Lördagsmorgonen var inte så händelserik. Vi knackade dörr men hittade ingen att undervisa. Till lunch köpte vi kebab, och tog en paus genom att gå till kyrkan och se på filmen Legacy (den som handlar om kyrkans historia, samma film som jag och Äldste Williams såg med en undersökare i Oulu). Den hade dessutom finsk textning så jag kunde snappa upp ett och annat.

Det är riktigt kallt idag igen, jag läste nyligen minus 27 på en termometer. De korta sträckor man går mellan lägenhetsbyggnaderna känns jobbiga bara de. Ibland stannar vi vid entrén och lägger våra vantar på elementet, då får man en något behagligare promenad till nästa byggnad.

”-Det är tur att det finns lägenhetsbyggnader man kan arbeta i under vintermånaderna”

”-Ja, men det är ju så trist. Du skall se att missionärslivet blir både lättare och roligare när sommaren och värmen kommer. Folk är mycket mer öppna då.”

”-Ja, mörker och kyla gör väl att vem som helst blir lite inåtvänd. Jag skulle inte ha något emot att kura ihop mig i fåtöljen där hemma och bara läsa en bok och dricka varm choklad i en vecka” Så snart jag sagt det växte längtan ännu mer. Men sådant är bara att glömma. Nu är det jobba hårt som gäller i två år. Semester kan man ägna sig åt senare i livet.

”-Hej.” Det var en ung kvinna som öppnade dörren. Både jag och Äldste Smith fick en olustig känsla. Hon hade halva huvudet rakat, och hår på andra halvan. Men det var inte främst det som gav mig känslan, utan hennes ögon såg så livlösa ut. Hon betedde sig konstigt också. Jag kände inte lukten av alkohol men kanske hon hade tagit något annat. Ljudet av tung musik spred sig också ut i trapphuset, kanske hade de någon slags fest där inne. Först var hon inte så intresserad, och vi var redo att gå när hon plötsligt fick något konstigt i blicken, och helt bytte inställning.

”-Jo men kom in, jag är intresserad nu”

”-Nja, det är nog inte så passande nu, men vi kan komma tillbaka vid ett annat tillfälle” Äldste Smith försökte slingra sig ur på ett artigt sätt. Då sträckte hon fram handen och tog tag i hans arm, och liksom försökte dra honom med in i lägenheten medan hon sade att ”jag är ju intresserad nu ju.” Han ryckte hastigt till och backade två steg, då stängde hon igen dörren. Vi gick en våning ner och fortsatte där. Efter en dörr med standarddialogen (”nej, jag är inte intresserad” etc.) sade Äldste Smith lättad ”så skönt med vanliga finnar.”

Ibland känns det som att vi får vara glada om vi hittar någon som är nykter framåt sju-tiden på en helg. Alkohol och Sauna (bastu) är några av våra största motståndare under helgerna. De och hundar. Det finns inget som blockerar kommunikationen som en skällande hund i ett trapphus. Många har hund här. Problemet är att när de inte låter hunden komma fram och hälsa på oss så står den bara där och skäller. Och tro mig, många gånger är jag tacksam att de håller hunden på sin sida av tröskeln, men när ägaren tillåter det räcker det ibland att man sträcker fram handen så hunden får nosa, så blir den tyst. Men många kör ju det som undanflykt ”jag hör inte vad ni säger, hunden skäller så högt” och så stänger de dörren. Ville de så hade de ju kunnat ställa sig på utsidan och prata i en halvminut. Men jag förstår att man inte vill ge två främlingar sin tid, de allra flesta är ju mitt uppe i någonting när vi kommer och ringer på dörren. Vi blir bara ett störande moment i tillvaron. Men jag är övertygad om att om jag fortsätter att leta så kommer jag att finna någon som någonstans längs vägen kommer att vara lika tacksam för att jag kom, som jag är för dem som förde budskapet om det återställda evangeliet till mig för flera år sedan.

