Nyårsafton! Sista dagen på året. Det känns stort.

På morgonen tänkte jag på alla härliga nyårsaftnar som jag haft som liten. Ofta spenderade jag dagen med kusin Daniel, eller kompisar. Vi lekte med smällare hela dagen. När man tänker på det – barn som går omkring med små bomber och hittar på allt innovativare sätt att använda dem på – så är det ju helt sjukt att det var tillåtet. Inte bara pga alla skador, utan pga allt skräp som blir när man är färdig med allt smällande. Men det var sannerligen kul. Jag tänkte också på julaftnar och andra högtider. Presenter som jag fått, spänningen inför att få öppna paketen, som i många fall var mycket ljuvare än själva öppnandet. Jag har alltid varit lite sådan – det är njutningen av att veta att man kan öppna det, eller njutningen inför något bra och gott som är det största, inte alltid själva havandet eller öppnandet i sig.

Sedan tänkte jag på mindre angenämna högtider efter mammas och pappas skilsmässa. Ingen i vår före-detta familj var lycklig vid den tiden. År av sorg, osäkerhet, förtvivlan… jag vet inte varför dessa minnen duggar på mig med jämna mellanrum, men de kommer då och då. Det är precis som om jag ges möjligheten att bearbeta det förflutna en liten bit i taget. Som barn tränger man väl undan mycket av det jobbiga för att orka gå vidare med livet, men förr eller senare måste nog allt upp till yta och jag måste ”ta itu med det” så att säga. Det kanske är det jag får tillfälle att göra här, och egentligen – vad bättre situation att göra det än här på mission, när jag kan står nära Herren och ha stöd av den Helige Anden. Det kanske var en av anledningarna till att jag var så såld på TV-spel där ett tag, för att fly en stund från verkligheten.

Andreas var en trogen vän genom alla dessa bedrövelser. Jag vet inte hur han kände det runt sin familj osv. Vi pratade inte så mycket om det, men jag hoppas att jag var ett stöd för honom i svåra stunder också, inte genom att prata om det, för det gjorde vi inte, men genom att umgås och ha roligt ihop, genom att bara vara en likasinnad. Jag tänker ibland på föruttillvaron. Jag undrar om vi var bundna i himlen, svurna att hjälpa varandra genom livets första svåra år med spruckna familjeband, vacklande hem och brustna hjärtan. Jag tror att det var så.

Jag och Äldste Smith spenderade kvällen med den trogna familjen Karjalainen, samma som på julafton alltså. Vi åt med dem, umgicks, och på kvällen var det fyrverkerier inne i stan. Ska jag vara ärlig så var jag inte ett dugg intresserad av fyrverkerierna, jag längtade bara hem till den varma sängen. Det är fortfarande minus 30 grader.

Jag hade en plan ikväll att prata med dem om familjebön. Jag hade förberett ett budskap eftersom Äldste Smith inte tyckte det behövdes när vi umgicks så här vid högtiden. Så var det ju förra gången i alla fall. Jag tänkte prata med dem lite om familjebön, men jag fick aldrig tillfället. Efteråt insåg jag att det kanske är så – man får aldrig tillfället utan man måste skapa ett tillfälle.

Förberedelsedag igen. För en gångs skull känns det inte som att den kommer på löpande band, kanske för att det hänt så mycket annorlunda i veckan, eller snarare att vi haft så mycket ledigt i veckan.

Först skrev vi epost hem som vanligt. Efter det handlade vi för de få slantar som finns kvar så här i slutet av månaden. Under eftermiddagen studerade jag en hel del, jag tycker det är skönt att bara få sitta i lugn och ro med mina böcker. Äldste Smith verkar inte ha mycket emot att sitta inne under förberedelsedagarna heller, men jag vet att det finns missionärer som tycker det är dötrist och bara måste ut och göra saker hela tiden. Jag hade tid att jobba lite på skriftande-uppteckningarna också, putsa lite på böckerna.

Jag skrev brev till några vänner under eftermiddagen, och mitt ”president’s letter¹Varje vecka skriver varje missionär ett kort brev till missionspresidenten som en rapport över veckan, och en möjlighet att berätta om man varit med om något särskilt eller om man är bekymmrad över någonting. En allmän rapport helt enkelt. Ibland svarar han på dem, men för det mesta får man bara feedback när man träffas på zonkonferens där han har enskilda intervjuer med oss.” såklart.

