Idag gick det bättre. Vi har ett mål-system där vi bockar av vad vi har uppnått i klassrummet. Jag har äntligen lyckats lära mig att berätta om mig själv – namn, var jag kommer ifrån, presentera min kamrat helt kort, och förklara att vi är representanter för Jesu Kristi Kyrka. Jag känner mig nöjd. Idag hade vi även vår första ”Gym time.” Det är idrott på schemat 5 gånger i veckan. Det finns en stor sporthall med en hel massa basketkorgar, på övervåningen finns en löpbana som går runt hela byggnaden, längs ytterväggarna, och vid den finns även stationer med styrketräningsutrustning. Nu när det är så varmt har vi även ett stort gräsfält för fotboll (ja, både den sorten man spelar med fötter och den amerikanska sorten som man mest spelar med händern) och flertalet volleyboll-planer. Jag, min kamrat och den äldre finska-klassen bestämde oss för att ta volleyboll idag. Det stämmer, jag sade att det bara var jag och två systermissionärer som läste finska, men det stämmer inte helt. Det finns 3 killar här som kom in i MTC 6 veckor före oss. De sitter i klassrummet bredvid, och vi tycker ju att de kan så mycket mer än oss! Äldste Wensel och Holiday var de som följde med upp till volleybollplanerna. De har en kille till i klassen, vars kamrat Äldste Perry redan åkt till Finland. Han bodde där i ett år under high school så han kunde redan tillräckligt mycket finska, ingen anledning att slösa tiden i MTC så de sände iväg honom för ett par veckor sedan.

Volleyboll var kul, inte för att jag är särskilt duktig, men det var kul. Sanden var så het! Jag stod och lyfte på fötterna ganska mycket, det brändes ju! Sedan kom jag att fundera över ”hur gör de andra?!” Och då insåg jag att de, allihop faktiskt, stod och sopade undan sanden där de stod, skrapade liksom bort det övre heta lagret för att komma ner till den svalare sanden. Jag härmade tekniken.

Det var kämpigt att komma upp ur sängen vill jag lova. För mig var det som att gå upp mitt i natten, omställningen till den nya tidszonen kommer nog att ta ett tag. Jag och min kamrat gick iväg till matsalen strax efter sex på morgonen. Det var kö i 10 minuter. Idag var det ”biscuits & gravy” till frukost, det vill säga två små brödstycken av deg som liknande porös scones med en sås över. Det var lite konstigt att äta ”lagad mat” till frukost, men man vänjer sig kanske. Det fanns bröd också, eller ”bagles,” ganska annorlunda från det bröd vi är vana hemifrån. Det var sötare, och fanns med olika innehåll – naturell, choklad, blådär, jordgubb etc. Smör fanns inte, däremot mjukost eller jordnötssmör. Det fanns flingor också, jag tog en liten skål men de smakade mest socker.

Det fanns efterrätt till alla mål, även frukosten. Muffins, munkar och andra godisaktiga bakverk. Jag tittade inte ens åt dem. På matsedeln fanns andra saker de andra veckodagarna, ibland var det tydligen äggtortilla till frukost, ibland våfflor med sirap. Känns som att hela frukosten blir en stor sötsak då, vi får väl se…

Vi var schemalagda varje dag från halv åtta på morgonen till nio på kvällen med lunch en timme och middag en timme.

Efter den första frukosten var det dags för den första lektionen. Min kamrat gick med resten av gänget till klassrummet där de skulle få undervisning i Armeniska. Jag och de två systermissionärerna som skulle till Finland gick till vårt klassrum. Klassrummen var inte som i skolan hemma utan mycket mindre, man kunde nog få in max 7 elever i varje, så att vi var 3 st var ganska lagom. Väggarna var prydda med alla möjliga slags tabeller och dylikt. De beskrev grammatiska regler, en del viktiga ord osv. En whiteboard längst fram, ett fönster och under det en väldig ventil för tilluft, luftkonditionering var givetvis en stor grej här ute i öknen.