”-God kväll, jag heter Äldste Smith och det här är min kamrat från Sverige, vi har ett budskap om det återställda evangeliet som vi gärna skulle dela med Er ikväll”

”-Ja, ja kom in en stund då.” Den äldre damen på andra sidan dörren visade in oss i sitt vardagsrum. Lägenheten var ganska liten, som de flesta är här i centrum. I alla fall de få som jag har sett från insidan, eller från tröskeln. När vi slagit oss ner i hennes för två trötta missionärer alldeles för bekväma soffa började samtalet.

”-Ni nämnde något om ett återställda evangelium – vad är det för fel på det evangeliet som Jesus predikade i bibeln?”

”-Inget fel alls, det är tvärt om just det evangeliet vi har kommit för att berätta om.” Äldste Smith vände sig till mig och frågade (på engelska) ”kan du berätta biten om avfallet?” varpå jag nickade och gjorde mitt bästa:

”-Jesus och hans apostlar dödades. Då fanns det inte längre någon som kunde leda kyrkan. Det fanns ingen som kunde ta emot uppenbarelse om Guds vilja rörande folket och kyrkan. Paulus förutsade att den dagen skulle komma.”

Vi läste från 2 Thessalonikibrevet kapitel 2, och jag tittade på Äldste Smith med en frågande blick (ungefär: räcker det så eller skall jag hanka mig vidare?). Han gestikulerade åt mig att fortsätta, så jag försökte.

”-Redan när apostlarna levde gick kyrkan församlingar ibland vilse. I många av Paulus brev läser vi om hur han rättade dem. Ibland trodde och undervisade de fel, och ibland levde de fel. När ingen av apostlarna fanns där längre började kyrkan gå mer och mer vilse.”

Jag kunde se på Äldste Smiths ansiktsuttryck att jag förmodligen hade gjort en hel del grammatikfel där, förmodligen missat på några ord också, och det bekräftades väl när han själv beslutade att fortsätta min berättelse:

”-Det min kamrat just berättade, om hur allt fler fel med tiden smög sig in i kyrkans lära, kallar vi för avfallet. Människor började lära ut sina egna tankar och tolkningar. Till slut hade kristendomen påverkats så mycket av hednisk tro och populär filosofi att den kunde accepteras av kejsaren i Rom och bli statsreligion. Kejsaren använde religionen som ett maktmedel, och lärde ut mycket annat än det enkla som Frälsaren undervisar oss om i bibeln. Som bevis för det här har vi remormationen som inträffade många hundra år senare. Tillhör du själv den Finska-Lutherska kyrkan?

”-Ja, jag är troende lutheran, jag går i kyrkan nästan varje söndag.”

”-Som du då säkert vet, så var Luther en av dem som stod upp och visade för folket alla de punkter som den katolska kyrkan hade förvrängt Kristi lära på. Genom Luthers och många andras arbete fick vi en lära som var mycket närmare Frälsarens.”

”-Ja. Är det alltså det som ni kallar för det återställda evangeliet?” Hon såg ut att vara till åren, men hon hängde med bra. Jag började känna hoppet växa inom mig att kanske vi funnit en människa som vågade ta till sig Mormons bok och i alla fall läsa ur den. Samtalet fortsatte

”-Inte riktigt. Reformationen förde människorna närmare Kristi lära, både genom att nya kyrkor upprättades och genom att bibeln trycktes och blev tillgänglig för allmänheten. Men här uppstod även förvirring. Många människor tolkade bibeln olika, och olika kyrkor argumenterade med varandra om vad bibeln egentligen menade. Det fanns fortfarande inga apostlar eller profeter på jorden. Har du någon gång känt dig förvirrad över vadför det finns så många kyrkor?”

”-Nja, jag har väl inte riktigt tänkt på det så. Det är ju samma Jesus vi alla tror på.”

