Ett år som missionär idag =)

Jag hade en mycket otrevlig dröm inatt, jag mindes den så otäckt tydligt på morgonen. Jag drömde att mamma och mina bröder varit i en bilolycka, usch. Under dagen funderade jag över i vilken grad evangeliet är verklighet för mig, om något sådant här skulle inträffa i mitt liv – skulle jag ta det med ro trots sorgarbetet, och veta att vi snart möts igen, på andra sidan, eller skulle jag bli bitter under tyngden av en sådan prövning, banna Gud och mista min tro? Jag tror givetvis det första men det tål att reflektera över.

Vi knackade dörr en hel del idag, vi tog oss igenom Björnviken på några timmar. Vi träffade där en kvinna som jag tydligen kontaktat på gatan några dagar tidigare (minns henne inte), hon hade fått broschyren om Joseph Smith, och sagt att hon inte ville ha besök utan själv kommer till kyrkan. Hon var på väg att stänga dörren ganska snart, men något fick henne att ångra sig, och vi hade en bra pratstund i regnet. Jag kände mig lugn och varm. Jag bjöd in henne till kyrkan igen, jag berättade om mitt eget vittnesbörd och det kändes som att hon tog emot det, och även om hon inte trodde allt jag sade upplevde jag att hon såg ärligheten i mina ögon. Det kändes som att vi verkligen fick kontakt på ett annat plan. Jag skulle först gissat att hon var runt 30, men hennes yngsta son var 15 så det stämde nog rätt så dåligt.

Vi fick middag hos Klas & Heidi, och hade ett budskap till dem om vittnesbörd¹Vittnesbörd är ännu ett av de konstiga orden vi använder i kyrkan, som inte är normalt i svenska språket, eller som inte används på samma sätt i andra sammanhang. Att ”ha ett vittnesbörd” innebär för oss att jag har en tro och en övertygelse om Jesus Kristus som Guds son, och att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är Hans kyrka på jorden, och en förlängning eller återupprättad version av den kyrka som han (Kristus) grundade då han och hans apostlar levde på jorden. Att ”bära sitt vittnesbörd” innebär för oss att man berättar för andra om detta ”vittnesbörd” som man har, och ofta berättar hur man fått den övertygelsen eller kunskapen, eller med andra ord ”hur jag vet att läran om en frälsare i Kristus är sann”, eller ”hur jag vet att kyrkan är Hans kyrka”. Vi pratade om att vårt eget vittnesbörd växer då vi delar med oss av det, då vi bär vittnesbörd för andra. Varför är det så? Jo, därför att när någon människa talar om sanningar som hör Gud till, då vittnar den Helige Anden om orden som sägs, så det är egentligen inte jag som vittnar om Gud, utan den Heliga Anden gör det då mina ord hörs. Det är därför både den som talar och den som lyssnar kan bli stärkta och uppbyggda, för att den Helige Anden är den som vittnar.

Under dagen träffade vi en lestadian, det känns som att jag samtalat med alla i deras församling snart. Han predikade (som de brukar göra) för oss om nåd, och om hur Bibeln innehåller allting som kristna behöver, han sade att ”är vi inte nöjda med det som Gud givit oss i Bibeln, då är vi otacksamma och trampar bibeln under fötterna.” Jag tycker snarare tvärt om – om vi begränsar Gud till en endaste bok på jorden, vi säger att ”det spelar ingen roll vad Gud mer har talat, det som står i den här boken är det enda jag vill ha”. Jag sade att ”Jag känner som så att om Gud har mera att säga till oss här på jorden – till mig – då vill jag veta vad det är.”

Som vanligt är det inte mycket lönt att diskutera, särskilt inte med dem, förutom en kvinna i Larsmo har jag aldrig mött någon från deras församling som haft ett öppet sinne till något utanför vår tids översättning och sammansättning av Bibeln. Jag tycker ändå det är viktigt att i ödmjukhet och mildhet berätta och erbjuda dem att lära sig. Och jag tycker att det är viktigt att vara sig själv då man kontaktar människor, på gatorna eller vid deras dörrar, endast då kan man få en god kontakt med dem. Jag har inte alltid varit på toppen av min förmåga, men jag kan lätt räkna på ena handen de tillfällen som jag varit otrevlig mot någon (och det är ju inte bra, men det har inletts med grova anklagelser mot oss från deras sida).

På kvällen spelade vi pingis i kapellet med Johan och Mats.

Idag kom Oulu-äldsterna hit på utbyten, vi knackade dörr nästan hela dagen, förutom middag hos Marlene Byggmästar. Vårt andliga budskap gjorde vi till ett vittnesbördsmöte där alla som ville fick berätta om sina egna känslor för frälsaren. Vi pratade också lite om vad som kan vara svårt med att dela med sig av evangeliet till vänner och bekanta.