Under kvällen var vi ute i området nära oss igen. Vi hade inga undervisningar, men däremot kändes det som att Äldste Smith ansträngde sig på ett annat sätt. Han hade mera entusiastiska fraser och öppnings-repliker vid dörrarna, och han verkade över huvud taget mera uppåt. Det var skönt. Han kanske behövde den här vilan som julveckan inneburit. Vi hade som sagt ingen framgång så sett att vi kom inte in hos någon, men vi undervisade ändå lite vid dörren på några ställen.

Jag tror att detta är enda sättet att närma sig människor, att få in något av vad vårt budskap handlar om redan vid dörren. Om vi säger ”hej, vi representerar Jesu Kristi Kyrka och har ett budskap, har du tid?” så är det ju nästan som en inbjudan för dem att säga ”nej, inte intresserad” eller ”nej, har inte tid.” I MTC fanns det ett uttryck som hette ”find to teach, teach to find” vilket innebar att vi söker människor att undervisa, men vi undervisar också människor i syfte att finna, vilket bl a innebär att man försöker undervisa så ofta och mycket som möjligt, om det så bara innebär att man får berättat någon enstaka princip från evangeliet vid dörren. Det kan väcka ett intresse. Det är ingen idé att fråga om de är intresserade – be dem ta ställning, för de vet ju inte vad det är de tar ställning till. Och då är svaret alltid nej.

Under tiden som vi knackade oss fram pratade vi om något annat som förenar oss – ett förflutet av mycket TV-spel! Nostalgi må jag säga. Vi pratade om gamla hederliga nintendospel som zelda, super mario, metroid… och vidare genom systemen och spelen framåt i tiden. Som sagt, jag blev nostalgisk, det tror jag att han blev också.

Idag kände vi oss båda lite sjuka, lite ont i magen osv. så vi stannade inne. Kanske all julmat eller julgodis på sistone =)

Synd att missa kyrkan, särskilt som jag skulle ha haft ett kort tal, men inget att göra åt.

Kunde läsa mycket i nya testamentet under dagen, det kändes skönt. I kvällningen tog vi oss ut och skriftade lite, men inget intressant där.

”-God morgon”

”-God morgon. Har du kollat på termometern?”

”-Nope”

”-Minus 33”

”-Toppen…”

”-Ska vi köra trean på förmiddagen då igen?”

”-Ja, det blir nog bäst så”

Hade han svarat något annat så hade jag försökt övertala honom. Område 3, dvs. lägenhetsbyggnaderna strax väster om vårt kvarter, låg ju nära till hands, förmiddagen är ju bara ett par tre timmar efter alla våra morgonstudier, sedan är det ju hem för lunch, så det känns vanligtvis onödigt att göra några längre utflykter på den korta tiden. Dessutom är det ju så kallt så man vill ju inte färdas längre än nödvändigt till fots…

”-Det är verkligen kallt nu!”

”-Jo det kan du skriva upp!”

Jag hade min stora tjocka halsduk från mamma uppdragen över näsan, och mössan långt ner på pannan, det blev något burka-liknande i ull. Vi pulsade fram i den djupa snön, trottoarerna var bara delvis röjda och drivorna låg höga på båda sidor om vägen. Varje gång man andades ut värmdes ansiktet upp ordentligt. Efter en liten stund hade den fuktiga andedräkten dock frusit halsduken, och man kunde även känna lite avlagringar i ögonfransarna. Om det är -33 ute, och +37 i kroppen, då är det en temperaturskillnad på 70 grader för ansiktet varje gång man andas ut… rena bastun. Det var verkligen kallt ute nu, men ack så vackert. Varje dag är som ett vykort när man ser snön på hustaken, röken ur skorstenarna, snön på trädens grenar, och allt bara vitt… aldrig grått och trist som det snabbt blir hemma när det snöar utan här är det bara vitt och fint…

15 minuter senare var vi äntligen inne i en byggnad. De flesta lägenhetsbyggnader har element vid ingången, det är då en välsignelse må jag säga. Vi gjorde på vanligt vis och lutade oss mot varsitt element, tog av oss mössa och vantar och lade dem på elementet och värmde sedan händerna ett tag innan vi tog vandrade trapporna upp för att börja knacka dörrar. Vi brukar börja högst upp och arbeta oss neråt, mot utgången.