”-Visst är det så. Vi skulle vilja berätta för dig om en ung pojke vid namn Joseph Smith” Äldste Smith tittade sedan menande på mig, ”din boll” ungefär. Jag tog min cue och hoppade in efter bästa förmåga. Den här hade jag memorerad ord för ord så det borde inte bli så svårt:

”När Joseph Smith var 14 år gammal, år 1820, var han mycket förvirrad. Präster från de olika kyrkorna stred med varandra och tolkade samma bibelställe på olika sätt. En dag läste Joseph i Jakobs brev kapitel 1 vers 5 att den som saknar vishet kan be Gud om att få vishet. Joseph bestämde sig för att göra det. En vårmorgon gick han till en glänta nära sitt hem och bad för första gången med hörbara ord. Innan han hade bett färdigt såg han en ljuspelare som sänkte sig gradvis tills den vilade på honom. I ljuset såg han två personer vilkas glans och härlighet överstiger all beskrivning. Den ena pekade på den andre och sade ”Joseph, detta är min älskade son, hör Honom.”

Min kamrat fortsatte:

”-Som svar på Josephs bön visade sig Gud Fadern och Jesus Kristus för honom. Josephs fråga var vilken kyrka han skulle sluta sig till, men de sade till honom att inte sluta sig till någon av dem eftersom de alla gått vilse till viss grad. Joseph fick veta att han skulle kallas till profet, och bli ett redskap i Guds händer till att återställa den kyrka som Jesus Kristus upprättade genom sina apostlar när de var på jorden.”

Trots att jag hört om och läst den här berättelsen så många gånger blir jag fortfarande entusiastisk när jag pratar om det, det är så fantastiskt, och känns så speciellt. Tyvärr tycktes hon inte dela min entusiasm. Det verkade som om hon började bli trött, och jag började bekymmra mig över huruvida vi… hur säger man det nu på svenska, ”outstayed our welcome.” Min kamrat tog över och berättade helt kort om Mormons Bok och Josephs uppdrag att översätta den. Han visade några sidor ur den, och frågade henne om hon skulle vara intresserad att läsa ur den.

”-Nej pojkar, vet ni jag har min tro och den räcker för mig. Jag tror att det är samma Jesus som vi alla tror på.”

”-Skulle du vilja veta lite mer om Joseph Smith och andra uppenbarelser som han fick från Gud, till exempel om vart vi människor kommer ifrån, varför vi är här på jorden och vart vi tar vägen efter det här livet?”

”-Jag tror att jag kommer till paradiset när jag dör, jag skall snart lämna det här livet och ge mig till Jesus. Men det var trevligt att ni kom in en stund.”

Vi tog adjö och gick vidare till nästa byggnad. Det känns så uppfriskande att få prata med någon, att få berätta om varför vi är här. Även om man möter människor som inte är utom sig av lycka över att få höra vårt budskap, så känns det bra att få dela med sig av det. Det är bra mycket roligare än att knacka dörrar, och det är bra för mig att få öva på språket. Ikväll gick det riktigt bra, Äldste Smith berömde mig också för min finska, även om den inte är felfri. Jag känner mig på topp ikväll.

Vi undervisade faktistk två gånger till innan kvällen var slut. Först var det en äldre dam till, sedan en äldre man. Ingen av dem var i och för sig så intresserade, de ville inte ta emot Mormons bok eller låta oss komma förbi igen, men som sagt: det känns alltid bra att få undervisa. Det känns bra att bara få prata med någon, och att få höra något utöver fraserna ”inte intresserad” eller ”har inte tid.”

Tisdag morgon och dags för mitt första distriktsmöte. Min kamrat Äldste Smith är distriktsledare. Vi samlades i kapellet i Oulu. Det var ett fullstort kapell, efter nordiska mått. Det hade en stor korridor, många små klassrum, en stor kyrksal och en stor kulturhall. Det kändes som vårt stavskapell hemma. Stor skillnad från den lilla hyrda lokalen i Kajaani.