Våra fyra finskalärare introducerade sig. Veli Kemppainen (veli betyder broder) var från Finland. En kort och rolig prick som var mycket rättfram och rakt på sak. Han studerade företagsledning på BYU och hade själv varit på mission i USA. Han var den enda av våra lärare som var singel, kanske han siktade på att flytta hem till Finland och gifta sig med en landsman (-kvinna).

Veli Mietinen var amerikan, men kom som namnet antyder från finsk bakgrund. Han hade varit på mission i finland och hade en hel del historier att berätta, både från sin mission och skämtsamma, påhittade historier.

En av de påhittade var om tre före detta missionärer som efter sin död kom till två dörrar där en ängel visade in den första genom den vänstra dörren, så också den andra. När det kom till den tredjes tur fick han gå in i den högra. Han frågade naturigtvis varför, och fick till svar att ”Du var på mission i Finland, du har redan varit i helvetet.” Veli Mietinens inställning till en mission i finland var framför allt att det var svårt, men ändå – eller kanske just därför – mycket värdefullt. ”Ni kommer att minnas Finland med kärlek, eftersom det är där ni kommer att lära känna er Frälsare” sade han. Han var en lustig prick som hade en hel del roliga, knäppa saker för sig.

Sedan hade vi veli Halvorsen, amerikan men med skandinaviska rötter. Han hade varit på mission i Finland, och var gift med en amerikanska.

Så hade vi veli Hartman. Han studerade till något medicinskt, kan ha varit kiropraktor, jag minns inte riktigt. Han var nästan färdig och skulle flytta till Californien strax efter att vi lämnade MTC. Han hade både fru och barn. Jag tyckte bäst om honom som lärare, han var alltid så lugn och omtänksam, mycket kärleksfull.

Det var veli Kemppainen som hade oss den första lektionen efter att de introducerat sig. Jag började fort bli ganska trött, och han sade att han skulle ha överseende med det de närmsta dagarna pga min jetlag.

Denna första dag var tung. Vi introducerades till Finskan med en hel packe böcker. Jag satt där och stirrade på ordet i flera minuter… ”myöhempien.” Betydde något i stil med ”sista”. Problemet var att så fort jag tittade bort så försvann ordet spårlöst ur mitt medvetande. Jag hade inga problem att läsa det, det uttalades ju nästan som svenska. Jesu Kristi Kyrka av Sista dagars heliga: Myöhempien Aikojoen Pyhien Jeesuksen Kristuksen Kirkko. Direkt översatt snarare ”Sista Tidernas Heligas Jesu Kristi Kyrka ¹Kyrkans namn kommer dels av att det är Herrens egen kyrka, eller organisation, därav namnet ”Jesu Kristi Kyrka.” Den andra biten är för att särskilja oss i denna tid från Herrens kyrka på den tid då han själv levde på jorden. Medlemmarna på den tiden kallades för ”De heliga” så i vår tid kallar vi oss SISTA DAGARS Heliga, alltså den sista tidens heliga. Sista tiden kommer av att vi lever i slutet av jordens historia, den tid då Herren Jesus Kristus snart skall komma tillbaka, uppenbara sig för alla folk samt själv regera här.”

Ett annat spännande ord, som dock mirakulöst nog fastnade i mitt minne, var ”missionär” på finska: ”Lähetyssaarnaaja.” Ingen vidare kommentar om det.

När dagen slutligen var till ända längtade jag efter min obekväma säng. Det var skönt att komma upp på rummet och slippa krav. Vi hade vår kvällsbön tillsammans, därefter delade jag med mig av några verser från skrifterna för rumskamraterna. Vi kände oss alla överväldigade av uppgiften och de höga krav som ställdes på oss, så några trösterika ord…

”Ni kan inte just nu med era naturliga ögon se Guds avsikter angående det som skall komma härefter och den härlighet som skall följa på många prövningar. Ty efter många prövningar kommer välsignelserna…” L&F 58:3-4

”Var stilla och besinna att Jag är Gud…” Ps. 46:10

Från den svenska sommaren är man ju van vid tidig morgonsol och fågelsång när man vaknar. När jag steg upp verkade solen ännu inte ha kommit upp – himlen var blå men det var ändå mörkt utanför fönstret… jag var tvungen att gå ut och se efter. Halva staden låg i skugga, Lindsis familjs hus låg ganska nära foten av ett berg, så solen var minsann på väg upp, men berget skuggade fortfarande hela grannskapet. Ett helt nytt fenomen för mig.

