Idag vaknade jag mycket riktigt med en förkylning, men det gör inget för vårt ”change letter” kom idag, jag ska till Esbo! Med Äldste Wooley. Det skall bli hur kul som helst, äntligen storstan! Jag tog ett sista farväl av Jakobstad idag, vi tog bussen till Karleby (tåget går därifrån imorgon). I Karleby/Kokkola gick jag med Äldste Kerkmann på besök till en medlem, sedan var vi i kapellet för ett möte med missionsledaren i församlingen och så hade de engelskaundervisning för ett par medlemmar.
Kategoriarkiv: Missionär i Jakobstad (Pietarsaari)
Alla vill inte sluta förbund
Oulu-äldsterna åkte tidigt på morgonen, och vi andra sex gick till verket. Först knackade jag dörr med Äldste Steele, vi gick förbi familjen Ahola och avtalade en tid för besök senare ikväll. Längs vägen diskuterade vi lite ang. en fråga vi fick tidigare i veckan från en medlem, varför till synes så ”många” blir medlemmar i andra kyrkor, om nu Jesu Kristi Kyrka verkligen är ”Kristi egen kyrka”. En teori som Steele hade var att 1) en kyrka eller religion som ”kräver mindre” av människor kan verka som en förberedelse för att ingå förbund med vår Himmelske fader, för människor som kanske inte är redo för det ännu, och 2) alla människor är inte intresserade av att sluta förbund med Gud. Vi vet från skrifterna att många av Guds barn valde att inte födas till jorden, utan valde att följa Satan, och blev hans änglar istället, utkastade från Guds närhet. Kanske det finns många människor på jorden som inte var helt övertygade om att de ville följa Satan, men heller inte så väldigt övertygade om att de ville följa Kristus, utan hellre gå sin egen väg.
Vi tog en fikapaus hemma i lägenheten med de andra, sedan bytte vi och jag gick ut och knackade dörr med Äldste Kerkmann. Efter en stunds arbete uppe i Skata gick vi hem för att laga middag till allihop. Efter middagen åkte jag och Äldste Perry till Ahola’s där jag hade ett budskap om 1 Nephi 2:16 hur Nephi fick sin tro. Vi delade alla med oss lite om hur vi fått våra vittnesbörd. Vi hade en väldigt fin stund tillsammans, sedan fick jag en present av henne innan vi gick, det var en liten citatbok med visdomsord, bl a från Konficius. Efter det åkte jag och Äldste Perry till Gunnel, vår nya undersökare. Först gick vi till fel hur, och Äldste Perry tog nästan av sig skorna och på väg in innan det framgick att jag tagit fel dörr hehe. Hon svarade ”jag bryr mig inte om att höra på det där” och då började han väl förstå att något var fel. När vi sedan gick till rätt hur hade vi en väldigt bra diskussion. Vi tog upp många principer från den andra lektionen om tro, omvändelse, dop och den Helige Andens gåva. Hon sade dock att pga sin familjesituation kunde hon inte undersöka något mera ingående just nu, ”det är svårt som det är när fadern inte har någon tro alls”. Hon är alltid väldigt ärlig och det är alltid en start andlig känsla i hennes hem.
Jag känner att det är en förkylning på gång i kroppen, men arbetet måste göras… kanske inte imorgon dock utifall att jag är sämre.
Underbara medlemmar
Idag var en lite underlig dag, på morgonen började jag städa och packa ihop mina saker, vi skrev brev hem, jag berättade för Marcus om brödrostolyckan. Efter det handlade vi, och gjorde lite ”service” hos Mäkelä, lade ut stenplattor på deras gård. Efter det gick vi hem, duschade och bytte om till våra ”proselyteringskläder” och reste ut till vår middag hos Marlene, Mats kom och hämtade oss. Vi hade gjort ett spel med frågor från skrifterna som vi tänkte ha som aktivitet istället för ett andligt budskap. Vi spenderade 3 timmar där ikväll, såå god mat, och vi hade väldigt trevligt. Jag kommer verkligen sakna dem när jag flyttar. Ikväll packade jag det sista, för jag hade fått förvarning om att 9 äldster skulle sova i vår lägenhet över natten – Zonledarna från Oulu var på exchanges i Vasa, och Vasa och Kokkola skulle komma hit ikväll för att ha ett tidigt distriktsmöte imorgon. När jag precis var färdig med att packa skrivbordet klev de in genom dörren.