Jag kan säga att vi var båda väldigt tacksamma att de som var här i våras och somras tänkte så långt att de sparade dessa ”inomhusområden” till vintern. Eller så tänkte de inte på det, men ville inte vara instängda när de inte behövde. För det är väldigt instängt att gå i trapphus hela dagarna.

Det är dåligt med ljus, luktar ibland lite instängt, och är framför allt väldigt enformigt. Man ser i princip samma saker hela dagarna, lägenhetsbyggnader kan liksom inte se ut på så många olika sätt inifrån. En annan nackdel är ju att när man väl har plingat de två första dörrklockorna så vet hela huset, eller åtminståne hela våningen, vad som är i görningen, och kan lätt bestämma sig för att ”när det ringer på hos mig tänker jag inte öppna.”

Att röra sig utomhus i villa- eller radhusområden är mycket skönare – bättre luft, finare och mer varierad natur, för att inte nämna dagsljus (även om vi bara ser solen några timmar per dag här uppe i norr). Det kan ibland kännas lite inkräktande att gå in på någon annans tomt oinbjuden när man går fram till ytterdörren, men oftast är det ingen fara.

De värsta husen är de som har skylten ”Varning för hund”, eller ”Här vaktar jag” eller fyndigare varianter som ”Jag hinner till dörren på 3 sekunder” eller ”Bekymra dig inte om hunden, det är ägaren du behöver akta dig för”, det finns alla varianter. Om man ser en hund som ser farlig ut kan man ju låta bli att gå in, men de gånger det finns en skylt, men ingen hund syns till, det är då den här missionären blir lite nervös. Var är den? Vilken sort är det? Tänker den äta upp mig om vi går in? Osv.

Jag tror att det är fler som bor i hus som ”vågar” prata med oss en stund vid dörren, eller släppa in oss, för att de gör det innebär inte att hela grannskapet vet om det. De som bor i lägenhet vet ju att grannarna hör vad de säger vid dörren, och hör om de släpper in missionärerna. Äldste Smith säger att finnar bryr sig väldigt mycket om vad andra tycker på det sättet, om sitt anseende. Jag vet inte om det är sant.

Inget intressant hände när vi knackade dörr, men vi pratade lite om historia under tiden, tidig Amerikansk historia, Cortéz och kolonisationstiden. Samtidigt gick jag och funderade över framtiden… det är svårt att låta bli, särskilt de dagar då inget spännande händer i arbetet.

Jag nynnade lite på en psalm, ”I loved to choose and see my path, but now – lead thou me on.” Jag tänkte på att Anden kan verka fullt ut genom oss först när vi överlämnar allt till Honom.

Jag lärde mig något annat idag, jag kan inte sluta tänka på en sak genom att säga till mig själv ”tänk INTE på det”, för då tänker jag ju fortfarande på det. Hjärnan funkar visst inte så, utan för att sluta tänka på något måste jag visst byta ut tanken mot någonting annat. Eller sluta tänka helt och hållet, men det är svårare. Jag har lyckats några gånger, när jag börjat gräva ner mig i något som Äldste Smith gör eller säger som irriterar mig, så har jag vid ett par tillfällen lyckats bara kväva tankeprocessen, som att kväva en eld. Fungerar mera friktionsfritt då =)

Jag tror att den bästa, högsta inspirationen kommer genom känslorna. Tankarna kan påverkas av den onde, dels genom hans direkta inflytande, men också indirekt genom världens läror och filosofier, som han är upphovsmannen till. Någon sade ”Commune with, and communicate with, your heart.”