Vi tog rundturen av BYU, det var intressant och jag fick genast en stor längtan att komma hit och studera i framtiden. Väl hemma igen serverades det tomatsoppa till lunch. Utan att tänka mig för satte jag mig till bords klädd som missionär, dvs. vit skjorta och slips. Naturligtvis blev det en liten fläck på skjortan av tomatstänk, inte stor men tillräckligt iögonfallande. Lindsis mamma beklagade att hon valt en sådan maträtt. Inte var det hennes fel att jag klantade mig vid matbordet. Hon försökte hjälpa mig att gnugga bort fläcken med vatten och diskmedel, och till min förvåning gick den faktiskt bort.

Så bar det äntligen av mot MTC. Väl där var allt mycket välorganiserat, man blev guidad i grupp hela tiden. Varje vecka anländer ju flera hundra unga män och kvinnor så det måste naturligtvis vara väl uppstyrt. Först var det inskrivning i lobbyn, sedan rumtilldelning. Man fick även reda på vem kamraten ¹Som missionär för Jesu Kristi Kyrka arbetar man alltid två och två, det kallas att man är ”kamrater” eller ”kompanjoner” (eng. companion), ”partners” vore väl den motsvarande termen från polisvärlden. skulle vara under resten av vistelsen. När pappren var ifyllda samlades alla, ihop med sina familjer, i en stor sal. Presidenten för MTC välkomnade oss med några ord angående åren som nu låg framför oss. Han sade även några väl valda ord till familjerna, främs mödrarna, och sedan var det ”delning.” Missionärerna skulle gå ut genom dörren till höger, familjerna genom den till vänster. Nu var det farväl för två år. Jag för min del hade ju tagit farväl av min familj redan långt tidigare. Jag hade Lindsis familj med mig i salen istället för mina föräldrar, mest för att Karen och Peter ville se hur det hela gick till. Vi vinkade hejdå hur lätt som helst, men det fanns dem bland oss som hade det betydligt tuffare att ta farväl, främst föräldrarna förståss. När vi gick ut i samlad trupp blänkte det allt i ett och annat öga hos grabbarna också.

Det hela förde tankarna till avskedet av min egen familj mer än två dygn tidigare. Mikael som var 12 år gammal när jag åkte tog det ganska hårt. När vi stod där ute vid flygplatsen tidigt på morgonen ville han följa med mig ut till planet. Han förstod naturligtvis att det inte gick, men han sade att det kändes så. Han hade varit lite nedstämd i ett par dagar. Marcus hade inte varit lika öppet nedstämd, men jag vet ju inte vad som rörde sig inombords. För min egen del var jag så upprymd av spänningen över att få åka ut som missionär, och dessutom över att flyga för första gången, och över att komma till USA, så jag kände inte efter så mycket just då. Mamma var förståss också ledsen inför att jag skulle åka, även om jag hade hennes fulla stöd. Kvällen innan hade hon gråtit och varit mycket ledsen, men väl ute vid flygplatsen höll hon humöret uppe. Några långa kramar, några ”jag älskar dig” fram och tillbaka, och så var det klart.

