Så var de röda dagarna över och vi är tillbaka i rutinerna som vanligt. På förmiddagen gick vi och knackade dörr i lägenhetsområdet strax väster om vårt kvarter, utan resutat. Efter en typisk missionärs-hemmamiddag, köttfärssås och spaghetti, var det ut igen och knacka dörrar nere i stan. Vi blev insläppta hos en äldre dam som gärna pratade om tro. Efter en stunds småprat började Äldste Smith med den första lektionen och pratade kort om Fadern, Sonen, och hur Mormons bok är ett vittne om dem. Hon verkade ha fått förtroende för oss, kände kanske att vi var goda pålitliga människor eller så, för sedan öppnade hon sig och började berätta några riktigt svåra saker som hänt henne i livet.

”-Jag hade tre pojkar, men ingen av dem blev 25…”

Hon berättade att de alla omkommit dramatiskt i tjugoårsåldern. En hade tagit sitt liv, en annan hade blivit mördad, och den tredje hade ”fallit i en flod”, några fler omständigheter där uppfattade jag inte, kanske hon gav Äldste Smith mer detaljer, kanske händelsen till denna dag inte är helt uppklarad. Jag tyckte väldigt synd om henne, tänk smärtan hon måste ha känt, under så många år… det gör säkert fortfarande ont att prata om det, men jag föreställer mig att tiden åtminståne ger någon lindring.

Jag kom ihåg filmen ”särskilda vittnen om Kristus” hemifrån, jag brukade titta på den till frukost flera gånger i veckan innan jag gick till skolan sista året i gymnasiet. Thomas Monson, som då var en i de tolv apostlarnas kvorum, berättar i filmen om hur han besökte en sjuk äldre man som frågade honom ”Thomas, vad händer med min ande när jag dör?”. Äldste Monson hade då öppnat sin Mormons bok, och ”råkat” hamna på Alma kapitel 40. Han läste vers 11 för den mannan (Se President Monsons vittnesbörd i sin helhet här). Jag kände att jag ville göra samma sak för den här kvinnan, så jag slog upp Alma kapitel 40 och läste verserna 4 och 11

”Se, det finns bestämd då alla skall uppstå från de döda. Men när den tiden kommer vet ingen. Endast Gud vet den bestämda tiden.” (Alma 40:4)

 

”Och beträffande själens tillstånd mellan döden och uppståndelsen: Se, det har tillkännagivits för mig av en ängel att alla människors andar, så snart de skiljs från den dödliga kroppen, ja, alla människors andar, vare sig de är goda eller onda, tas hem till den Gud som gav dem liv.” (Alma 40:11)

”-Jag vet att dina söner har tagits hem till Gud, och du kommer att möta dem där en dag”

”-Jag tror också på det”

Det var ett bra samtal vi hade med henne. Hon ville gärna ha Mormons bok, så vi gav henne en bok och hon sade att vi gärna fick komma tillbaka när vi var i området.

Senare på kvällen var vi hemma hos familjen Oksanen igen. Ikväll såg vi på filmen ”Guds lamm” som handlar om Kristus sista dagar på jorden. Precis som vi planerade efter förra gången vi var här, pratade vi lite om tempel också. Vi pratade om hur det som vi gör och får lära oss i templet kan påverka oss, exemeplvis eviga äktenskapsförbund.

Sedan sparade Äldste Smith inte på krutet. Han berättade för dem precis sina känslor för dem, att de var en så varm, ärlig och öppen familj, att det på alla sätt verkade som att de ville ha Kristus i sina liv, att de har känt Den Helige Anden vid många tillfällen osv. Han förklarade avfallet i korta men tydliga drag, och berättade för dem än en gång att det enda sättet är att be och fråga Gud, var och en på egen hand. Det är enda sättat man kan veta.

”-Det förundrar mig verkligen att ni har träffat missionärerna under så många år utan att ta emot dopet. Ni tror ju på allt ni har fått lära er och ni har känt Den Helige Anden så många gånger.”

Det var tyst i rummet. Han hade inte alls någon hård ton utan en vänlig, kärleksfull röst. Han fortsatte

”-Vi är inte på något sätt här för att tvinga er till något som ni inte vill. Men vi vet att det här är Herrens kyrka, och det finns så många välsignelser ni borde ha i er familj: Den Helige Andens gåva, prästadömet, templets välsignelser och kunskap… Jag märker ju att en del av er bara längtar efter det, vad är det som håller den andra delen av er borta från det?”

De hade inget svar. De tittade på varandra, men fann inga ord. Jag kände Anden så starkt, och jag hade inte blivit förvånad om den ena hade sagt till den andra ”Ska vi inte döpa oss då?” Men ingen sade något. Det här var precis i slutet av vår diskussion, Timo skulle strax skjutsa hem oss. Han gick för att hämta sin jacka. Medan han var borta sade Auli ”vi vill gärna träffa er snart igen.” I bilen, på vägen hem, sade han samma sak.

”-Vi kanske kommer till kyrkan på söndag” sade han sedan. Det vore väldigt väldigt kul.

Det var en givande dag, riktig undervisning och vittnesbörd från hjärtat. Jag hoppas att jag vågar vara lika rak på sak när jag står där i Äldste Smiths skor om något år.