Var det Guds vilja att Bibeln slutade?
Vi hade en bra dag i kyrkan, skriver mer om det senare. Vi var i Larsmo hos Klas och Heidi och åt väldigt god mat. Marit och Saso hälsade också på en stund. Efter det åkte vi runt i stan och kollade några ”comebacks”, slutligen kom vi till mässo-området, och vår potentiellt ”golden”-familj släppte in oss på en gång. Vi blev visade in i köket, där en bok med texten ”The Word” (alltså ”Ordet”, dvs. Bibeln eller Kristus) låg framme. De är Kristna, inget ovanligt i denna stad. Samtalet tog fart på en gång, och då vi frågade om de ville inleda med en bön sade mannen att ”nej, eftersom vi inte tror på samma sak. Vi kan prata först” så det gjorde vi. Och de hade en specifik fråga som de gick rakt på: ”-Ni tror att människor kan bli Gudar eller hur? Och att Gud en gång varit en människa?” Min kamrat började undervisa, han tog i princip över hela lektionen och var så fylld av den Helige Anden, det var riktigt härligt att se, och medan han undervisade bad jag att vi skulle få ha Anden med oss. Han förklarade att ja, Guds avsikt är att vi skall bli mera lika honom, men ingen i vår kyrka tror att någon människa kommer i närheten av det i detta liv. Dock är vi Guds barn enligt de heliga skrifterna, och han har helt säkert valt att kalla oss barn och sig själv för far av en avsikt. Vidare är det känt att profeten Joseph Smith, den förste profeten i vår tid, vid en predikan sade att ett av himlens mysterium är detta ”Som Gud är kan människan bli, och som människan är, sån var Gud en gång”. Kyrkans lära går inte in mycket mera i detalj på det ämnet, så det gör heller inte vi missionärer.
Om det är så att vi människor skall bli som Gud en dag, måste vi ändå först fokusera på det som är vårt mål i jordelivet – att få komma tillbaka till Gud efter det här livet, att bli renade från synd genom Jesus, Frälsaren. Och så började han undervisa om de hinder som ligger i vägen för oss – fysisk och andlig död – och de steg vi måste ta i detta liv för att bli frälsta från våra egna synder och värdiga att återvända till vår Fader i Himmelen – Tro, omvändelse, dop och handpåläggning för den helige andens gåva. Jag gjorde inlägg med kommentarer då och då men han tog hand om det mesta jobbet. Jag fick ta över när vi kom till att undervisa om Joseph Smith och Mormons bok. Mannen var fast beslutad att Mormons bok inte kunde vara av något värde, kvinnan var dock lite mera av en sökare. Hon hade blivit kristen för bara ett par år sedan, och förra gången missionärerna var hemma här var allt kring kristendomen så nytt för henne så hon sade att då kunde hon inte ta in något av det, därför hade hon inte uppriktigt bett och frågat Gud om saken. Nu ville hon dock ge det ett nytt försök, hon tog emot boken och skulle läsa och be om det.
En av godbitarna från min kamrats undervisning var det här stycket. Gud har alltid kallat profeter på jorden för att undervisa sina barn. Vad vi har i Bibeln är en ganska bra samling av världens historia i en viss region, sett från Guds synvinkel, eller en uppteckning över Guds handlande gentemot sitt förbundsfolk Israel. Varför slutade Bibeln där den gjorde? Någonting hände – det fanns inte längre någon på jorden som kunde leda Guds verk med myndighet, apostlarna och prefeterna hade, som alltid, blivit dödade, och uppenbarelse från Gud upphörde för en tid. Därför ”slutade” bibeln. Det står ingenstans att det som finns inom bibelns pärmar är allt människan ”behöver” i andlig näring eller vägledning.
Och det enda som hänt i modern tid är att Gud åter har kallat profeter i världen som kan ta emot hans uppenbarelser, och med myndighet från honom leda hans verk på jorden. Det är inte konstigare än så. Det blev så tydligt framställt då min kamrat talade om att Bibeln ”slutade”, och att det inte var Guds önskan att den skulle ”sluta” men människorna var för onda för att ta emot hans sändebud profeterna.
Tråkigt att jag inte får komma tillbaka till dem och undervisa mera, eller se hur det går när hon läser vidare i Mormons bok och ber till Gud om det.