Så, nog med filosoferande för en stund. Lunch: Kyckling och ris. Äldste Smith gillar färdigmarinerad strimlad kyckling, det är en av våra stående måltider, återkommer minst en gång i veckan. Andra återkommande rätter är spaghetti med köttfärssås och chili con carne. Korvsoppa är på uppgång också. Alltid med tillbehöret ”ruisleipä” (finskt rågbröd) med mycket smör. Mmm…

Under eftermiddagen undervisade vi en kvinna från sydamerika, så passande då vi pratat om Cortéz under förmiddagen. Jag vet i och för sig inte om ”undervisade” är rätta ordet – hon hade sina två små barn hemma och de förde ett väldans liv, och ville ha mammas uppmärksamhet precis hela tiden. Hennes engelska var inte på topp, och ingen av oss kunde varken spanska eller portugisiska så det var svårt. Vi lyckades inte få henne att förstå vad en profet är, eller varför Joseph Smith eller Mormons Bok är viktiga. Kvällen fortsatte med knackande av dörrar utan fler anmärkningsvärda händelser. Trapphus upp, trapphus ned…

”-Äldste Smith, vad tycker du om Star Wars?”

”-Oh, jag älskar den, det är den och Sagan om Ringen som är tidernas bästa!”

”-Ja, de är mästerverk båda två”

”-Det är sådana verk som kommer att leva vidare för alltid”

”-Vet du, jag tror att det är så för att skaparna, Lucas och Tolkien, inte gjort det främst för att tjäna pengar utan var drivna av passionen till skapandet och till sina respektive fantasivärldar. Jag tror att de lagt hela sin själ i sina respektive verk”

”-Lite flummigt, men jag tror jag hänger med”

”-Så DET var flummigt? Då fortsätter jag – eftersom dessa två verk, vad jag förstår, är skapade för skapandets skull, eller för sin egen skönhets skull, så uppfyller de Oscar Wildes kriterium för sann konst: ’All art must be completey useless’ är du med?”

”-Så böckerna/filmerna är värdelösa?”

”-Nej, inte ’worthless’ utan ’useless’, de skapades inte i syfte att vara till nytta, pengamässigt eller på något annat sätt, utan för konstens skull”

”-Ok, då är jag med.”

Vid åtta-tiden gick vi hemåt. Vi är som sagt till fots nu, cyklarna fungerar inte riktigt i kylan, något måste ha frusit för när man trampar så går tramporna runt, men de drar inte fram kedjan, trots att kedjan hänger på, det är likadant på både min och hans cykel. Under sådana här kalla dagar är det vekrligen en fröjd att komma hem. Det är en alldeles särskild känsla av trygghet i att komma hem till ett varmt hem när man har vistats ute i den bistra kylan. Att få sjunka ner i fåtöljen intill elementet och skriva lite i sin dagbok eller läsa lite, och sedan krypa ner i sin varma säng, också intill elementet… nu är sängen inte särskilt bekväm, men varm i alla fall. Man värdesätter vårt moderna sätt att leva mycket mer under sådana här årstider och omständigheter, främst värme och rinnande vatten (varmt sådant).

Vi spenderade annandagen inne i lägenheten. Under en längre tid har jag irriterat mig på att våra uppteckningra över var vi har knackat dörr osv. helt saknar system, det är små A6-böcker där allt bara är instoppat allt eftersom. Jag tog mig an uppgiften att styra upp det idag, så jag skrev om, eller renskrev, det hela i nya böcker, varje gata i bokstavsordning. När man kommer till en gata som man känner att man vill stanna på och knacka lite dörrar så går det alltså mycket snabbare att hitta i boken, och se vilka familjer som redan tackat nej, och vilka vi ännu inte pratat med.

”-Äldste Smith?”

”-Ja”

”-När börjar de här böckerna?”

”-När börjar dem, vad menar du?”

”-Ja, alltså, missionärer måste ju ha knackat på alla dörrar många gånger, men när är de här uppteckningarna ifrån?”

”-Jag tror att Äldste Peterson började på de här, eller kanske han som var här före honom” Äldste Peterson var Äldste Smiths förre kamrat, Peterson kom till Kajaani ett tag före Äldste Smith.

”-Jag undrar bara – man måste ju komma till en punkt då man bara slänger bort böckerna, glömmer det hela och börja på ny kula, med tomma böcker, eller?”

