Förberedelsedagen gick bra, den bestod av besök i affären, skriva brev hem till familjen och sedan 9,5 timmar missionärsarbete. Vi såg välsignelserna av vårt arbete. Vi hade två riktigt bra kontakter, först en kvinna som hade hört saker om oss (oss som i mormoner, inte mig och äldste Wooley personligen) som inte var sant, som vi fick rett ut. Bland annat så hade hon blandat ihop sådant hon hört om oss och sådant hon hört om Jehovas Vittnen. Vi hade en mycket fin diskussion över hennes grind – vi på utsidan och hon med hund på insidan (tack och lov för det). Hon berättade att hon hade en utvecklingsstörd son, och att hon ber och tackar Gud varje morgon och varje kväll.

Efter det hände något väldigt roligt, en man öppnade dörren, och hade uppenbarligen sett oss och var beredd på det, för han hade en knuten soppåse i handen, räckte den till Äldste Wooley och sade ”tyvärr har jag inte mer skräp än detta för tillfället, men ta det här till behållaren utanför grinden.” Jag bara gapade, och sedan höll jag mig för skratt allt jag kunde medan Äldste Wooley på sitt vanliga ödmjuka sätt bara tog emot soppåsen, som om det var något vi gjorde dagligen. Han försökte även fråga om mannen var intresserad att höra men dörren var redan stängd. Vi skrattade hela vägen ut till grinden.

Efter det mötte vi en kvinna som var metodist. Hon och hennes dotter var mycket vänliga, och vi hade en lång diskussion nedanför trappan. Hon lyssnade intresserat på vår historia om Joseph Smith, hon tog emot broschyren och sade att hon gärna lyssnade, och skulle läsa Mormons Bok någon gång också, men just nu hade hon för mycket omkring sig. Man blir glad av att träffa vanliga människor som är intresserade och lyssnar. Då känns det som att arbetet har en mening (svårt att känna det när man arbetar Kajaani-style och bara får dörrar stängda framför sig hela tiden).

På kvällen var vi hemma hos biskopen med familj, sedan knackade vi dörr lite till innan vi åkte hem.

Under dagen anammade vi Oulu-systrarnas måtto ”en dag…” alltså idag säger de nej, men en dag kommer de att lyssna, kanske inte i år, kanske inte detta decennium, men någon gång har de tid, någon gång är de intresserade.