”-God morgon”

”-God morgon. Har du kollat på termometern?”

”-Nope”

”-Minus 33”

”-Toppen…”

”-Ska vi köra trean på förmiddagen då igen?”

”-Ja, det blir nog bäst så”

Hade han svarat något annat så hade jag försökt övertala honom. Område 3, dvs. lägenhetsbyggnaderna strax väster om vårt kvarter, låg ju nära till hands, förmiddagen är ju bara ett par tre timmar efter alla våra morgonstudier, sedan är det ju hem för lunch, så det känns vanligtvis onödigt att göra några längre utflykter på den korta tiden. Dessutom är det ju så kallt så man vill ju inte färdas längre än nödvändigt till fots…

”-Det är verkligen kallt nu!”

”-Jo det kan du skriva upp!”

Jag hade min stora tjocka halsduk från mamma uppdragen över näsan, och mössan långt ner på pannan, det blev något burka-liknande i ull. Vi pulsade fram i den djupa snön, trottoarerna var bara delvis röjda och drivorna låg höga på båda sidor om vägen. Varje gång man andades ut värmdes ansiktet upp ordentligt. Efter en liten stund hade den fuktiga andedräkten dock frusit halsduken, och man kunde även känna lite avlagringar i ögonfransarna. Om det är -33 ute, och +37 i kroppen, då är det en temperaturskillnad på 70 grader för ansiktet varje gång man andas ut… rena bastun. Det var verkligen kallt ute nu, men ack så vackert. Varje dag är som ett vykort när man ser snön på hustaken, röken ur skorstenarna, snön på trädens grenar, och allt bara vitt… aldrig grått och trist som det snabbt blir hemma när det snöar utan här är det bara vitt och fint…

15 minuter senare var vi äntligen inne i en byggnad. De flesta lägenhetsbyggnader har element vid ingången, det är då en välsignelse må jag säga. Vi gjorde på vanligt vis och lutade oss mot varsitt element, tog av oss mössa och vantar och lade dem på elementet och värmde sedan händerna ett tag innan vi tog vandrade trapporna upp för att börja knacka dörrar. Vi brukar börja högst upp och arbeta oss neråt, mot utgången.

Jag kan säga att vi var båda väldigt tacksamma att de som var här i våras och somras tänkte så långt att de sparade dessa ”inomhusområden” till vintern. Eller så tänkte de inte på det, men ville inte vara instängda när de inte behövde. För det är väldigt instängt att gå i trapphus hela dagarna.

Det är dåligt med ljus, luktar ibland lite instängt, och är framför allt väldigt enformigt. Man ser i princip samma saker hela dagarna, lägenhetsbyggnader kan liksom inte se ut på så många olika sätt inifrån. En annan nackdel är ju att när man väl har plingat de två första dörrklockorna så vet hela huset, eller åtminståne hela våningen, vad som är i görningen, och kan lätt bestämma sig för att ”när det ringer på hos mig tänker jag inte öppna.”

Att röra sig utomhus i villa- eller radhusområden är mycket skönare – bättre luft, finare och mer varierad natur, för att inte nämna dagsljus (även om vi bara ser solen några timmar per dag här uppe i norr). Det kan ibland kännas lite inkräktande att gå in på någon annans tomt oinbjuden när man går fram till ytterdörren, men oftast är det ingen fara.

De värsta husen är de som har skylten ”Varning för hund”, eller ”Här vaktar jag” eller fyndigare varianter som ”Jag hinner till dörren på 3 sekunder” eller ”Bekymra dig inte om hunden, det är ägaren du behöver akta dig för”, det finns alla varianter. Om man ser en hund som ser farlig ut kan man ju låta bli att gå in, men de gånger det finns en skylt, men ingen hund syns till, det är då den här missionären blir lite nervös. Var är den? Vilken sort är det? Tänker den äta upp mig om vi går in? Osv.

Jag tror att det är fler som bor i hus som ”vågar” prata med oss en stund vid dörren, eller släppa in oss, för att de gör det innebär inte att hela grannskapet vet om det. De som bor i lägenhet vet ju att grannarna hör vad de säger vid dörren, och hör om de släpper in missionärerna. Äldste Smith säger att finnar bryr sig väldigt mycket om vad andra tycker på det sättet, om sitt anseende. Jag vet inte om det är sant.