”-Jo, visst blir det så. Man får akta sig för att göra det för ofta bara, folk som inte vill ha med oss att göra uppskattar inte om vi kommer tillbaka för ofta, de skall liksom inte behöva tacka nej så många gånger”

”-Nej det är klart… men jag tänkte, folk flyttar ju och så… så det är ju inte samma personer bakom samma dörr hur länge som helst”

”-Nej, men jag tror inte det är dags för oss att ’börja om’ än på ett tag. Kanske du får uppleva det om du blir kvar här resten av din mission hehe”

Jättekul… visst, jag kan erkänna att jag inte tycker det är jätteskoj här i Kajaani, det händer ju inte så mycket, men det beror väl delvis på oss själva. Det vore kul om vi hade fler här i staden som undersökte kyrkan, fler att träffas och prata med. Det vore kul om det var fler som samlades till söndagsmötena…

Även om Äldste Smith bara skämtade om det där att bli kvar resten av missionen så kunde jag inte låta bli att smaka på tanken – hur skulle jag ta det? Skulle jag vara ledsen över att vara kvar här i ett och ett halvt år till? Skulle jag känna att ”yes, det här är vad Herren har kallat mig till”, eller skulle jag snarare vara avundsjuk på de missionärer som hamnar på större eller ”roligare” ställen? Jag vet inte. För stunden behöver jag nog bara komma ihåg de där orden från MTC, ”I need to learn how to bloom where I am planted” eller med andra ord – lycka kommer inte av omständigheterna, utan av min egen inställning.

Så var det dags för den Amerikanska, eller som min kamrat säger, ”den riktiga” julen (25 dec alltså).

Dagarna runt jul är ju som sagt de dagarna på året som vi får ta det lugnt, det är skönt. Idag var vi hemma hos familjen Kovanen i Otanmäki. Otanmäki är förresten ett gammalt gruvsamhälle som ligger en knapp halvtimme utanför Kajaani. Vi slog oss ned i vardagsrummet i väntan på middagen. De har två stora hundar som jag inte gillar särskilt mycket, de är närgångna, vill gärna komma och hoppa upp med framtassarna i knät osv. Jag har ju aldrig riktigt gillar hundar, särskilt inte stora sådana.

Vi satt runt middagsbordet i köket, äldsta dottern var också hemma på julbesök tillsammans med sin man, så här var hela familjen samlad.

”-Försiktigt med den senapen Äldste, den är hemlagad, väldigt stark.”

Jag brukade inte vara så intresserad av senap, men de sista dagarna hade jag faktiskt tagit det tillsammans med skinkan. Det är en intressant detalj här, skinkan är oftast huvudrätten. Hemma är man ju van att ha ett litet (eller stort) smörgåsbord av julmat, och skinkan har man på mackan. Här tar man en rejäl tjock skiva skinka, potatis eller mos till, och lite andra tillbehör runt omkring. Jag tycker det blir tråkigt att äta så mycket skinka, så därför har jag vågat mig på att prova senap.

Den här senapen var dock ”somethin’ else” som min kamrat skulle ha sagt. ”Stark” var liksom inte ens förnamnet, knappt prefix… det brände i hela munnen, och halvvägs upp i hjärnan. Jag drack och drack… ögonen tårades, näsan rann… när upplevelsen var över, och de skrattat färdigt åt mig, försökte jag skrapa bort senapen från skinkan så gott jag kunde, men trots att det bara blev ett minimalt lager – eller snarare ränder – kvar, så var det riktigt starkt även fortsättningsvis.

Middagen förflöt utan vidare problem. Efter maten spelade vi ett spel allihop, Musik-Alias. Man skall alltså göra saker som har med musik att göra, spela noter på ett litet låtsaspiano, sjunga en sång, karaoke, gissa låten, och så vanliga frågor relaterade till musik. Jag är ju inte så väldigt insatt i just musik, och inte förstod jag hälften av frågorna eller uppgifterna heller, så det blev mest att sitta och titta på. Men det var också bra. Det är som sagt sällan vi får riktigt bara slappna av och ta igen oss på mission, så man skall väl utnyttja julen så gott det går nu.