Nu skall jag komma till att berätta om hur det var i kyrkan. Efter sakramentet gick jag upp bland de första på vittnesbördsmötet och tackade för min tid i Jakobstad, för all deras stöttning osv. jag nämnde också om att missionärsarbete inte handlar så mycket om kunskap och färdighet som det handlar om vilja och kärlek. En av de andra medlemmarna återberättade en kort historia från President Hinckley då han satt på sitt kontor och funderade över ett problem. Han tittade på en tavla som han har med ett porträtt av Brigham Young, och tänkte frågan ”Brigham, vad skulle du ha gjort”, varpå han tyckte sig höra svaret ”Jag hade nog med egna problem under min tid som ledare och president för kyrkan, det här är din vakt” (”This is your watch”). Så är det även med oss, detta är vår vakt, vår timme att slå vakt om rättfärdighet, om ärlighet, heder och moral i världen.
Det brinner!
Jag skall börja med en sak som hände mig igår som jag glömde skriva om, jag talade med någon på gatan om meningen med livet, och det var som att jag plötsligt hade en större förståelse för Kristi mission. Jag har hela tiden förstått principen om försoningen med mitt huvud, att Kristus gjort det möjligt för oss att återvända till Faderns närhet rena och värdiga, men kanske jag inte förstått det så mycket med mitt hjärta. De sista dagarna har jag haft särskilda upplevelser och känslor kring ämnet Kristi offer, lidande och död. Min tacksamhet har växt mycket. Det har gjort att jag spenderar mera tid på den punkten om Kristus då jag berättar om frälsningsplanen1Frälsningsplanen är benämningen på kyrkans lära kring 1) var vi människor kommer ifrån, 2) varför vi är på jorden och 3) vart vi går efter detta liv för människor.
Nu skall jag berätta att den här dagen började ganska dåligt, jag hade precis stoppat i ett par brödskivor i rosten och satt mig för att fylla i lite statistik för distriktet då jag ser min kamrat flyga upp från sin stol och rusa iväg mot köket med något väldigt allvarligt eller chockartat i blicken. Jag satte efter, och mycket riktigt fanns det en orsak – upp från brödrosten slog lågor ca en halv meter höga. Han tog upp den, satte ner den i diskhon och sträckte sig efter kranen, jag hann precis rycka kontakten ur väggen innan han badade rosten i vatten. Hela lägenheten fylldes av rök, vi öppnade fönster och dörrar och plockade ner brandvarnaren. Det där kunde ha gått illa om min kamrat inte suttit så han såg det… jag kommer aldrig mer ta ögonen från en aktiv brödrost. Aldrig. De var inte nere särskilt länge så glödtråden måste ha kommit emot brödet eller något… Vi gjorde oss av med brödrosten illa kvickt, och istället för att köpa en ny så köpte vi en smörgåsgrill, kändes säkrare just nu. Nu på kvällen luktar köket fortfarande ganska illa, trots att vi vädrat ut hela dagen, och lägenheten är inte större än kanske 30kvm. Vi var ju på språng till Karleby/Kokkola för att spela innebandy, och det var inte förrän vi kom dit och bytte om till gympakläder som vi insåg att de kläder vi haft på oss under brandsläckningen luktade väldigt illa. Vi var alltså i Karleby över dagen och jag arbetade först med Äldste Kerkmann, sedan med Äldste Steele. Vi undervisade en ung man i vår ålder som verkade mycket uppriktig och intresserad. I eftermiddags inledde jag också min fasta, jag ber extra mycket för att min bror skall finna en vän i kyrkan så att han inte skall tappa sin tro bara pga. att den sociala biten är fattig i vår hemmagren, jag ber att han skall få ett starkt vittnesbörd.
På morgonen kollade vi några ”comebacks” men ingen av dem var hemma. Det var marknad i stan idag, mycket folk. Vi kontaktade på gatorna, en adress fick vi i alla fall. Vi hade även några kortare samtal med några Lestadian-familjer. Vi besökte Freddy i eftermiddags, jag trodde det skulle vara mitt sista besök där, men han ville gärna träffas i nästa vecka igen, laga lite mat osv.
