På morgonen hade vi distriktsmöte, efter det arbetade jag med Äldste Perry. Vi träffade en svensktalande kvinna, jag vittnade för henne, och förklarade så tydligt jag kunde ang. Joseph Smith ”om Fadern och Sonen INTE hade uppenbarat sig, eller sagt det de sade till Joseph Smith, då är vårt budskap och den här kyrkan inte sanna”. Den biten förstod hon. Logiken i fortsättningen hängde hon dock inte med på: ”men om det är sant att Fader och Sonen kom ned och uppenbarade sig för Joseph, och verkligen sade till Joseph att den sanna kyrkan inte fanns på jorden, men att genom Joseph skulle den återställas… då är vårt budskap det viktigaste i världen.” hon förstod inte alls vad jag menade. Och vi talade svenska, jag lovar att det inte var språket det var något fel på.
När jag läste idag för att förbereda min institutlektion1Institutet är en skolverksamhet som kyrkan har främst för ensamstående mellan 18-30 år gamla. Man läser Bibeln, Mormons bok och Läran och förbunden fann jag något intressant. Kristus säger något i stil med att ”mitt vittnesbörd är sant eftersom jag inte är part i det” eller med andra ord ”oavsett vilket som är sant så drar jag själv inte fördel av det” eller ”jag vinner ingenting på det om det vore så som jag sade”. Då vi ”får ut något” själva av det vi dömer eller vittnar om väger det inte lika tungt.
Vi undervisade som sagt institutet hemma i Jakobstad idag, i början gick det lite segt men mot slutet gick det bättre. Vi kom in lite på det som stod i lektionsboken om att många apostlar säger att de KÄNNER Kristus. Jag berättade om några egna erfarenheter, och så pratade vi om tillfällen då Apostlar säger att de haft erfarenheter ”för heliga att omtala”. Efter en stunds spekulation kring det upprepade jag löftet som Äldste Marlin K. Jensen (områdespresident för Europa) gav oss från L&F 93:1 angående att se Gud. Det var en känsla av värdighet och andlighet i rummet då vi avslutade lektionen, jag tror att vi alla kände oss ”uppbyggda tillsammans” så som det står i L&F 50. Det kändes mycket starkare än vanligt, och jag kunde inte bara gå ut och spela pingis direkt efteråt utan gick undan för en stunds bön.
De senaste dagarna har jag upplevt att min respekt för heliga ting ökat, till exempel att jag inte gärna läser Mormons bok utan att kunna ge det full uppmärksamhet. För mig innebär det att jag har förändrats, att jag utvecklats lite.
Ikväll hade vi en liten diskussion kring ”riken” i evigheten, och att skillnaderna mellan det Celestiala riket, det Terrestriala riket och det Telestiala riket (L&F 76 för närmare beskrivning) kanske inte beror på var de befinner sig någonstans utan mera på dem som bor där.
Jag och min kamrat hade en diskussion ikväll, ang. att VETA någonting. Han sade att ”vi säger ju till människor att vi VET att Gud finns, och att detta är Hans kyrka, men det är ju inte samma VETA som att vi vet att den där handduken hänger där på dörren (han pekade på handduken på sovrumsdörren).” Jag opponerade mig och sade att ”För mig är det så med vissa saker” så började vi prata om nivåer av vittnesbörd eller kunskap. Jag sade att ”Lika säkert som jag VET att den handduken hänger där, lika säkert VET jag att Gud finns och är vår Himmelske Fader.” Vi pratade en stund till, så frågade han mig ”men, har du aldrig tvivel?” och jag svarade bara ”nej, inte om det”. ”Åh… jag tvivlar ofta på det” sade han. Jag sade att ”Det finns saker jag tvivlar på, saker i kyrkans lära som min tro inte alltid är stark på, men jag har aldrig tvivel kring att Gud finns, för det vet jag. Och jag vet också att Mormons bok och templet för mig närmare Honom. Tron på de sakerna har växt sig orubblig. Satan attackerar mig ständigt och på olika sätt, men inte kring det.”
Då jag läste boken ”Our search for happiness” (”Vårt sökande efter lycka” på svenska) var det som om vissa delar av evangeliet åter burits in i min själ, och vissa delar av kyrkans historia blir mer levande och verkliga för mig varje gång jag studerar dem, till exempel Joseph Smiths första syn, återställelsen av prästadömet etc. på samma sätt blir Kristi offer mera verkligt varje gång jag läser om det, eller ser videopresentationerna som ”Finding faith in Christ” eller ”Guds lamm”. Jag hade verkligen en stund av andligt uppfriskande på bussen till Vasa i måndags eftermiddag. Jag vet att det är omöjligt att uppteckna varje andlig tanke, insikt och upplevelse jag får, men jag försöker. En del är kanske bra att jag inte kan sätta i ord, för som Äldste Perry sade igår då han citerade någon tidigare ledare i kyrkan ”skriv aldrig något du inte vill se publicerat” för någon kan hitta det och publicera det.