Vi fick julklappar av Kovanens – choklad. Det är gott, men vi har fått så mycket choklad av medlemmar att vi inte kommer äta upp allt på en hel månad. Vi fick skjuts av Johanna och hennes man in till stan ikväll, till kyrklokalen. Äldste Smith gjorde sitt samtal hem, under tiden läste jag i Mormons bok, Alma kapitel 5, på finska. Innan det bar av hemåt såg vi en kyrkfilm.

Julafton!

Dagen fick dock en lite dum början. Jag gick upp tidigt och gjorde våffelsmet precis som utlovat. Jag dukade bordet, och ställde fram hans sirap och andra tillbehör. När han steg upp och kom in i köket började jag grädda. Till min förvåning plockade han undan sin tallrik och bestick, ställde in sin sirap och sade ”I kind of wanna save it ’til tomorrow” (Jag tror jag vill spara det till imorgon). Kändes lite snopet, han kunde ju ha sagt det igår då när jag berättade för honom, för själv gillar jag inte direkt våfflor till frukost.

Så till något roligare. Vi fick som sagt ringa hem och prata med familjen idag. Jag pratade med mamma, pappa, Mikael, Marcus, Sara¹Sara var fosterhemsplacerad hos mamma och Bill, det började genom att jag och Sara lärde känna varandra genom skolan i högstadiet, hon är ett par år yngre än mig., Bill, och mamma igen. Först när vi hade lagt på slog det mig – var Joey inte hemma? För honom pratade jag ju inte med. Det kändes verkligen konstigt att prata med alla efter så lång tid. Och det kändes faktiskt konstigt att prata svenska. Pappa undrade om det inte var mer spännande att vara i USA. På ett sätt var det givetvis det, men det var ju hit jag var kallad, och Finalnd är ju speciellt på många sätt också, även om det känns ganska mycket som hemma. Efter telefonsamtalen såg vi på seminariefilmen²”Seminariet” kallas den fyra år långa kurs som ungdomar i Jesu Kristi Kyrka får möjlighet att läsa under sina gymnasieår. Man läser ett år Mormons bok, ett år Läran och Förbunden, ett år Gamla testamentet och ett år Nya testamentet. I Sverige går det antingen till så att man läser själv hemma på morgonen och träffas som klass i sin församling en gång i veckan, eller så träffas man som en klass med lärare varje dag. På senare tid finns även internetbaserat seminarie där man har kontakt med lärare och klass via en webbsida. Oavsett hur man läser seminariet så är det ungefär en timme 4 dagar i veckan som man lägger ner på det, det kan väl till viss del jämföras med Svenska kyrkans konfirmation, men seminariet är ju då väldigt mycket mera omfattande. Till vissa av seminarielektionerna finns korta filmer som illustrerar en princip eller berättar mer historia kring någonting. Vi såg på bandet som innehåller alla kortfilmer till Mormons bok. om Mormons bok

Väl hemma i lägenheten läste jag mera om fadderbarnen i Kina. De hade fått svara på frågor om sina största drömmar, och alla hade att göra med att hjälpa sina familjer, skaffa en bra utbildning och ett bra jobb för att kunna ta hand om pappa, mormor etc. Även om fattigdom är ett sorgligt tillstånd så kan jag se hur dessa människor har välsignats. De arbetar hela dagarna för att tjäna sina familjemedlemmar, och det de drömmer om är att göra saker och ting bättre för dem. De må vara fattiga på jordiska ting, men rika på kärlek. De har inte evangeliets sanningar, men deras omständigheter har hjälpt dem att utveckla kärlek och osjälviskhet. Jag skulle inte vilja byta med dem och leva under fysiskt svåra omständigheter. I himlen, i livet efter detta, kommer vi att vara där vi trivs och är bekväma, och jag tror att varje person som föds in i den här världen kommer till sådana omständigheter som främjar hans eller hennes personliga utveckling bäst. När det finns fattigdom i världen får den rika delen dessutom en chans att visa hur mycket de bryr sig, hur stora hjärtan de har. Jag är tacksam för möjligheten att hjälpa och stödja i alla fall en liten familj på kinesiska landsbygden, och jag hoppas kunna göra mer i framtiden.

