Kyrkan på morgonen var mycket upplyftande, det var vittnesbördsmöte. Jag gick upp först, och berättade om att när det kommer tvivel till mig, då är det inte tvivel ang. Guds existens, eller huruvida kyrkan verkligen är Jesu Kristi kyrka, utan det jag tvivlar på är huruvida Herren är med mig personligen i mitt liv. Och jag vet att Kyrkan står stadigt grundad, på ”klippan”, och Herren Jesus Kristus står där Han står, och bjuder oss alla att komma till honom. Om vi inte känner oss nära honom så beror det på att VI har lämnat Honom, eller aldrig kommit till Honom från första början. Och det är bra att veta, för som Gerd Westerling alltid brukade säga, ”om det beror på en själv, då kan man göra något åt det.”

Vi fick mat av syster Johnson, och efter det satte vi igång vårt ändlösa dörrknackande igen. Vi knackade på hos broder Lehtinens son, han släppte in oss och vi satte oss vid matsalsbordet och diskuterade en stund. Hans fru/sambo/flickvän (vet inte vilket stadie det var i) som var från Karibien, var mera intresserad än honom själv. Diskussionen var inte sådan att någon av dem ville fortsätta att ”undersöka” kyrkan och ha oss tillbaka för vidare samtal, däremot lovade hon att de skulle besöka kyrkan någon söndag.

Resten av kvällens arbete var ganska fruktlöst.

Det var som vanligt dags för statistik (slutet på veckan) och då vi summerat upp våra diskussioner och annat pratade vi i över en halvtimme om hur våra missioner har varit fram till nu, och funderingar kring varför vi inte ser mera framgång.