Efter att vi undervisade institutet idag hade jag en tanke om hur verklik Kristus är för var och en av oss. Då jag var i templet i Provo hade jag många fina erfarenheter och stunder. Något som kom mycket kraftfullt till mig där, gång på gång, var att ”om Kristus skulle komma framför mig, skulle jag kunna ”känna” honom? Skulle jag känna igen honom, känner jag honom så pass väl redan, att jag skulle veta att det var han om han skulle uppenbaras och komma fram till mig? Det är Hans hus, och han har rätt att vara där, så varför skulle det inte kunna ske?” Sedan, skulle jag behandla honom med värdighet?” Jag tror att som vi behandlar den vi behandlar sämst, så finns en risk att vi behandlar alla, inklusive Kristus.
Månadsarkiv: september 2003
”Anden skall givas eder genom trons bön”
På morgonen idag studerade jag om ämnet tro. Jag funderade stilla över om anledningen till att vi inte ser så mycket framgång här i Jakobstad är pga vår bristande tro. Har jag tillräckligt med tro, och hopp, för att Frälsaren skall kunna arbeta med mig? Det finns missionärer som säger innan de går och kollar på våra ”comebacks” att ’jaha, dags att gå och kryssa av några comebacks då’, jag är långt ifrån det – men visst har jag ibland tillåtit mig själv att tänka, och nägon gång även säga att ”om detta är Herrens verk, var är Han i sitt verk?” Imorse läste jag ett skriftställe som sade ”Herren gör inget ibland människorna utom enligt deras tro”, ”Herren kan inte verka ibland människor då de inte har tro” och ”Allt är möjligt då vi utövar vår tro” och det var tro som förde en mångd lamaniter till omvändelse.
En tanke som jag glömde skriva igår, en tanke som jag fick då vi såg på filmen hemma hos Klas och Heidi – jag fastnade för det sätt som Herren behandlade de sjuka och invalida, och särskilt begrundade jag att han i princip sade ”sörj inte över dina fysiska besvär, dina synder är ju förlåtna”. Jag vet att det finns en teori bland människor i kyrkan att vissa av Guds barn, som var de allra största och ädlaste i tillvaron före jordelivet, sändes till jorden till kroppar med stora fysiska och mentala begränsningar så att Satan inte skulle kunna ha makt att ens fresta dem.
Vi hade en ganska lång förberedelsedag idag, och vid kl 18 tog vi bussen till Vasa där vi kontaktade på gatan i kvällssolen. Vi träffade en svensktalande man som argumenterade att ingen kan veta någonting, allt är bara en åsikt eller tro (vilka han verkade likställa). Jag tittade honom i ögonen och sade att ”jag vet att Gud finns, och att livet fortsätter efter döden”. Jag vet inte om jag någonsin vittnat för någon så starkt, på det sättet, men han fortsatte bara att hävda att ingen kan veta någonting. Han påminde lite om Korihor i Mormons bok (”om inte jag vet att det finns en Gud kan ingen annan veta det heller”). Jag fortsatte att prata med honom om bön, och hur Gud kan tala till oss (personlig uppenbarelse). Mot slutet av vårt samtal sade han ”jag kan allt om er och ert system” och började prata om saker jag inte alls kände igen. Jag frågade då ”vilken kyrka tror du vi kommer från?” ”Ni är Jehovas Vittnen” sade han då… suck. Det bevisar bara än en gång att det har noll betydelse vad man säger i den första meningen till någon (för jag berättar ALLTID att vi är från Jesu Kristi Kyrka). När jag berättade (än en gång) vilken kyrka vi representerar blev han lite generad att han tagit fel, och var inte så intresserad av att prata mera. Det var dags för oss att gå in ändå.
I lägenheten på kvällen lyssnade vi på ett band med Äldste McConkie (en av apostlarna i kyrkan, nu avliden sedan en tid), han talade om L&F kapitel 50 där vi lär oss att om vi inte kan undervisa med den Helige Anden, då skall vi inte undervisa över huvud taget. Och för att den Helige Anden skall vara med i undervisningen krävs att båda parter är öppna i hjärtat och andligt mottagliga för andens vägledning. Jag kände mig träffad, för det händer ju rätt ofta att vi pratar med människor utan att känna andens vägledning och uppbyggande styrka. Jag undervisar ofta med ”intellektet” snarare än med den Helige Andens kraft, och vi lär oss från det här kapitlet i skrifterna att det då inte är ”av Gud”. Jag har inte lyckats med den principen alltså, men det finns alltid en morgondag… och en efter den… Jag kan ju påpeka att jag inte heller fått så mycket möjlighet till det då vi undervisat väldigt lite, särskilt i Kajaani, där människor knappt pratade med oss på gatan eller ens öppnade sina dörrar.
Det fanns en annan del av budskapet i kapitel 50 av Läran och förbunden som träffade mig, ”Anden skall givas eder genom trons bön”. Jag har förmodligen inte fäst tillräckligt med vikt vid bön, kommunikation med Herren. Han har inte fått höra så mycket från mig som han borde, det kanske är därför mina skriftstudier alla gånger inte varit så givande. Jag kan lära mig att kommunicera bättre med min Himmelske Fader.