Vi öppnade våra julpaket, jag fick de gamla bekanta Aladdin och Paradis (choklad) av mamma, samt en fantastisk halsduk, så stor och varm. Kvällen skulle vi spendera med familjen Kokkonen, Ari kom och hämtade oss med bil. Vi åt middag, sedan kom tomten (en utklädd Ari alltså). Det var kul att se att de hade samma traditioner här som hemma, barnen var förstås ivriga att få paket (jag minns allt för väl hur det var när man var liten). Men jag blev lite förvånad när tomten hade ett varsitt paket till mig och Äldste Smith också. Jag hade fått en fin tjocka tröja av  dem. De var så snälla!

En allmän missionärsregel är att man inte tittar på film eller TV (underhållning) medan man är ute på mission. I den här missionen (och i många andra) gör man dock ett avsteg från det under jul, då missionärerna tillåts se ”snälla” filmer, typ Disney. Vi såg på Harry Potter, för en av döttrarna fick den i julklapp och Äldste Smith har läst alla Harry Potter-böckerna, men hann inte se första filmen innan han åkte ut på mission. Jag passade på att bjuda in Ari till mitt tal på söndag också. Han svarade ”kanske” och det tycker jag är bättre än att säga ”Ja jag kommer” och sedan inte dyka upp.

Förberedelsedag igen, vi började med att mejla hem. Jag pratade även med Bill via sms och sedan ett samtal, för att ordna allt inför imorgon med telefonsamtalet med familjen. Mamma hade skickat med brev angående fadderbarnen i Kina. De behöver som sagt bland annat kläder. Jag blev så rörd av hur deras situation beskrevs i breven.

Under dagen skrev jag på mitt tal, Äldste Smith hjälpte mig att rätta min översättning. Vi spelade ett parti schack också.

På kvällen skriftade vi, försökte dela med oss av ett julbudskap, men inte mycket framgång där. När det blev låst överallt gjorde vi som igår att vi såg en film i kapellet, ikväll blev det ”Den förlorade sonen”, en modern berättelse baserad på Luk 15:11-32. På vägen hem köpte vi Tropicana-juice för att festa till det lite under julen. Äldste Smith köpte även äkta lönnsirap. Han gillar ju att äta våfflor på morgonen, med sylt eller glass eller sirap, men nu hade han alltså skaffat äkta ”Joe’s maple syrup” importerad från Canada.

Innan vi gick och lade oss sade jag att ”imorgon skall jag göra våfflor till dig” (med tanke på hans nyinhandlade sirap). Han log.

Söndag. På lektionstimmen hade Äldste Smith och Esa Komulainen en lektion om kiasmer. Att skriva i kiasm var vanligt förekommande i forntida hebreiska (och förekommer fortfarande vad jag förstår). Det går ut på att när man har kommit till kärnan i det man vill ha sagt så säger man allt i omvänd ordning. Det är att jämföra med västerländsk diktform, ett annat, mer konstnärligt sätt att uttrycka någonting. Om man tänker sig en disposition över innehållet i ex. Alma 36 så går kiasmen så här:

• vers 1
  • vers 2
    • vers 3
      • verserna 4-5
        • vers 6
          • vers 10
            • vers 14
              • vers 16
                • vers 17
                • vers 18
              • verserna 19-21
            • vers 22
          • vers 23
        • vers 24
      • vers 26
    • vers 27
  • verserna 28-29
• vers 30

Efter kyrkan följde vi med familjen Kovanen hem till Otanmäki. Vi åt middag och spelade ett pictionary-liknande spel. Jag är förvånad över hur mycket jag förstår när de pratar med varandra, jag får sällan ut detaljerna, men jag förstår sammanhanget, jag förstår vad de pratar om. Jag har ju ansträngt mig mer och mer med SYL också (Speak Your Language, dvs. att prata finska med Äldste Smith).

När vi kom tillbaka till Kajaani på kvällen skriftade vi tills lägenhetsbyggnaderna låstes för kvällen (20:00), det blev ungefär en timme. Inget intressant hände. Vi gick till kyrklokalen och såg en av filmerna från kyrkans undervisningsmaterial. Jag förstod nästan allt av textningen, men jag hörde ju engelskan i bakgrunden, det underlättar förståss.