Det var vi två, Äldste Williams, Äldste White och ett par systermissionärer som också bodde och arbetade i Oulu, Syster King och syster Greybeal. Det var hela distriktet, 6 st. Vi började med att sjunga en psalm, Smith spelade piano. Inledningsbön, en av oss hade sedan fått uppgiften att ha ett andligt tankekorn. Efter det hade vi en målsättnings-aktivitet. Vissa var mer seriösa än andra. En av systrarna skulle till exempel kontakta minst en person varje gång de åkte buss. Mitt mål var att lära mig 5 nya ord på finska varje dag medan vi knackade dörr. Äldste Williams skulle skriva minst en sida i sin dagbok varje vecka. Vi hade roligt tillsammans, och det var verkligen skönt att umgås med människor som hade samma tro, som omväxling.

Som missionär kan det kännas ganska ensamt emellanåt. Man går där och försöker ta kontakt med främlingar, knackar på dörrar osv. De allra flesta man träffar betraktar en som en väldigt konstig människa. Jag vet inte vad de tror, men det är garanterat utanför min komfortzon att göra det här arbetet, än så länge i alla fall. Det är nervöst varje dag när man tar kontakt med främlingar… och man vet att man är ett störningsmoment för de allra flesta, det är inte många som inte är på väg någonstans, har brottom till något eller är mitt i något de anser viktigare än att tala med oss.

Vi sex missionärer var alla här av en enda anledning – att bygga upp kyrkan, att dela evangeliet med våra finska bröder och systrar. Det förenade oss. Det motiverade oss till att göra det som de flesta av oss ansåg svårt och ibland nervöst. Att sitta ner under ett distriktsmöte var att känna trygghet, som en vila undan stormen. Det var lite som att känna sig hemma. Snart skulle vi ut i blåsvädret igen, möta människor som bara skakade på huvudet åt oss, vårt arbete och våra ansträngningar. Och åt det namn vi bar intill vårt eget på namnbrickan.

I Finland är namnbrickan givetvis på finska, men så här ser den ut i MTC:

Jag skulle gå ut med Äldste White. Vi började med att kontakta människor i centrum. Kanske en av tio stannade upp för att hälsa. De allra flesta ser på namnbrickan, eller klädseln, att vi representerar något religiöst och genast slinker de över till andra sidan gatan. Vi träffade några trevliga människor, men ingen som var direkt intresserad av att veta mer om kyrkan. Vi beslutade oss för att knacka lite dörrar istället. Fördelen med det är ju att om man träffar någon som säger ”jo men jag vill nog veta lite mer” så vet man var man kan hitta dem nästa gång. Säger någon så på gatan så är det antingen ”jag ringer ER” (yea, right!) eller om vi får ett nummer så är det ändå ofta så att de i slutändan fegar ur. Det är ju mycket lättare att säga nej på telefon, eller bara skicka ett textmeddelande. För många handlar det om vad släkt och vänner ska tänka och tycka, och de vågar inte ens träffa oss och höra början av vårt budskap. ”Vad ska grannarna tänka…”

Vi rörde oss hemåt, mot deras lägenhet, och knackade dörr i några byggnader i det området. Efter en liten stund släppte en medelålders kvinna in oss. Jag förstod inte allt av dialogen mellan henne och Äldste White, men i korta drag hände det här: Först verkade hon lite intresserad, sedan började hon klaga lite på principen om tionde, sedan en stor utskällning angående USAs president… den tyckte jag var lite rolig eftersom jag är svensk, och Äldste White ju heller inte representerar USA utan kyrkan, som visserligen grundades i USA nu i modern tid, men som idag faktiskt är större utanför USA.