Min kärlek till församlingen
Mötena i kyrkan var mycket uppbyggande idag. Första timmen var vi med i ungdomssöndagsskolan. Under sakramentsmötet hade jag en alldeles speciell känsla, en kärlek till församlingen större än jag tidigare känt. Jag hade ingen rädsla eller nervositet alls att stå inför dem (det gjorde jag inte idag, men ändå) och jag kände mig fylld av anden. Av någon anledning kände jag mig som en ledare, eller att välsignelser som denna, att överväldigas av kärlek till sin församling, är en välsignelse som kommer till dem som kallas som ledare i kyrkan, anden ger dem i rätt tid vad de behöver undervisa om osv.
En annan känsla fyllde mig under sakramentsmötet – talen handlade om familj, och templet. Jag kände åter igen hur lite de världsliga tingen betyder, och hur man kan hålla sig själv borta från frestelsen i dem genom att inte ge efter och skaffa sig dem. Jag tänkte mycket på Gerd och Christers hem, hur andliga de är. Det verkar som att de familjer som använder lite pengar till världsliga ting (oavsett orsak) är de mest andliga och de största exemplen.
På eftermiddagen var vi hos Klas och Heidi på middag. Vi såg kyrkans film “Finding faith in Christ” med dem. Den scenen som slår mig mest är nog då Kristus böjer sig ner och hjälper en äldre man plocka upp en utspilld fruktkorg. Trots att jag anstränger mig för att göta gott mot andra tänker jag ibland fortfarande för mycket på “vad skall andra tänka” då jag borde tänka “vad behöver den här människan frå mig.” Efter det tittade vi in till Mäkeläs för en födelsedagsfest. Vi besökte även Marlene med familj ikväll och hade ett andligt budskap.
Jag tänkte på något som broder Kemppainen sade i MTC 1Missionärsträningsskolan vid BYU, Provo (Utah)., att som missionärer har vi rätt att ge människor löften. Mitt löfte var att om ni studerar skrifterna 30 minuter varje morgon så kommer ni att bli medel att dela med er av evangeliet, och ni kommer att veta vad ni skall säga.
”vad HAR du uppnått i Jakobstad?”
Vi började dagen med att kopiera lite saker i kyrkan, träffade på broder Grundvall. Efter det knackade vi dörr lite i Freddys område, sedan besökte vi honom. Pratade lite och spelade lite Playstation med honom. ingen stor andlig upplevelse direkt.
Vi gick och åt lunch (pizza), pengarna han gav oss igår räckte till det också. Sedan gick vi och knackade dörr i västra delen av stan. Efter ett tag hade vi en liten dust, han tycker det är jobbigt att sköta böckerna när vi är i västra delen av stan, och han hade en hel del annat att klaga på också. Efter att det gått ut över en kontakt som han tog på gatan (dvs han lät upprörd under sitt samtal med en främling) beslutade jag att det var dags att åka hem och ta ut vår P-day tid 1P-day, Preparation day, alltså vår lediga dag i veckan. Vi tog inte alla 8 timmarna tidigare utan jobbade en del av tiden så vi har några lediga timmar sparade. för det här tjänar ingen på. Han hade fler saker att klaga på, han tycker bl a att det är onödigt att planera, för vad vi än gör här i Jakobstad så gör det ingen som helst skillnad tycker han, ingenting leder till mer än något annat. Jag opponerade mig, och då kom han rappt med
“Så ärligt talat, vad HAR du uppnått under din tid i Jakobstad?” Jag svarade att “Det vet varken du eller jag, för jag vet inte vilka människors hjärtan jag rört vid, och jag tror att det funnits en mening med min vistelse här.”
ikväll läste jag en artikel om evigt äktenskap och tempel, och jag kände mig så tacksam för denna stora välsignelse och för profeters ord i vår tid. Jag kände med större kraft än någonsin hur obetydlig denna världens rikedom är, och hur mycket jag kommer att vara villig att ge för min framtida familj. Relationen man har till en kamrat i missionsfältet är nog bra som förberedelse, och jag antar att det är lite som förhållandet i äktenskapet kommer att vara på så sätt att man har meningsskiljaktigheter, men det finns något större som förenar oss (i vårt fall här är det ju vår tro och vårt uppdrag, i äktenskapet är det kanske andra saker) så att en stund efter stridigheterna kan man umgås på samma goda sätt igen.
”Du är nog den lydigaste person jag känner”
På morgonen knackade vi dörr i centrum, sedan åt vi lunch, vilade och förberedde en ny gatuuppteckning (där vi kryssar av dem som sagt nej tack, och antecknar när någon vill ha oss tillbaka). Efter det gick vi till västra delen av staden, fortsatte dörrknackandet. Vi hade en avtalad tid med en medlemsfamilj, men de ringde och avbokade i sista stund. Så vi gick och knackade dörr lite till. Trötta på det? Jo tack ganska… det varje missionär vill göra är ju att undervisa, att dela med sig av det fantastiska budskapet som är evangeliet… att finna människorna som vill lyssna är bara ett nödvändigt ont, ett nödvändigt slit för att nå målet. Det slutade med att vi satt ner i centrum i över en timme och pratade, mest om min omvändelse till Kristus, och mina tidiga dagar i kyrkan. Det var precis vad jag behövde för jag började tappa modet lite. Det kanske var inspirerat av honom att ställa frågorna, för det stärkte mig då jag tänkte tillbaka på allt. L&F 6 vers 22 och 23:
Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om du önskar ytterligare vittnesbörd så kom ihåg natten då du ropade till mig i ditt hjärta, för att du skulle kunna få veta sanningen om dessa ting. Talade jag inte frid till ditt sinne om detta? Vilket större vittnesbörd kan du få än det som kommer från Gud?