Åter till verkligheten – under eftermiddagen fick jag och de andra icke-amerikanerna genomgå en rad undersökningar, allt från en kort undersökning av tänderna till språktest för att se om man fixade engelskan tillräckligt bra eller om man skulle behöva stöd med det. Allt det här hade vi redan gjort grundligt hemma. Vi hade fått stavspresidentens ²Stavspresident. Jesu Kristi Kyrka är indelad i ”stavar” och ”församlingar.” En församling har ca 100 medlemmar, och en stav ca 10 församlingar. Den person som fått uppdraget att vara församlingens ledare kallas för ”Biskop” och stavens ledare för ”Stavspresident” (I USA är termen ”president” mer en allmän ledartitel, används exempelvis i företagsstyrelser etc. även om vi här hemma i Sverige främst förknippar ordet med ett helt lands ledare). utlåtande om språkkunskaper, vi hade fyllt i hälsodeklarationer, fått läkarintyg och tandläkarintyg osv. men som en sista noggrannhet ville amerikanerna göra det igen. Kanske är vettigt med tanke på att de nya missionärerna kommer från alla världens länder, med väldigt varierande standard på vård och tandvård. Om man kommer från Sverige har man nog minst lika hög standard på vård och tandvård som i USA. Det sista var inventering av vaccin. Vi hade instruerats att ta med oss vaccinationskort etc. hemifrån och om man saknade någon vaccination (hepatit a/b, polio etc.) så skulle det kompletteras innan man lämnade MTC. Amerikanarna fick genomgå en del av processen, men inte lika utförlig.

En sak som vi alla fick göra var en slags inspektion av utseende. Det kan låta komiskt, men man kollade hårlängd, frisyr, klädsel etc. Det är ju inte svårt att vara anständigt klädd när man var tvungen att ha skjorta och slips, men det finns även en norm att missionärer skall bena håret. Jag antar att det är för att undvika extrema frisyrer, och för att ge ett vänligt och välvårdat intryck. Att ha en ”missionärsuniform,” dvs. finskor, kostymbyxor, skjorta och slips (och kavaj när temperaturen tillåter) fyller nog flera syften. Det ger ett städat och seriöst intryck, och det gör ju att missionärerna ofta känns igen på håll, särskilt när de cyklar och har hjälm och ryggsäck till denna i övrigt affärsmannamässiga klädsel, lite komiskt ibland. Både klädsel och frisyr bidrar ju så till enhetlighet, och att fokus inte riktas så mycket på individen som på rollen man fyller, eller budskapet som man bär fram.

Själv hade jag använt hårtrimmern några dagar tidigare så jag hade millimeterlångt hår. Kommentaren jag fick var

”-Hur skall du bära dig åt för att bena det där håret?”

”-Jag antar att det blir svårt…”

I efterhand inser jag att det kan ha låtit lite uppstudsigt, som att jag inte tänkt göra det någonsin, men jag menade bara att säga ”det kan jag ju inte nu” med en skämtsam underton. Jag hade missat hårnormen när jag hade läste igenom förberedelsepapprena för mission där hemma.

”-Spara bara ut det ett tag så går det säkert bra sedan.”

Efter hela denna inskrivningsprocess var det inte mycket tid kvar för att packa upp och äta middag. Vi hade en tid att passa på kvällen då vi skulle samlas i en av de stora salarna igen för ännu ett välkomstmöte. Jag letade upp min byggnad. MTC bestod av närmare 20 byggnader, några stora och låga, och några som var mindre till ytan men med tre eller fyra våningar. Av de mindre användes några till logement och andra till lektionsbyggnader. Alla ”lägenheter” eller rum i logementen såg likadana ut: fyra sängar i varje rum, två breda skrivbord och stora gemensamma badrum i hallen, två på varje våning. Kvinnor och män bodde naturligtvis i olika byggnader.

Instruktionen var att man skulle gå till sitt rum, lämna packningen (helst packa upp), bädda sängen och vänta på sin kamrat på rummet, sedan gå tillsammans till matsalen för att äta middag.

När jag kom in på rummet fanns där tre uppsättningar packning, men inga grabbar. Min inskrivningsprocess med undersökningar etc. hade ju dragit ut lite på tiden eftersom jag var ”utlänning”, så jag drog slutsatsen att min kamrat tröttnat på att vänta och förmodligen gått med de andra till matsalen.