Jag har börjat be mera intensivt för att få kärlekens gåva, att kunna känna det som Mormon talar om i Moronis 7e kapitel och jag upplever en förändring i min sinnesstämning och mina känslor, och det gör mig mycket lyckligare och mera rofylld.

Jag har också insett att lycka är en gåva som vi bara kan ge till oss själva, ingen annan kan ge den till oss, inte ens Gud.

Yttre omständigheter kan påverka i viss grad, men i slutänden är det helt beroende på oss själva om vi upplever det som lycka. Det beror på våra krav, förväntningar och vår attityd. Gud kan sätta oss i hur gynnsamma omständigheter som helst, och vi kan ändå banna honom. Omvänt – han kan sätta oss i vilka prövningar som helst (liksom Job) och vi kan ändå prisa hans namn. Inte mycket har ändrats i min omgivning här i Jakobstad, men jag är mycket lyckligare. Och jag låter mig känna Hans kärlek i större mått.

Min kamrat gick med de andra två finnarna (från Oulu) till ett par medlemmar, medan jag och Äldste Steadman gick och knackade dörr. Vi undervisade en äldre man vars hustru gick bort för något år sedan. Det var en bra diskussion och vi har en tid avtalad för att komma tillbaka.

Vi hade en intressant dag idag. Först var vi i kyrkan, sedan knackade vi dörr i mässo-området. Efter det besökte vi Heidi och Klas Byggmästar för lunch och samordningsmöte (samordna våra missionärsansträngningar med församlingens). Som andligt budskap hade jag en tanke att fundera över från Johannes 17, Jesus säger att han givit densamma härlighet till apostlarna som Fadern givit till Kristus. Vad är denna härlighet? Det var min fråga till dem. Först tänkte jag själv att kanske det var Prästadömet, myndigheten från Gud. Robert sade att kanske det kunde vara den Helige Anden. Men det måste vara något som världen kan känna igen, för det står att på denna härlighet skall världen känna igen att de är av Gud. Så det kan varken vara prästadömet eller den Heliga Anden. En ledtråd till vad denna härlighet kan vara är att det står att Fadern älskat Kristus innan världens grund var lagd.

Jag tror att Faderns kärlek är detsamma som hans härlighet.

På den känner världen igen Kristus och hans lärjungar. Kristus sade ju själv att ”världen skall se att ni är mina om ni har kärlek till varandra”.

Vi besökte även Nymans idag, och hade en riktigt dålig diskussion. Vi talade om så stora ämnen och frågor som ingen till fullo förstår i detta liv. Han tog upp frågor som krig, olika religioner osv. Dottern och hennes kille kom mitt i samtalet och de var också med i diskussionen en stund. Farmor var också där, och var på Dans sida. Så allt som allt, ett riktigt dåligt besök. En kommentar för Dan:

”It doesn’t matter what’s in your head if there’s nothing in your heart!”

Ikväll hade vi ett ”companionship inventory”. Det började med att vi hade ett missförstånd under dagen, och tanken kom direkt till mig att prata om det under kvällen, så det gjorde vi. Vi började med en bön att vi skulle förstå varandra, och det gick jättebra. Vi pratade öppet om hur vi såg på saken och förstod varandra, och kom fram till en bra lösning. Han hade aldrig haft ett ”companionship inventory” (sådant här samtal) tidigare, och jag förklarade att det är till för att vi skall kunna behålla den Helige Anden trots våra meningsskiljaktigheter, och att vi skall få bättre förståelse för och mera kärlek till varandra.

Under min intervju med President Hoyt häromdagen då vi diskuterade framgång här i Jakobstad frågade han mig ”Älskar du folket?” Det satte mig på prov. En annan fråga som jag skulle vilja ställa till missionärer, även mig själv, är ”älskar du din kamrat?”

Ikväll pratade vi också om något som han läst i en bok en gång (kan ha varit Following Christ av Stephen E Robinson), att vi alla är på olika nivåer i olika delar av vår personliga utveckling. Han sade att han trodde att det var lättare för mig att följa regler än det är för honom, och jag höll med att det troligen är så. Jag tillade en kommentar att det också kan ha att göra med att jag är äldst i min syskonskara och han är yngst i sin, men det trodde han inte hade ett dugg med saken att göra

Vi pratade även lite om hur Kristus vet var och ens förmåga, och lägger ut en ”rättvis planka” så att vi alla kan hoppa de 10 meter som krävs. Min planka kanske är 2 meter, någon annans kanske bara är 1 meter för de har större kapacitet än vad jag har. Om vi blickar ner på människor omkring oss som har sämre förutsättningar, kan vi lura oss att tro att det går bra att slappa och tänka ”jämfört med den och den är jag ju väldigt bra” när vi i själva verket borde blicka uppåt mot Guds fullkomliga standard och tänka ”jag är inte där än, vad kan jag bättra mig i”.

Det som Gud inte kräver av mig kanske han kräver av dig, och på något annat område kanske han kräver någonting av mig som han inte kräver av dig. Och endast Han vet allt.