Att tänka tillbaka på då svaret kom för första gången. Min kamrat lyssnade uppmärksamt på hela min story och efteråt sade han något som värmde (och jag är medveten om att det kanske inte var menat som en komplimang då det kom från honom, men jag tog det ändå som en), han sade “du är nog den lydigaste person jag känner.”
När vi satt där på gågatan och talade som bäst om hur mina vänner reagerade på Mormons bok och allt, kom Freddy från kebabgrillen och efter att vi pratat en liten stund gav han oss pengar att själva köpa kebab för. Han är såå snäll och givmild. Man blir glad av att umgås med honom, såå synd att han inte vill vara aktiv i kyrkan. Den sista timmen kändes dock väl spenderad trots att vi inte pratade med någon annan än varandra och Freddy, och kebaben var god!
ikväll ringde Äldste Phelps, det gjorde mig väldigt glad. Vi talade lite om kniven som jag köpt för att ge till pappa, och vi pratade om Jakobstad och hur arbetet går här. Min nuvarande kamrat är väldigt bra, men jag saknar verkligen Äldste Phelps.
Liknelsen om den nya floden
På förmiddagen knackade vi dörr i östra delen av staden, det hände inte så mycket spännande. Vi hade dock några diskussioner med varandra ang. Evangeliet. Det har börjat bli kallt, använder rock och handskar, stundvis även mössa när vinden är stark. Jag upplevde något intressant idag, vi var alldeles slut både på fysisk styrka och på entusiasm. Vi vände hemåt för en paus men knackade ändå dörr längs vägen. Efter att vi känt att “nej nu går vi hem” men ändå kämpade vår väg fram genom att försöka göra lite nytta återvände entusiasmen och styrkan, och vi arbetade ännu en timme. Lunchdags, vi lagade kycklingwok.
Därefter var jag så trött på att bestämma vilka gator vi skulle gå till etc. så vi gick till västra delen av stan, där han har uppteckningarna över vilka som sagt nej, vilka som bett oss komma tillbaka etc. och jag sade bara “ditt område, du är chef”. Vi började med att titta tillbaka till en trevlig man vi träffade på för ett tag sedan, och vi hade en trevlig diskussion där. Han påminner lite om Eero Määttä från Kajaani, en mycket fin person. Han talade mycket om kyrkohistoria idag, från katolsk/ortodoxisk tid, så berättelsen om det stora av/frånfallet från Kristi ursprungliga kyrka var han helt med på. Vi presenterade Mormons bok, och han tog villigt emot den och lovade att läsa tills nästa vecka. Det kändes mycket bra.
Vi knackade lite mera dörr i området, sedan spelade vi pingis med några medlemmar i kapellet. Medan jag väntade på min tur mellan varven översatte jag två favoritpsalmer från finska till svenska, och läste även ett papper ang. Självförtroende. Det var flera saker där som kändes träffande för mig, bland annat att sänka kraven på mig själv. Jag vill alltid göra allt perfekt, det finns liksom ofta inga grader mellan totalt framgångsrik eller totalt misslyckande i mitt huvud, jag skulle nog må bättre av att inte vara så hård mot mig själv, och vara nöjd även då jag inte når upp till mina egna orealistiska förväntningar. Syster Johnsons valspråk “Tomorrow not today, lazy people always say” tar jag kanske på allt för stort allvar ibland.
En liknelse som jag kom på under dagen (ja, man får ju rätt mycket tid att tänka och fundera när man inte hittar folk att undervisa):
Människan bor vid foten av ett högt berg, och på toppen av berget finns det rena vattnets – livets vattens – källa. Därifrån rinner det ner och vidare ut i dalen där människorna bor, och till slut mynnar det i en sjö av orenhet (världen i stort). Var och en som dricker stillastående vatten ur sjön lider döden. Det enda sättet att få rent vatten är att ta det innan det rinner ut i sjön och blandas med det orena vattnet, som kommit från andra orena källor. Från början fanns det en enda flod där människan tog rent, friskt vatten, men denna flod grenade snart ut sig och skapade med tiden ett delta. Vattnet blev allt smutsigare, och varje flod blev mindre och mindre i takt med att utgreningen förökade sig. Ju mindre varje flod blev, desto större andel utgjorde den smuts som blandas i. Människorna som bodde vid deltat visste inte vilken flod som var bäst att dra vatten från, vilken gav det renaste vattnet? En dag rasade en mängd sten och jord uppe på bergssluttningen, och en helt ny fåra bildades helt utan människohänders hjälp. Den nya fårans vatten var rent och fritt från föroreningar, problemet var att den rann lite vid sidan av bosättningarna, de som ville ta del av dess vatten blev tvungna att flytta från sin gamla bosättning. De allra flesta stannade, med motivationen att “vi trivs bättre här” eller “min släkt har alltid bott på dessa flodbäddar” eller “jag vill inte flytta bort från mina vänner.” Många påstod dessutom att vattnet i den nya floden inte alls var något bättre än det vatten de drack. Alla som dock flyttade, och började leva av det nya vattnet, kom vid något tillfälle tillbaka för att övertala sina vänner och släktingar att också flytta, att prova det nya vattnet som var godare och hälsosammare. Många hade till och med smakprov med sig från den nya floden som de försökte ge till sin familj och vänner så att dessa själva kunde smaka och uppleva, men de flesta ville inte ta det. Ett mycket litet antal lät sig övertygas, smakade, och flyttade sedan med. De allra flesta smakade dock ens aldrig. En del som vågade smutta lite erkände aldrig att det var bättre än deras eget vatten. Deras stolthet, envishet eller bekvämlighet tillät det inte. Det fanns dock i landet inget friskare eller lyckligare folk än det som lämnat allt för att bo med sina familjer vid den nya friska floden.