På kvällen kom President och syster Hoyt på besök, de gör en rundresa för att träffa alla missionärer. Vi hade en undervisning planerad med Sven, och hade tänkt ta med dem på den, men han kunde inte så det blev inget. Vi hade ändå en mycket trevlig kväll. Först inspekterade de lägenheten, sedan tog de med oss ut på middag, vi åt på Sesam. Efter det handlade vi lite, eller rätt mycket faktiskt. Deras grej var att de vill fylla skafferiet (och kylen) hos missionärerna när de besöker, så de bara fyllde kundvagnen åt oss. Vi avslutade kvällen med att se på bilder och berätta lite mer om våra familjer.
”Bekymra er inte i förväg vad ni skall säga”
Dagen började ganska segt med planering av ”comeback check-up”, sedan tog vi bussen till Nykarleby i hopp om lite inomhus-dörrknackning (lägenhetsbyggnader alltså) men vi insåg snart att alla som bodde där ute i de byggnaderna var väldigt gamla (kan ha varit ett boende av något slag, vet inte säkert), så efter några timmar tog vi bussen tillbaka till Jakobstad. Hämtade ut ett paket från posten, som visade sig inte vara något paket utan bara ett vykort som en kär vän hemma i Sverige hade glömt sätta frimärke på. Vi festade sedan till det lite och åt middag på Aylin – pizza & kebab. Så efter maten tog vi upp vår plan för att kolla upp ”comebacks” (svårt att göra det mitt på dagen, de flesta har ju jobb och är inte hemma förrän i kvällningen).
Först cyklade vi upp till området norr om Freddy. Det var en ung familj där mamman varit positiv. Hon släppte in oss utan vidare, och vi satte oss ned och började första diskussionen/lektionen. Jag tog de första två principerna, om Vår himmelske fader och Jesus Kristus. Hon var baptist officiellt sett, så jag ville bara kolla att hon trodde på det, och det gjorde hon. Jag kunde dock inte känna någon vägledning, jag kunde inte känna den Helige Anden, och jag hade tyst för mig själv en desperat bön – det hade ju känts så bra då vi kom, och då vi gick inte och satte oss, vart tog det vägen? Min bön blev hörd, för i nästa ögonblick lutade hon sig framåt och frågade ”hur kommer det sig att ni är medlemmar i just den här kyrkan?” Äldste Ahonen började, efter det fick jag berätta min historia. Nu var den Helige Andens inflytande starkt i rummet och jag undervisade resten av principerna som hör till första diskussionen genom att berätta min historia, jag vävde in det där och det gjorde ju det hela mera personligt också. Nästa tid med henne bestämde vi till om en och en halv vecka. Tyvärr är jag ju inte här då, men jag såg till att de tar med sig Heidi, så lämnar jag henne i trygga händer oavsett vilka missionärer som är här då. Under slutet av diskussionen lade jag märke till hur mycket lättare den Helige Anden kan påverka mig i vad jag skall säga om jag inte har en strikt plan för vad jag skall säga eller ta upp. Om jag har ett lektionsmaterial som jag känner att jag skall ”hålla mig till” så tappar man lätt anden i det, men nu när själva undervisningen utgjordes av, eller åtminståne var tätt invävt i mitt vittnesbörd gick det så mycket lättare, och flera gånger var det precis som om orden lades i min mun, som i det där skriftstället i Läran och förbunden 84:85
”Bekymra er inte heller i förväg för vad ni skall säga, utan samla ständigt livets ord i era sinnen, och det skall i samma stund bli givet er den del som skall tilldelas var och en.”
Efter det talade vi med en annan mamma, men bara ett tag vid dörren, hon var inte intresserad av att börja undersöka kyrkan något mera ingående. Vi tittade förbi en annan familj som bjudit oss att komma tillbaka, i Messo-området. Vi har varit där ett par gånger tidigare då bara mamman varit hemma, och idag var bara pappan hemma. Han var lite bekymrad över att vi redan varit där flera gånger utan att få komma in, han sade att vi gärna får komma in nu, men vi beslutade att vänta tills de båda kunde vara med. De har mött missionärerna tidigare så det är inte ett första-gångs nyfiket intresse utan de skulle kunna vara intresserade på allvar.
Sedan stannade vi till hos Hannus, men det var en diskussion i vanlig ordning – inget intresse av att ha bön, varken med oss eller privat, bara diskutera. Alltid trevlig och släpper alltid in oss dock. Vi läste lite ur Mormons bok tillsammans. Han skall till Helsingfors i helgen så han trodde att han skulle få tid att läsa på tåget.
