Idag var en minst sagt rörig dag. Det var många förflyttningar, en hel del förseningar på tågen, och assistenterna hade gjort en liten miss och satt Äldste Byggmästars nya kamrat på tåget direkt till Kajaani, där fick han vänta ensam i 6 timmar =) Vi ringde efter några medlemmar i grenen i Kajaani som hade tid att möta upp honom.

Jag gillar verkligen min nya kamrat Äldste Phelps. Jag kommer nog lära mig en del från honom när det gäller att våga, och att inte ta så allvarligt på mig själv. Spännande att man får de kamrater man behöver för att utvecklas.

Idag var en stor festdag i Finland. Alla studenter verkade vara ute i sina dräkter, missionärererna kallar dem för ”drinking suits”, det är väl ungefär samma upplägg som där hemma antar jag, ta på sig en overall och dricka alkohol =) De hade en väldig massa hyss för sig inne i centrum också, vi höll oss därifrån, men åkte genom med bilen en kort sväng när vi skulle och bowla. Jag skrev brev, dels mitt avskedsbrev till Äldste Byggmästar, och dels ett hem till Stina.

Vi arbetade 2 timmar på kvällen, det kändes nästan lite futtigt. Man är ju van att jobba mycket mer under en dag.

Imorgon blir en spännande dag, då kommer min nya kamrat Äldste Phelps. Han har varit i Finland längre än mig, men jag blir seniorkamrat. Jag antar att det är för att det är en hel del svenska i Jakobstad/Pietarsaari, och han pratar ju ingen svenska…

Idag var ingen intressant dag precis. Vi skriftade, och vi hade en undervisning bokad hos familjen med påskbudskapet för några veckor sedan, men de avbokade oss för de var sjuka. Allt som hände idag.

Idag var en lustig dag, vi hade två möten. Ett med Anthony, den svarta mannen vi träffade på en parkering för någon vecka sedan, och ett med Oksanen.

När vi knackade på hos Anthony visade det sig att hans fru inte tyckte det var okej att vi kom hem och pratade med honom, så där blev det aldrig någon undervisning. Han var dock mycket uppriktig och ville veta mer. Vi lovade att skicka honom en engelsk Mormons Bok¹Han är från sydafrika, bar våra vittnesbörd för honom och gick vidare. Han lovade att han skulle be och fråga Gud efter att han läst den.

Därefter gick vi till den delen av stan som Äldste Smith aldrig gick med mig till. Han sade att det var en massa tokiga människor där, och att det hade funnits ett mentalsjukhus här i stan, men när det stängde så ordnade man lägenheter åt alla i det här området. Han vågade inte gå hit, eller så tyckte han inte det var värt det.

Nu visade det sig i vilket fall att det inte var så, här fanns massor av trevliga människor, fina hus etc. Vi knackade dörr i tre timmar utan resultat, och på den sista gatan sade jag att ”om vi inte kommer in nåognstans här heller då åker vi och hittar på något annat”. Några dörrar senare kom vi upp till ett hus där Kajaanis kanske rikaste man bodde. Det var ett riktigt pampigt bygge, nog det största och finaste huset jag sett. Han öppnade och släppte in oss.

Han var intresserad redan från början, och han frågade vad som skiljer oss från andra kyrkor. Jag fick lite intrycket att han var troende, och vore intresserad av en kyrka, om det fanns något som var annorlunda än det han tidigare förknippat med kyrkor. Det visade sig att han hade pratat med missionärerna förut, men inte riktigt upplevt att han fått svar på den frågan. Som svar på hans fråga gick vi igenom hela första diskussionen. Vi pratade om vem Gud är, om Jesus Kristus som vår frälsare, om Joseph Smith och Mormons Bok, och om den Helige Anden, hur vi själva kan få svar från Gud.

När vi suttit ner och diskuterat i kanske 30 minuter och gjorde oss redo att gå då sade han att ”det var trevligt att diskutera här idag, men ni behöver inte komma tillbaka hela tiden, men kanske någon gång”. Han verkade mycket uppriktig i sin tro på Kristus, och skall jag vara ärlig så var det inte vad jag väntade mig av dem som bodde i det huset när jag först såg det.

På kvällen gick vi hem till Oksanen, och vi hade som sagt planerat att inbjuda dem att döpa sig, men de var inte hemma, snopet. Vi gick in till centrum för att knacka lite dörr, men innan vi hann börja så ropade en lätt berusad man på oss från sin balkong. Han bad oss komma in, så vi gjorde det, med bedömningen att han fortfarande var vid sina sinnens bruk, jag kände frid i att gå dit (och vanligtvis känner jag inget sådant runt berusade människor så jag tog det som en vinkning genom Anden). Hans namn var Simo. Efter en inledande bön och stunds samtal, som inte ledde någon vart, bad han oss be igen, för honom, och han berättade om några av de problem som tyngde honom. När äldste Byggmästar började uttala bönen så började mannen gråta. När bönen var färdig och vi reste oss för att gå, då stod han upp och var nästan som vanligt, inget spår av alkoholen. Han var helt annorlunda, tackade för vårt besök, och för våra böner, och önskade oss framgång.