Mer intresserad av Gud då jag vill ha något från Honom
På morgonen knackade vi dörr i Freddys område för vi skulle besöka dem idag. Vi såg på kyrkans film ”Finding faith in Christ” tillsammans. Sedan lekte vi lite med Saso som avr gladare än vanligt idag. Jag insåg hur mycket jobb det är med små barn, särskilt om det strular med sömn och mat. De visade oss sitt bröllopsalbum också.
Senare åt vi med syster Johnson, tog lite bilder (vi sätter ihop något från en heldag för att skicka hem). Efter maten gick vi och knackade dörr i Östanpå i fyra timmar. Det gick rätt bra, först hade vi en lektion hos en äldre man, han var med på noterna hela vägen genom berättelsen om Kristi ursprungliga kyrkas fall, men när vi kom till återställelsen tappade vi honom. Det händer ofta här, vet inte om det är ett så annorlunda koncept mot vad de lärt inom kristendom tidigare. Vi beslutade att under våra ”companionship study” 1Varje morgon studerar vi missionärer hemma i lägenheten innan vi går ut och arbetar. Vi studerar bibeln och mormons bok enskilt, sedan har vi en stund då vi studerar någonting tillsammans, det kan vara olika ämnen i evangeliet och skrifterna som vi fördjupar oss inom, eller andra saker som rör vårt arbete som missionärer. Vi kan planera kommande undervisningar, budskap vi skall ha hemma hos medlemmar etc. Förbereda oss på att möta de andliga behov vi tror oss komma att möta under dagen helt enkelt. Vanligtvis är companionship study en timme, och enskilda studier 1½ timme. Dessutom studerar jag som inte är från Finland språket varje morgon, och så äter vi och gör oss i ordning så runt halv elva brukar vi gå ut och börja jobba. planera för ett mer anpassat sätt att undervisa det. Den andra undervisningen vi hade var ett äldre par, det var en lite annorlunda upplevelse för de sade nästan ingenting under hela lektionen, så när vi efter ca. 30 minuter gav dem Mormons bok hade vi inget jättestort hopp om att de skulle läsa i den, men vi får se vad som hänt nästa gång vi är i området. De hade träffat missionärerna tidigare, men jag är osäker på hur mycket.
Idag hade jag ännu en sån där stund av beundran över ingenting – jag såg frön från vass segla omkring i luften och stod och begrundade det storslagna i naturen en stund.
Jag hade planerat att skriva ett brev ikväll, men när jag satte mig med min lista på punkter jag hade tänkt ta upp manades jag att skriva ett annat brev istället, till Äldste Smith, så det gjorde jag. Senare då jag hade min aftonbön berättade Herren för mig varför jag inte skulle skrive det brev jag tänkt – allt det jag hade stolpat upp för att skriva i det första brevet var förvisso bra saker, och en del andliga punkter också, men det var inte vad hon behövde höra just nu. Jag hade glömt att fråga Herren vad hon behövde höra, vad som kunde ge henne stöd och tröst i denna tid.
Jag hade en annan andlig tanke imorse angående prövningar, att när man ställs inför en sådan till synes hopplös situation där allt och alla, även rättvisan, tycks vara emot en, och man bara känner ”nej, inte igen, jag orkar inte” då vet man att en prövning ligger framför en, och enda sättet att få det berget som ligger i vår väg att verka mindre är att blicka upp mot toppen där frälsaren står med utsträckta armar. Var prövning i vårt liv är en inbjudan från Honom att ta ett steg närmre honom, att stiga upp lite högre.