Sista anhalten ikväll var Dan Nyman. Vi hade avtalat att jag skulle komma dit och säga hejdå nu innan flytten, de skulle resa bort i någon vecka sedan så vi ses inte innan jag flyttar.
Sammantaget var det en riktigt härlig dag, för mig har det alltid känts som ett slöseri med tid att åka runt och kolla comebacks, jag har hellre velat ta dem då vi ändå varit i området för att knacka dörr, för det var min tränares1Min första kamrat i finland, han som utbildade mig ”i fältet” inställning. Nu har jag dock insett hur effektivt det är jämfört med att bara vandra runt och knacka på nya dörrar planlöst. Äldste Perry hade rätt. Dock är det mycket lättare att kolla ”comebacks” med bil som de har i Vasa. Det tar lite väl mycket tid att cykla fram och tillbaka från ena änden av stan till den andra, idag var det dock värt all vår tid och ansträngning.
En väldigt speciell middag med vittnesbördsmöte
Vi hade en bra dag idag. Assistenterna1De två missionärer som är kallade att vara missionspresidentens assistenter åker ibland runt för att fixa praktiska grejer eller bara umgås med och ”titta till” missionärerna ute i områdena. kom på besök och vi gjorde exchanges2Då man byter kamrat över en dag och får gå med någon annan som omväxling.. Först gick jag och knackade dörr med Äldste Deithloff, det var roligt. Han hade tagit efter en del komiska grejer från Äldste Holiday. Ett exempel är då någon säger att de inte är intresserade, då fortsätter han bara och låtsas som att han inte förstått, eller något ännu roligare han gjorde – svara med ”ok, på onsdag då, passar det?” som om man var i färd med att avtala ett möte. På eftermiddagen var jag med Äldste Tadje [tadjii]. Vi talade lite om kommande transfern, eller ”changes” som vi kallar det i vår mission. Han sade bara till mig ”you’ll like it” (på svenska ”du kommer tycka om det”). Vi undervisade tyvärr ingenting. Det gjorde dock min kamrat och Tadje under förmiddagen. Vi fick alla middag hemma hos Camilla och Johan. Äldste Deithloff skulle bevisa sin manlighet genom att dricka ”Piimä” (Filmjölk), det är inte direkt vanligt i USA, men jag som vuxit upp med fil och flingor hemma i Sverige svepte glaset snabbast av alla hehe. Efter maten hade vi ett vittnesbördsmöte som det andliga budskapet, och alla var givetvis inbjudna att dela med sig av sitt vittnesbörd3vittnesbörd, det vill säga den tro och kunskap jag har om Gud, ofta baserat på personliga upplevelser, bönesvar etc. under ett vittnesbördsmöte delar man med sig av sådana andliga erfarenheter, kort sagt ger svar på frågan som det står om i 1 Petr 3:15 att ”Alltid vara beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.” Jag fick börja, och jag pratade lite om det jag och min kamrat samtalade om igår kväll, att Guds bud leder till lycka, och hur jag sett det i mitt eget liv. Därefter delade alla andra med sig av sina vittnesbörd, även Johan, Mats och Camilla. Då hon pratade om templet var anden så stark, flera av oss var tårögda. Utan att gå in på detaljer kan jag bara säga att det var som ännu ett litet vittnesbörd om att min tid och mitt arbete i Jakobstad har välsignat fler människor än bara mig själv.
”Guds avsikt är att vägleda oss till lycka”
Vi knackade en hel massa dörrar under förmiddagen, men inte allt för mycket hände. Vi fick en mycket bra comeback dock, hon skulle ha släppt in oss på en gång, men ingen man hemma1Sedan en tid tillbaka har manliga missionärer regeln att de inte får gå in hos en kvinna som är ensam hemma. Systermissionärerna har motsvarande regel ang. ensamma män.. Det är en mycket jobbig regel må jag säga. I somras kunde man oftast sitta ute på trappan eller uteplatsen, men det börjar bli lite kallt för att folk skall gilla det nu.