Vi känner att kyrkan, och vårt budskap, inte har så mycket med USA som land att göra (särskilt som det landet var ganska annorlunda då när kyrkan grundades mot vad det är idag), men det gjorde minsann hon. Ju längre hon pratade desto mer upprörd gjorde hon sig själv. Sedan kom hon in på ämnet pengar igen. Hon skällde ut oss för att inte göra ett ”ärligt” arbete utan ta emot pengar för att gå och predika. Äldste White försökte förklara för henne att vi inte alls får några pengar för vårt arbete utan att vi sparar innan vi kommer på mission, och betalar själva för vårt uppehälle. Vissa dock med hjälp av familj, vänner eller bekanta, men många sparar hela summan innan de kommer. Det gick inte fram till henne, hon blev bara ännu mera arg. Det slutade med att hon nästan jagade ut oss, vi fick gå ut i trapphuset med skorna i handen. Vi satte på oss skorna medan hon stod och fortfarande skällde på oss i trapphuset. Hon skällde och sade att vi skulle lämna huset, lämna byggnaden (”Pois!”). Vi gick en trappa ner och fortsatte lugnt att knacka på dörrar. Efter en stund var det dags för lunch.

Efter lunchen var jag med Äldste Williams. Vi besökte först en man som bekände sig till den katolska varianten av kristendom. Han hade träffat missionärerna, eller ”undersökt kyrkan” som vi brukar säga, ett bra tag. Idag tittade vi på filmen Legacy tillsammans. Det är en filmatisering av några händelser under kyrkans tidiga historia. Den visar förföljelsen och oförrätterna som kyrkans tidiga medlemmar fick utstå. De blev bortdrivna från sina hem och samhällen flera gånger, ibland av pöbelhopar, ibland – som i Missouri – genom statens milis/militär. På helt olagliga grunder, vilket staten Illinois sedermera erkänt och framfört ursäkter för, men det hjälpte ju inte de kyrkans medlemmar, eller Sista Dagars Heliga, som guvernör Lillburn Boggs i kraft av sitt ämbete drev bort. Bort från de hus de byggt, på den mark de köpt. Bort från de åkrar de plöjt och de grödor de skulle fått skörda, den mat deras barn skulle fått äta.

Det är en motsägelse som saknar motstycke att USA, det enda landet i världen som på den tiden hade religionsfrihet – ett land som till och med skapades ur drömmen om frihet, främst religiös sådan, skulle vara det ställe där människor jagades från hem och hus pga sin tro. För så var det. De Sista Dagars Heliga hade inte begått några brott. De var helt ovärdiga de onda rykten som florerade angående dem, och helt ovärdiga den behandling de fick av män som av staten anförtrotts ansvaret och resurserna att försvara människors rättigheter, liv och egendom. Istället använde de sin makt till att kränka de Sista Dagars Heligas rättigheter, stjäla deras egendom och ta livet av många medan de drevs bort.

Den mannen vi undervisade tittade intresserat under de ca 60 minuter som den pågick. Efteråt var han rörd, och förundrad över hur mycket de fick utstå, och hur mycket de gav upp för sin tro.

Efter den undervisningen gick vi för att knacka dörr, och det tog inte lång stund förrän vi kom in till en man som var i 25-30 års åldern. Han hade precis huggit in på en pizza men han lät oss göra vår presentation. Han var särskilt intresserad när vi berättade om Joseph Smith, hur förvirrad Joseph hade varit över alla kyrkor som fanns och hur olika de alla tolkade bibeln. Mannen berättade för oss att han alltid haft en egen tro på Gud, men inte känt sig manad att ansluta sig till någon kyrka. Nu på det senaste så hade han ”sökt Gud i sitt liv” som han uttryckte det. Vi lämnade honom med Mormons bok och en läsuppgift, och lovade att titta förbi om några dagar för att svara på frågor och berätta mer.

När vi reste hemåt den kvällen begrundade jag skillnaden mellan Oulu och Kajaani. Och mellan Äldste Smith och mig, jämfört med Äldsterna i Oulu.