En annan insikt jag fick i morse var medan jag satt och fyllde i JST i min svenska bibel 2I de biblar man kan köpa från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga finns fotnoter med kommentarer av Joseph Smith, rättelser till en del skriftställen där översättningen tappat den ursprungliga innebörden i texten. JST står för ”Joseph Smith Translation” och är en översättning, eller rättelser, som han gjort med hjälp av Guds inspiration på samma sätt som han översatte Mormons bok från forntida skriftspråk. Jag tycker att det är smidigt att ha de kommentarerna även i min svenska bibel, och eftersom kyrkan inte publicerar någon bibel på svenska (men uppmuntrar till att använda översättningen ”Svenska folkbibeln”) får jag fylla i dessa extra fotnoter själv. Samtidigt som jag gör det lär jag mig ju massor.. Jag läste i Matteus 4 då Jesus frestas. En betydande skillnad mellan texten i Josephs översättning är orsaken till att han var i öknen. Han gick inte ut i öknen för att möta Satan och prata med honom, utan han var ute i öknen för att tala med Gud, då Satan kom för att störa. Anden tog Jesus upp på ”ett högt berg” där han såg alla jordens riken och all deras härlighet (precis som den upplevelse Moses hade, beskriven i Moses bok 1 i kostbara pärlan), då kom Satan inför honom och frestade honom och sade att ”allt detta kan bli ditt”. Jag tror inte att Satan kom i öppen gestalt framför Frälsaren och sade ”hej, jag är Satan, din och alla människors ärkefiende, vill du att jag ger dig alla dessa rikedomar?” utan jag tror att Kristus frestades på precis samma sätt som vi alla, för det första säger Satan ”jag är ingen djävul, för det finns ingen” han vill med andra ord få oss att tro att det han frestar oss med inte kommer från honom utan från oss själva. Precis som Satan ofta frestar oss att tänka ”vad bra jag är” då någonting går väl pga Herrens välsignelse, tror jag tanken skickades till Kristus ”Allt detta kan ju bli mitt om jag bara vill”, men vis och rättfärdig som han är förstod han var den tanken kom ifrån, och befallde Satan att lämna honom i fred.
Då Satan har skickat dessa pilar mot mig har jag ofta tänkt ”usch som jag tänker” eller ”vilket dåligt sätt jag bemötte den här situationen på” eller ”oj nu har jag visst tagit ett steg tillbaka i min andliga utveckling” då det i själva verket är Satan som sitter och matar sina brinnande pilar mot mig. Istället för att be om styrka och låta ”såret” efter pilen läka fort, vad gör man? Gräver ner sig i dåligt samvete, precis vad Satan vill. Kanske det är därför det kallas i skrifterna att Satan skjuter ”brinnande” pilar, för att när de träffar oss blir det inte bara ett andligt sår, utan det startar en sådan eld genom vårt eget samvete, vi känner oss ovärdiga och orena pga det vi tänkt, som egentligen inte ens var vi utan Satans angrepp. Det handlar inte om att jag är ”bättre” eller ”sämre” utan det handlar om hur väl jag försvarar mig mot Satans angrepp – huruvida jag ger efter eller står emot dem genom bön (L&F 10:5) och följer frälsarens uppmaning i L&F 6 vers 36:
”Vänd er till mig i varje tanke, tvivla inte, frukta inte.”
De sista dagarna har jag fått en större förståelse för hur verklig Satan är, och hur stor hans makt är.
Ikväll samtalade jag och min kamrat också om en andlig tanke som han hade, angående att prioritera Gud. Många som vi möter säger att de ber till Gud ibland, bara när de har det riktigt svårt. De litar först till världen, sina vänner, samhället etc. och vänder sig till Gud som en sista utväg, då de tömt ut alla andra resurser och inte har någon annan stans att ta vägen i sin nöd. Då de då får Hans hjälp ut ur prövningen börjar de hastigt att klättra på ”listan” igen, upp genom de världsliga tilliten, och är snart tillbaka uppe på en nivå där de inte behöver eller vill veta av något om Gud, och raskt glömmer honom. Jag tänker på en vers i Mormons bok, Alma 11:24, ”du vet att det finns en Gud, men du älskar [djävulen, eller i detta fall världen] mer än du älskar Gud. Det är ungefär som högmodets kretslopp i Mormons bok, fast på ett individuellt plan. Helaman 12 vers 2:
”Ja, och vi kan se att just då han ger sitt folk framgång, ja, genom att föröka deras åkrar, deras flockar och deras hjordar och guld och silver och alla sorters dyrbarheter av varje slag och art, genom att skona deras liv och befria dem ur deras fienders händer, genom att uppmjuka deras fienders hjärtan så att de inte förklarar krig mot dem, ja, kort sagt, genom att göra allt för sitt folks välfärd och lycka, ja, det är just då som de förhärdar sina hjärtan och glömmer Herren sin Gud och trampar den Helige under sina fötter — ja, och detta till följd av deras bekvämlighet och mycket stora framgång.”
Det som är skrämmande är att detta nästan gäller oss alla i någon grad. Jag tror inte många av oss är snabba till att förlita oss på Gud. I vissa fall är det bra att vi gör allt vi kan själva, jag tror det alltid är villkoret för att få himmelsk hjälp – att först göra allt man kan själv, sedan kan en ängel, himmelsk eller jordisk, träda in och hjälpa. Men jag tror vi alla kan erkänna att våra böner är mer innerliga då vi upplever att vi verkligen behöver något från Gud. Jag är mera intresserad av vad Gud kräver eller vill ha av mig då det finns något särskilt som jag vill ha från Honom.
”Brad ber inte om skjuts, men Äldste May gör det”
Ett ärende till banken på morgonen – jag hade fått en check på skatteåterbäring hemifrån Sverige på €23, efter bankens avgift för hantering var det €13 kvar.