Det där med att bädda sängen var svårare än man kunde tro. Påslakan? Nix. Ett flertal vanliga lakan, två filtar och en något komplicerad instruktion för hur sängen skulle bäddas. Nå väl, jag gjorde mitt bästa. Det verkade som att man skulle ha det ena lakanet under sig (som jag var van) och det andra över sig, och ovanpå det lakanet skulle filten alltså ligga. Sedan var det visst viktigt att vika ner en kant över filten upptill. Så gjorde vi i Sverige också, för hundra år sedan, innan man uppfann påslakanet…

Klockan var redan ganska mycket och det var inte lång tid kvar till nästa möte, så jag gick iväg till matsalen ensam. Det kändes lite konstigt, alla andra gick omkring två och två, men jag slog mig ner vid ett bord hos några andra killar. De undrade var min kamrat var, och jag berättade vad jag trodde hade hänt. Jag fick några uppmuntrande ord om att jag säkert skulle hitta honom senare under mötet. När vi ätit färdigt gick vi tillsammans till den stora salen. Jag satte mig långt fram för att kunna tala med mötesledaren när mötet börjat, och med mikrofonens hjälp finna min försvunna kamrat.

”-Om någon har några övriga frågor så skall jag försöka besvara dem nu”

Jag räckte upp handen, och mötesledaren närmade sig. Jag ställde mig upp och förklarade för honom mitt ärende.

”-Ah, den här unge herren söker en äldste ³Äldste är en titel och ett ämbete i kyrkan. Heltidsmissionärer använder titeln äldste istället för sitt förnamn, min kamrat heter Grant Griffeth, men kallas alltså för ”Äldste Griffeth”. Som missionär bär man alltid en namnskylt på bröstet, och på den står det alltså i hans fall ”Äldste Griffeth, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”. Kvinnliga missionärer tilltalas som ”Syster” istället för äldste. Griffeth, har vi en äldste Griffeth här som saknar sin kamrat?”

Längst bak i rummet reste sig en ljus, ganska stor kille. Jag gick ner till honom och hälsade med ett leende och ett kort handslag. Jag kunde se en strimma av förlägenhet i hans blick då jag behövt söka upp honom på detta viset, men jag förstod ju varför.

Efter mötet träffade vi vår gren ⁴Jesu Kristi Kyrkas organisation i korthet: Medlemmarna är organiserade i församlingar eller grenar (beroende på storlek kallas en enhet för församling eller gren). Församlingarna är i sin tur indelade i ”Stavar.” Våren 2010 fanns det 14 miljoner medlemmar, 28 000 församlingar/grenar indelade i 2800 stavar (avrundade siffror). Varje församling har en biskop (grenar har förstås också ett ledarskap, kallas för ”grenspresident.” Centralt leds kyrkan av en president med två rådgivare, samt av ett råd av 12 apostlar. Varje stav leds av en president, två rådgivare och ett ”högråd” bestående av 12 män, stavspresidenten har kontakt med någon av de 12 apostlarna. Varje stav innehåller sedan i sin tur ca 10 församlingar och varje församling leds av en biskop med två rådgivare. I varje församling finns sedan diverse organisationer, kommitteer osv. för att driva verksamheten på lokal nivå. Ingen är anställd utan allt ledarskap i kyrkan sker på frivillig basis. Man kallas till ett uppdrag eller ”ämbete” som vi kallar det, det är inget man kan anmäla sig till eller göra kampanj för sig själv för att få. Efter en periods tjänande i ämbetet blir man avlöst och kallas till någon annan uppgift. Det finns ingen stege att ”klättra” på utan vi flyttar bara runt i olika uppgifter. Ena året kan jag exempelvis vara biskop och nästa år lärare för söndagsskolans sjuåringar. Tilläggas kan att det fanns 52 000 hetidsmissionärer fördelade över 340 missioner (områden)., MTC är indelat i 4 distrikt (A, B, C och D) som vardera har ca 15 grenar. Ledarskapet för varje gren består av män som bor i trakten och som kallats till den uppgiften, det är deras ämbete i kyrkan att vara ”herde” för en del av MTCs missionärer för en tid. Varje gren består av ett fyrtiotal missionärer, så totalt är det någonstans mellan två och tre tusen unga män och kvinnor i MTC samtidigt. Varje vecka kom det ett antal nya, och varje vecka skickades ett antal ut till ”fältet” som vi kallade det, alltså ut till sina tilldelade områden världen över. Precis som i grenen där hemma sörjde grenspresidenten här i MTC för våra behov, främst vår andliga, mentala hälsa. Mötet började med att vi alla tio satte oss i en ring med vår grenspresident, och så fick vi berätta kort om oss själva, vart vi kom ifrån osv. Sedan fick vi småprata lite medan presidenten tog oss undan för en kort intervju en och en. Vi tio utgjorde ett ”distrikt” inom grenen. Vanligen har man tre eller fyra distrikt i varje gren, och alla i distriktet har kallats till samma land och läser samma språk (därav indelningen i distrikt – det är mer praktiskt så). I vårt distrikt var vi dock tre som hade kallats till Finland och sju till Armenien. Det var jag och två kvinnor som skulle till Finland. Min kamrat skulle till Armenien. Det skulle innebära att vi inte skulle kunna öva språket med varandra på lediga stunder, men jag tror tiden i klassrummet skulle vara mer än tillräcklig för att göra en trött på glosor och grammatik. Vi hade inte hämtat våra paket med scheman, pärmar, böcker osv. ännu men jag väntade mig att det skulle bli intensivt.