Vi fick lunch hos Marlene och Johan. Först hade jag inte tänkt berätta någonting än ang. flytten, men de tyckte att vi såg så hemlighetsfulla ut så jag berättade det. Jag skulle ändå ha berättat det tids nog, inte bara försvunnit som jag gjorde från mitt första område Kajaani. Men jag vill inte att folk skall veta så långt i förväg, då tenderar sista veckorna i ett område att bli mera en rundresa för att säga hejdå till alla istället för att arbeta effektivt. Jag skrev ett inlägg i deras gästbok i samband med lunchen. Gästbok är något som är väldigt vanligt här i Finland, att gäster får skriva ett litet inlägg i familjens bok att lämna som minne. Många missionärer har också gästböcker (på finska Vieraskirja) som de vill att folk skall skriva i högt och lågt. Jag har aldrig varit intresserad. Jag antar att det kunde vara ett kul minne, men jag fyller min dagbok med minnen så det räcker och blir över.
Jag kommer verkligen att sakna Byggmästars då jag åker. Allihop, men kanske särskilt Johan och Camilla, alla gånger som jag och Äldste Phelps cyklat ut hit… alla heta sommardagar (varav en som Äldste Phelps till och med tog en dusch hos dem innan maten hehe). Vi följde med till institutet ikväll, i hopp om att Kari skulle dyka upp, men det gjorde han inte. Det var en bra stämning under hela lektionen och gång på gång överväldigades jag av ”det här är rätt” och ”den Helige Andens kraft är här”.
På kvällen berättade min kamrat att han haft en ”uppenbarelse” eller insikt igen. Förra tisdagen pratade han ju om lydnad, och Läran och förbunden 88. I morse pratade han om att ”känna Gud” och nu ikväll hade han haft en insikt om de bud som Gud har givit oss. Han hade lyssnat till Äldste Hollands (en av apostlarna) tal under senaste konferensen, han har det inspelat så han har lyssnat på det upprepade gånger. Det som han hade fastnat för var då Äldste Holland säger att Gud, universums mäktigaste varelse, inte vill något hellre än vår absoluta lycka och framgång. De orden hade väck min kamrat till att förstå varför Gud ger oss bud – för att guida oss till lycka. Jag tror att han på något sätt har förstått det tidigare, men den här gången kom insikten som direkt från himilen, en personlig uppenbarelse med andra ord. Ibland är det som att Gud ”häller” förstånd och sanning ner i vår själ, som att han förtydligar det för vårt hjärta och sinne. Min kamrat påpekade själv att han börjat få sådana här upplevelser allt oftare de sista veckorna. Sedan frågade han mig ”Vad tror du det beror på?” Och jag svarade med motfrågan ”Har du varit mera lydig?” Och jo, det erkände han ju att han varit, men kunde inte köpa att det skulle vara ”så enkelt”, han kunde gå med på att det berodde på det till en viss grad.
Samtalet var ändå ett bevis för mig på att det arbete vi gjort tillsammans inte varit i onödan, även om jag hade önskat att vi dessutom hade haft undersökare och dop längs vägen. Nu vet jag att det faktum att vi arbetat hårt tillsammans har haft positivt inflytande inte bara på mig utan även på honom, och det känns gott. I min patriarkaliska välsignelse 2I varje stav där kyrkan finns organiserad kallas en man till ämbetet patriark (jämför ”evangelist” i nya testamentet). I forna tider gick Guds prästadöme i arv från far till son, och innan fadern lämnade detta liv gav han var och en av sina söner en välsignelse som i många fall utgjorde ett rättesnöre under livet. Den kunde beskriva framtida händelser, som en profetia, och den kunde innehålla varningar. I vår tid, då kyrkan sprids över jorden och prästadömet oftast inte utgår från fäderna utan från kyrkan, finns en man kallad som patriark med rollen att ge en sådan speciell välsignelse till varje medlem av kyrkan som söker en sådan. Varje medlem kan bara få en patriarkalisk välsignelse en gång i livet. Den är vanligtvis ett par A4 lång och medlemmar tar fram den regelbundet och läser den för inspiration och vägledning. står det att ”mitt sätt att leva skall ge andra en motivation att leva efter evangeliet”. Med det vill jag inte försöka ta åt mig ära över att min kamrat kanske kommit närmare Gud den tiden vi arbetat tillsammans, äran tillhör Gud, men jag är glad om jag på något sätt kunnat vara en del i det. Om inget annat så har jag fått med honom ut och arbeta långa dagar åt Herren.