Vi knackade dörr i Rosasholmen på förmiddagen när det började regna. Vi gick förbi Marko, jag tror nästan han är den vänligaste personen i stan. Vi stod och pratade i nästan en halvtimme, sedan hade det slutat regna. Vi åkte hem, åt lite mellanmål, skrev ett kort brev och åter ut för dörrknackning, i Kråkholmen denna gång. Det blåste väldigt väldigt mycket. Pga det och regnet bad jag om skjuts till vår middag med Byggmästars. Jag försöker att inte besvära medlemmar mer än nödvändigt, å andra sidan minns jag något som Äldste Brad May lärde mig ang. att ”be medlemmarna om för mycket”, han sade ”Brad skulle inte be om skjuts, men Äldste May gör det”, alltså medan du är missionär gör och förväntar du dig annat än du skulle om du bara var dig själv. Och tiden som missionär är viktig också, istället för att resa 1½ timme till en middag skulle man kunna arbeta och träffa människor under den tiden.
På kvällen var vi med på institutet i kyrkan, Kari kom dessvärre inte, vi har inte fått kontakt med honom på telefon heller så kanske intresset har svalnat. Vi avslutade dagen med att kontakta lite på gatorna innan vi gick hem för natten.
Få är de man tror att de är
Idag beslutade vi att inte ta så mycket ledig tid trots att det är p-day, så vi får fler timmar över i slutet av veckan. Vi skrev brev hem och handlade, sedan gick vi och arbetade. Vi bad som vanligt om inspiration för vart vi skulle gå och söka intresserade människor, och för en av de första gångerna på på min mission fick jag ett svar på den bönen, vi skulle till Björnviken, så vi cyklade genast dit.
Jag hade en comeback i huvudet hela tiden, men det funkade inte idag, däremot kom vi till en annan bekant person som vi träffade för några veckor sedan. Jag mindes henne klart därför att det hade känts väldigt bra att diskutera med henne. Den här gången fick vi komma in och vi hade en ganska bra första diskussion.
Den började dock lite svagt, vi inledde med vår vanliga historia om hur Gud alltid uppenbarat sin vilja och sina sanningar genom profeter, att kyrkan som Kristus grundlade togs bort pga människors orättfärdighet, att Gud kallat profeter igen i vår tid och återställt sin kyrka… jag kände att det bara var information som rullade på, jag kunde inte känna en Helige Anden. Det var nog något annat som hon behövde höra. När vår historia var färdig började hon ställa frågor och då blev det genast en mycket bättre känsla i diskussionen. Det fanns flera saker hon undrade över, och fick svar på. Jag vet inte om hon trodde på allt, men det märktes att hon accepterade en del av det.
Under eftermiddagen gick vi runt på kråkholma, det var redan mörkt vid fem-tiden. Jag övade på mina scripture mastery kort, och jag kände gång på gång hur fantastiska skrifterna är, att de givits till oss, och att orden innehåller kraft.
Vi stötte på en man som uppträdde lite konstigt. Till en början verkade han mycket intresserad av det vi sade, och jag bara väntade på att han skulle avslöja vilket samfund han till tillhörde, men det framkom till min förvåning att han inte tillhörde något alls. Inte heller trodde han på att Kristus lever och verkar idag. Jag kände mig inspirerad och sade “Det här kanske är ditt livs viktigaste stund, kanske Gud försöker säga något till dig?”. Han stod tyst en lång stund, efter vilket han sade “Nej, Gud har inget budskap för mig.” Han tillade “Jag vet när jag har rätt” samtidigt som han lade handen på hjärtat, sedan gick han.
Medan vi gick vidare låtsades min kamrat vara en Jehovas Vittne som vi diskuterade med, han kan deras lära väldigt bra och tog upp standard-argumenten, jag bemötte dem på det sätt vi brukar. Efter rollspelet (som jag tror pågick i någon halvtimme) funderade jag över hur meningslöst det är att hamna i sådana här diskussioner. Givetvis kan Bibeln tolkas på det sätt de tolkar den, 5 miljoner Jehovas Vittnen är ju inte korkade. Samma för 500 miljoner Katoliker och 500 miljoner Protestanter (eller hur många de alla nu är). Det är klart att det finns en logik i deras olika synsätt också. Så det är alldeles meningslöst att försöka “bevisa” någonting. Vår logik mot deras logik kommer aldrig att hjälpa någon.
Dessutom – vartill har vi kallats? Har vi kallats att gå ut i världen och diskutera med människor emot deras tro? Nej, till att vittna för och varna folket, varna för syndens följder och vittna om återställelsen av Kristi kyrka och evangeliet, om Mormons bok som helig skrift och om en profet i nutid. Sedan är det upp till var och en om de är intresserade av ett sådant budskap eller om de inte bryr sig. Upp till dem om de vill undersöka och ta reda på om Gud uppenbarat mera än vad som ryms mellan bibelns pärmar eller inte. Mitt vittnesbörd är att Gud har det, och att Mormons bok är sann precis som bibeln, den leder mig till att göra gott, sträva att omvända mig från synd och söka en nära relation till Gud.
Efter att vi båda tänkt på Freddy vid samma tillfälle beslutade vi att gå upp till lopptorget där han arbetar. Han var där, skulle precis sluta, och tog med oss i bilen på en lång tur. Han pratade mycket (ibland är det vår bästa roll – att vara någon som lyssnar). Vi fick också en del ny information om en medlemsfamilj i församlingen. Innan han släppte av oss hemma köpte han kvällsmat till oss på McDonalds, han är alltid så snäll.