Precis som i grenen där hemma fanns det vissa ansvarsuppgifter som behövde tilldelas någon. Jag och min kamrat kallades att vara grenspresidentens assistenter. Det framgår senare vilka uppgifter det innebar. Äldste Carter kallades att vara ledare, eller ”president” för vårt lilla distrikt på 10. Han hade ansvar att se till att ingen var ”utanför,” att samla oss vid olika tillfällen, att informera när det var något nytt, att hämta och dela ut posten och lite annat.

Det var bara jag av oss tio som var från utanför USA, hade rest långt och led av ”jetlag ⁵Jetlag kallar man det för när man reser genom flera tidszoner så att tiden går men klockan står still, eller tvärt om går alldeles för fort, så att man inte är i fas med sin dygnsrytm dagarna efter resan. För mig var det förmodligen mitt i natten redan när vi åt middag, och sånt där tar ju några dagar innan kroppen är omställd till. Så trött blir man..” Därmed inte sagt att jag var ensam om att vara trött. När den långa dagen äntligen gick mot sitt slut var det en trött liten skara som vandrade i samlad trupp till hembyggnaden. Vi vinkade godnatt till systrarna (se not 8) som försvann in i sin byggnad, och strax därefter var också vi hemma. Jag och Äldste Griffeth delade rum med Äldste Bjornn och Äldste Alder. Bjornn var från Rexburg, Idaho – 95% av innevånarna där är mormoner. Alder var från Utah, 75% mormoner.

”-Så, du är från Sverige?”

”-Japp”

”-Hur är det där, är det många medlemmar i kyrkan?”

”-Nej, vi är ganska få, ungefär en av tusen.”

”-Oj…”

Bjornn såg uppriktigt förvånad ut.

”-Hur är det att leva i ett sådant samhälle?”

Jag märkte tydligt att det här var den sortens kille som levt sitt liv i en ”skyddad verkstad,” lyckligt ovetandes om annat än mormontraditioner.

”-Jag vet inte riktigt vad jag skall svara, det är ’vanligt’ för mig… till exempel så går folk inte i kyrkan på söndagarna…”

Bjornn avbröt mig förvånat

”Va? Vad gör de då?”

”-Många handlar, eller städar. Det är ofta idrottsevenemang på helgerna också, från lördag till söndag.”

”-Wow, det är annorlunda”

Hm… det här killen skulle verkligen få en upplevelse när han kom ut i världen. Min kamrat Äldste Griffeth var dock mera jordnära, eller hur man nu skall uttrycka det. Han kom från Atlanta, Georgia. Även om det finns många kristna kyrkor där och många som bekänner sig till en Kristen tro så är samhället i stort ganska likt det Svenska, när det gäller folks uppträdande, moral, alkohol och droger bland ungdomar etc. Själv hade han uppfostrats ”i kyrkan” som vi brukar säga, alltså av föräldrar som var aktiva ”mormoner” men nästan alla av hans vänner var av andra – eller snarare inga – trosuppfattningar.