Inget intressant hände när vi knackade dörr, men vi pratade lite om historia under tiden, tidig Amerikansk historia, Cortéz och kolonisationstiden. Samtidigt gick jag och funderade över framtiden… det är svårt att låta bli, särskilt de dagar då inget spännande händer i arbetet.

Jag nynnade lite på en psalm, ”I loved to choose and see my path, but now – lead thou me on.” Jag tänkte på att Anden kan verka fullt ut genom oss först när vi överlämnar allt till Honom.

Jag lärde mig något annat idag, jag kan inte sluta tänka på en sak genom att säga till mig själv ”tänk INTE på det”, för då tänker jag ju fortfarande på det. Hjärnan funkar visst inte så, utan för att sluta tänka på något måste jag visst byta ut tanken mot någonting annat. Eller sluta tänka helt och hållet, men det är svårare. Jag har lyckats några gånger, när jag börjat gräva ner mig i något som Äldste Smith gör eller säger som irriterar mig, så har jag vid ett par tillfällen lyckats bara kväva tankeprocessen, som att kväva en eld. Fungerar mera friktionsfritt då =)

Jag tror att den bästa, högsta inspirationen kommer genom känslorna. Tankarna kan påverkas av den onde, dels genom hans direkta inflytande, men också indirekt genom världens läror och filosofier, som han är upphovsmannen till. Någon sade ”Commune with, and communicate with, your heart.”

Så, nog med filosoferande för en stund. Lunch: Kyckling och ris. Äldste Smith gillar färdigmarinerad strimlad kyckling, det är en av våra stående måltider, återkommer minst en gång i veckan. Andra återkommande rätter är spaghetti med köttfärssås och chili con carne. Korvsoppa är på uppgång också. Alltid med tillbehöret ”ruisleipä” (finskt rågbröd) med mycket smör. Mmm…

Under eftermiddagen undervisade vi en kvinna från sydamerika, så passande då vi pratat om Cortéz under förmiddagen. Jag vet i och för sig inte om ”undervisade” är rätta ordet – hon hade sina två små barn hemma och de förde ett väldans liv, och ville ha mammas uppmärksamhet precis hela tiden. Hennes engelska var inte på topp, och ingen av oss kunde varken spanska eller portugisiska så det var svårt. Vi lyckades inte få henne att förstå vad en profet är, eller varför Joseph Smith eller Mormons Bok är viktiga. Kvällen fortsatte med knackande av dörrar utan fler anmärkningsvärda händelser. Trapphus upp, trapphus ned…

”-Äldste Smith, vad tycker du om Star Wars?”

”-Oh, jag älskar den, det är den och Sagan om Ringen som är tidernas bästa!”

”-Ja, de är mästerverk båda två”

”-Det är sådana verk som kommer att leva vidare för alltid”

”-Vet du, jag tror att det är så för att skaparna, Lucas och Tolkien, inte gjort det främst för att tjäna pengar utan var drivna av passionen till skapandet och till sina respektive fantasivärldar. Jag tror att de lagt hela sin själ i sina respektive verk”

”-Lite flummigt, men jag tror jag hänger med”

”-Så DET var flummigt? Då fortsätter jag – eftersom dessa två verk, vad jag förstår, är skapade för skapandets skull, eller för sin egen skönhets skull, så uppfyller de Oscar Wildes kriterium för sann konst: ’All art must be completey useless’ är du med?”

”-Så böckerna/filmerna är värdelösa?”

”-Nej, inte ’worthless’ utan ’useless’, de skapades inte i syfte att vara till nytta, pengamässigt eller på något annat sätt, utan för konstens skull”

”-Ok, då är jag med.”

Vid åtta-tiden gick vi hemåt. Vi är som sagt till fots nu, cyklarna fungerar inte riktigt i kylan, något måste ha frusit för när man trampar så går tramporna runt, men de drar inte fram kedjan, trots att kedjan hänger på, det är likadant på både min och hans cykel. Under sådana här kalla dagar är det vekrligen en fröjd att komma hem. Det är en alldeles särskild känsla av trygghet i att komma hem till ett varmt hem när man har vistats ute i den bistra kylan. Att få sjunka ner i fåtöljen intill elementet och skriva lite i sin dagbok eller läsa lite, och sedan krypa ner i sin varma säng, också intill elementet… nu är sängen inte särskilt bekväm, men varm i alla fall. Man värdesätter vårt moderna sätt att leva mycket mer under sådana här årstider och omständigheter, främst värme och rinnande vatten (varmt sådant).