Då han berättade det där för mig ikväll, det han lärt sig om att Guds avsikt är att vägleda oss till lycka… det var som att jag samtidigt kände och visste att DET hade givits till honom från Gud. Vi har pratat om det tidigare, och jag har i mina ord försökt övertyga honom om att det är så, jag har bl a sagt att ”Guds plan för min lycka är alltid högre och bättre än min egen plan för min lycka”, därav är det ren idioti, ren intelligensbrist att inte följa Guds vilja då vi känner den. Om vi förstår att det är Guds vilja att vi är lyckliga, och att vi var och en av oss skall få odödlighet och evigt liv (Moses 1:39), då förstår vi ju också att allt som han gör och säger till oss är för vårt eget bästa, för att uppnå just målet att vi skall bli lika honom, och lika lyckliga som han är. Hans vilja är ju i grund och botten den samma som min vilja, eftersom vi båda egentligen vill att jag skall vara lycklig, så lycklig som jag någonsin kan bli. Men poletten trillade inte ner av mitt tjat hehe.
Jag tror att denna sortens personlig uppenbarelse ofta kommer som en tröst och kraftkälla till den som arbetar hårt för Herrens sak, särskilt till dem som inte ser någon framgång i verket. Han ger oss små ”kakor” av sanning och ljus för att motivera och stärka oss.
”Jag har lidit för honom, ta emot honom ren…”
Förberedelsedag idag då… inte. Vi arbetade faktiskt hela dagen istället, förutom brev hem till familjen, och vi gick in en timme tidigare på kvällen.
Under eftermiddagen undervisade vi en ”första diskussion” men det gick ganska dåligt. Det som var positivt var att jag kände som att jag lärt mig något från gårdagens undervisningstillfälle då jag kände den Helige Andens vägledning så starkt, så jag kunde gå mera rakt på sak idag, ”cut to the core”. De vi undervisade var pingstvänner, och då de påstod sig redan veta vad vårt budskap handlade om frågade jag direkt vad de trodde om det. Mannen svarade att det ”bara är humbug” men han kunde inte utveckla det något vidare varför. Han hade för övrigt aldrig hört namnet Joseph Smith, så han har i princip ingen aning om vad det är han kallar för ”humbug”, mer än att hans pastor kanske sagt till honom att det är ”humbug”.
Vi hade en dålig incident vid en svensk dörrkontakt då vi var ute och knackade. En mycket trevlig kvinna som jag pratade en stund med (och det var min dörr) men min kamrat kom med några vassa kommentarer bakifrån, och han hade inte ens rätt uppfattat hennes inställning eller svar på frågan. Jag tror att beskeded i förrgår om att det är jag som flyttar om ett par veckor och inte han var jobbigt. Inte oväntat eftersom jag varit här längst, men jag tror att på samma sätt som jag finner det lättare att fokusera all min kraft på min sista tid här, kan det nog vara svårt för honom då han tvärt om vet att här är han kvar ett bra tag framöver nu.
Jag kände sådan vägledning och kraft strömma till mig hela dagen, och jag kände mig självsäker i högre grad än vanligt. Oavsett bemötande blev jag aldrig nedstämd utan bar kraftfullt vittnesbörd om Kristus, det gjorde mig inget att det förkastades. ”Their loss” (på svenska ”deras förlust”) som min kamrat ibland säger. Då vi beslutat att ta tre kontakter till innan vi går in för kvällen träffade vi på vår granne Hallbäck igen. Vi hade ett långt och trevligt samtal på gatan. Jag vill framför allt nämna två saker från samtalet – jag beskrev för honom hur Kristus tagit på sig straffet för oss människor, för att uppfylla rättvisans lag så att vi skall kunna stå rena och skuldfria inför fadern på den yttersta dagen, ”Fader, för broder Hallbäck har jag lidit till både kropp och själ, och betalat priset för hans synder och hans överträdelser, tag emot honom ren i ditt rike.”
Det andra jag ville nämna från den situationen var att han berättade om sin tid i kriget, och för första gången fick jag en mera inlevelsefull bild av hur det skulle vara och kännas att vara där i skyttegravarna, bara vänta på att någon skall ta ens liv. Den kalla verkligheten i krig har aldrig kommit så nära mig som den gjorde genom hans ord ikväll.