Väldigt få personer i kyrkan (och förmodligen i världen i övrigt) är de man tror att de är, och med nästan alla familjer i kyrkan finns mycket arbete att göra i att stärka deras tro på Kristus och deras vilja och kraft att tillämpa försoningen i sitt eget liv.
När jag kommer hem efter mission skall jag njuta av att inte behöva ta del av församlingens problem på samma sätt som man gör när man engagerar sig i människor som missionär. Fast det tar väl inte lång stund innan man kallas till ett ämbete där man behöver göra det ändå. Fast det är ju vad vi lovar i dopet, att bära varandras bördor. Men jag börjar förstå vad rådet innebar som jag fick från Peter innan jag åkte ut på mission, “kom ihåg att du är du och dom är dom”. Undrar om jag har kallats till sådana områden där vi knackar mycket dörr för att jag har svårt att veta hur jag skall hjälpa folk med sina problem, eller för att jag allt för lätt tar så stor personlig del i deras problem och liv. Eller så kan man ju se det så att vi bara knackar mycket dörrar för att vi är dåliga missionärer som inte lyckas få undersökare. Oavsett vilket vet jag att jag gör mitt bästa och ger arbetet hela mitt hjärta. Det är allt min mästare kräver.
Vem har vunnit mest på min tid i Jakobstad?
Idag höll jag tal i kyrkan, jag kände hur det kan stärka ens egen tro och vittnesbörd när man får möjlighet att ”tala i Guds namn” (se L&F 1:20). Då jag förberedde mitt tal igår kände jag mig inspirerad på samma sätt som den gången där hemma då jag förberedde ett tal om tempel, och tycktes höra Den Helige Anden viska till mig ”Du kan det här, lägg ner boken och skriv från hjärtat”. När jag höll talet gick jag flera gånger utanför det som stod på pappret. Det brukar jag inte göra, men jag kände mig verkligen inspirerad idag.
Talet i korta drag: Jag inledde med att läsa om Mose, från texten i Moses 1 där han ser alla världar som Gud har skapat, jag ledde det till Jesus Kristus, för att sedan prata om hur kyrkan, och hur den finns till för att hjälpa oss att leda varandra till Evigt liv, tillbaka till Fadern. Medan jag höll talet fick jag maningar av den Helige Anden att läsa verser som jag inte hade förberett i mitt tal. Jag tänkte även på andra skriftställen som jag hade velat läsa, men som jag inte hade studerat tillräckligt för att hitta så snabbt, eller kunde bakgrunden till tillräckligt bra för att ta in bara så där.
Det fick mig att känna en törst efter att studera skrifterna mera igen, som jag gjorde de första åren jag var medlem i kyrkan. President Sowell på MTC (i vårt grenspresidentskap) föreslog att vi genom vår mission och vårt liv skulle studera skrifterna på ett sätt att vi ställer frågor till oss själva på texten vi läser, skriva upp allt som vi inte förstår kring det, och hitta svar på de frågor vi kan, och lämna åt framtida förståelse och visdom det som vi inte kan besvara ännu. Det var han som också sade till mig att jag skulle öva på att ”tala ut”, ”höja min röst”. ”Project your voice” brukade han säga (”sikta med rösten” eller ”skjut iväg rösten”). Har en del kvar att jobba på där.
Vi fick middag hemma hos familjen Moisio. Hon berättade att hon pratat med en granne om att vila från husbygget på söndagar, för när de buggde sitt hus märkte de att det blev mycket mindre fel om man helgade sabbatsdagen, om man tog en dag till vila och återhämtning och kopplade bort byggandet. Det var precis vad President Hoyt ville att vi skulle be medlemmarna att göra – prata med sina bekanta om principer som välsignat deras liv. Att prata mindre lära och mera verkliga erfarenheter, hur evangeliet påverkar dem i vardagen.
Efter det cyklade vi tillbaka in mot stan och kollade alla våra ”comebacks” på Bennäsvägen men ingen hemma idag heller. Tillbaka i stan kollade vi ett par till, men inga undervisningar blev det idag. Avslutade dagen med att kontakta i stan i någon timme.
Jag har inte bekymmrat mig så mycket på det sista över mina egna brister eller över att arbetet inte går så mycket framåt just här, och mera kunnat anta inställningen att jag är här och erbjuder någonting, det är upp till människorna om de vill ha det. Jag vet att det jag kommit för att dela med mig av är ovärderligt för mig, och säkert skulle bli det för många om de tog sig tid att undersöka det. Jag letar efter dem som vill ha det, och det är inte lätt.
Jag tror att den största anledningen till att vi är här är medlemmarna, både aktiva och mindre aktiva. Det känns som att det är där vi kan göra mest gott. Det är några familjer som jag särskilt känner att jag har kunnat ge någonting, men den som tjänat mest på min vistelse här i Jakobstad är ändå jag själv. Jag har lärt mig mycket både genom främlingars hårdhet och nya vänners värme, många medlemmar som jag lärt känna och fått band till.