Efter det gick vi tillbaka till Oksanen för ett nytt försök, och nu var de hemma. Det blev dock ingen andlig diskussion för det var hockey på TV. Timo hade insett det imorse men glömt ringa och avboka. Vi satt en kort stund i köket och pratade, sedan gick vi hemåt eftersom klockan började bli mycket. Synd, men då var de nog ändå inte redo för det vi hade tänkt ta upp med dem. Kanske var det viktigare att spendera lite tid med den berusade mannen, ibland tror jag Gud sänder sina tjänare dit han inte själv kan gå för att trösta. Det skulle förklara varför vi ofta samtalar med ensamma människor utan att det till synes leder någon vart, jag hoppas att vår närvaro gör dem lite gott i alla fall.

Förmiddagen var tuff, ingen ville prata med oss och alla hade bråttom. Vi knackade lite dörr sedan köpte vi något gott på Arnolds donuts. Väl på bussen mot Otanmäki satt vi bredvid en full kvinna. Jag funderade en stund över det sorgliga i att många i det här samhället (liksom i det svenska) ofta är fulla, och ofta ensamna. Folk pratar inte med främlingar (och i ordet främling inbegriper man ofta sina egna grannar…).

Väl i Otanmäki blev dagen dock lite ljusare. Folk var inte lika stressade. Till att börja med hade vi ett längre samtal vid en dörr, gav bort en Mormons bok. Vi knackade lite dörr utomhus, men det blev kallt så vi övervägde att dra oss bort mot lägenhetsbyggnaderna igen. Jag kände dock att vi skulle göra offret att stanna i kylan en stund till, ”hålla ut intill slutet” som ofta står i skrifterna. Mycket riktigt, nästa dörr var en ”första diskussion”. Det var en halt man som släppte in oss och vi satt ner och pratade en lång stund. Han hade byggt sitt hus själv, det är en stolthet och ett mål för många här i Finland. ”En man bygger sitt eget hus” ungefär. Han var trevlig, men han trodde över huvud taget inte på något utanför det synliga i den här världen. Det verkade finnas en orsak, något som hänt honom, men han berättade inte mera om det.

Efter diskussionen gick vi hem till familjen Kovanen och fick mat, vi pratade lite om missionärsarbetet och familjen Oksanen. Efter att vi blivit jättemätta och värmt oss en stund fortsatte vi arbetet, nu i lägenhetsbyggnaderna. Vi träffade en äldre kvinna vars dotter hade känt Johanna, äldsta dottern i familjen Kovanen. Genom den vänskapen hade hon fått intresset att studera vid BYU¹Brigham Young universitetet i Provo, Utah, som ägs av kyrkan och som är känt bl. a. för bra utbildning inom juridig och företagsledning och genom det hade hon blivit medlem i kyrkan och gift sig amerikanskt. Hon hade givetvis försett sin mamma med Mormons bok så den hade hon redan. Hon hade även varit över och hälsat på dottern flera gånger och besökt kyrkans platser osv. Det var ett mycket trevligt besök, och innan vi gick fick vi nybakade bullar och ”spiced cider”²Spiced Cider är en varm äppeldryck som alltid varit något av en favorit för mig sedan MTC. Äldste Smith fick den hemifrån i paket ibland. direkt från USA.

Efter det gick vi förbi den musiklokal som kovanens och Timo Oksanen brukar låna för att repa i, de gillar att spela ihop. Vi hejade på Timo, sedan gick vi till bussen hemåt.

Dagen var dock inte slut där, utan på vägen hem från stan stannade en bil med kurder bredvid oss. Mannen kom ut och började tala tyska med oss. Jag kunde förstå vartenda ord, men när jag försökte tala så kom bara finska ord upp i mitt huvud. Tur att Äldste Byggmästar var en fena på tyska. Nu förstår jag hur min MTC-kamrat äldste Griffeth kände sig, han sade ju alltid att spanska kom ut ur hans mun när han försökte prata armenska. Det visade sig att mannen var medlem i kyrkan sedan två år tillbaka, och han frågade efter adressen till möteslokalen och vilka tider vi hade möten på söndagarna. Det var så häftigt! Och att jag förstod allt han sade var väl om möjligt ännu häftigare.

Tänk att det inte spelar någon roll varifrån i världen man kommer, man kan alltid känna igen kyrkan på oss missionärer. Vi ser likadana ut överallt.