Tisdag morgon och dags för mitt första distriktsmöte. Min kamrat Äldste Smith är distriktsledare. Vi samlades i kapellet i Oulu. Det var ett fullstort kapell, efter nordiska mått. Det hade en stor korridor, många små klassrum, en stor kyrksal och en stor kulturhall. Det kändes som vårt stavskapell hemma. Stor skillnad från den lilla hyrda lokalen i Kajaani.

Det var vi två, Äldste Williams, Äldste White och ett par systermissionärer som också bodde och arbetade i Oulu, Syster King och syster Greybeal. Det var hela distriktet, 6 st. Vi började med att sjunga en psalm, Smith spelade piano. Inledningsbön, en av oss hade sedan fått uppgiften att ha ett andligt tankekorn. Efter det hade vi en målsättnings-aktivitet. Vissa var mer seriösa än andra. En av systrarna skulle till exempel kontakta minst en person varje gång de åkte buss. Mitt mål var att lära mig 5 nya ord på finska varje dag medan vi knackade dörr. Äldste Williams skulle skriva minst en sida i sin dagbok varje vecka. Vi hade roligt tillsammans, och det var verkligen skönt att umgås med människor som hade samma tro, som omväxling.

Som missionär kan det kännas ganska ensamt emellanåt. Man går där och försöker ta kontakt med främlingar, knackar på dörrar osv. De allra flesta man träffar betraktar en som en väldigt konstig människa. Jag vet inte vad de tror, men det är garanterat utanför min komfortzon att göra det här arbetet, än så länge i alla fall. Det är nervöst varje dag när man tar kontakt med främlingar… och man vet att man är ett störningsmoment för de allra flesta, det är inte många som inte är på väg någonstans, har brottom till något eller är mitt i något de anser viktigare än att tala med oss.

Vi sex missionärer var alla här av en enda anledning – att bygga upp kyrkan, att dela evangeliet med våra finska bröder och systrar. Det förenade oss. Det motiverade oss till att göra det som de flesta av oss ansåg svårt och ibland nervöst. Att sitta ner under ett distriktsmöte var att känna trygghet, som en vila undan stormen. Det var lite som att känna sig hemma. Snart skulle vi ut i blåsvädret igen, möta människor som bara skakade på huvudet åt oss, vårt arbete och våra ansträngningar. Och åt det namn vi bar intill vårt eget på namnbrickan.

I Finland är namnbrickan givetvis på finska, men så här ser den ut i MTC:

Jag skulle gå ut med Äldste White. Vi började med att kontakta människor i centrum. Kanske en av tio stannade upp för att hälsa. De allra flesta ser på namnbrickan, eller klädseln, att vi representerar något religiöst och genast slinker de över till andra sidan gatan. Vi träffade några trevliga människor, men ingen som var direkt intresserad av att veta mer om kyrkan. Vi beslutade oss för att knacka lite dörrar istället. Fördelen med det är ju att om man träffar någon som säger ”jo men jag vill nog veta lite mer” så vet man var man kan hitta dem nästa gång. Säger någon så på gatan så är det antingen ”jag ringer ER” (yea, right!) eller om vi får ett nummer så är det ändå ofta så att de i slutändan fegar ur. Det är ju mycket lättare att säga nej på telefon, eller bara skicka ett textmeddelande. För många handlar det om vad släkt och vänner ska tänka och tycka, och de vågar inte ens träffa oss och höra början av vårt budskap. ”Vad ska grannarna tänka…”

Vi rörde oss hemåt, mot deras lägenhet, och knackade dörr i några byggnader i det området. Efter en liten stund släppte en medelålders kvinna in oss. Jag förstod inte allt av dialogen mellan henne och Äldste White, men i korta drag hände det här: Först verkade hon lite intresserad, sedan började hon klaga lite på principen om tionde, sedan en stor utskällning angående USAs president… den tyckte jag var lite rolig eftersom jag är svensk, och Äldste White ju heller inte representerar USA utan kyrkan, som visserligen grundades i USA nu i modern tid, men som idag faktiskt är större utanför USA.

Vi känner att kyrkan, och vårt budskap, inte har så mycket med USA som land att göra (särskilt som det landet var ganska annorlunda då när kyrkan grundades mot vad det är idag), men det gjorde minsann hon. Ju längre hon pratade desto mer upprörd gjorde hon sig själv. Sedan kom hon in på ämnet pengar igen. Hon skällde ut oss för att inte göra ett ”ärligt” arbete utan ta emot pengar för att gå och predika. Äldste White försökte förklara för henne att vi inte alls får några pengar för vårt arbete utan att vi sparar innan vi kommer på mission, och betalar själva för vårt uppehälle. Vissa dock med hjälp av familj, vänner eller bekanta, men många sparar hela summan innan de kommer. Det gick inte fram till henne, hon blev bara ännu mera arg. Det slutade med att hon nästan jagade ut oss, vi fick gå ut i trapphuset med skorna i handen. Vi satte på oss skorna medan hon stod och fortfarande skällde på oss i trapphuset. Hon skällde och sade att vi skulle lämna huset, lämna byggnaden (”Pois!”). Vi gick en trappa ner och fortsatte lugnt att knacka på dörrar. Efter en stund var det dags för lunch.

Efter lunchen var jag med Äldste Williams. Vi besökte först en man som bekände sig till den katolska varianten av kristendom. Han hade träffat missionärerna, eller ”undersökt kyrkan” som vi brukar säga, ett bra tag. Idag tittade vi på filmen Legacy tillsammans. Det är en filmatisering av några händelser under kyrkans tidiga historia. Den visar förföljelsen och oförrätterna som kyrkans tidiga medlemmar fick utstå. De blev bortdrivna från sina hem och samhällen flera gånger, ibland av pöbelhopar, ibland – som i Missouri – genom statens milis/militär. På helt olagliga grunder, vilket staten Illinois sedermera erkänt och framfört ursäkter för, men det hjälpte ju inte de kyrkans medlemmar, eller Sista Dagars Heliga, som guvernör Lillburn Boggs i kraft av sitt ämbete drev bort. Bort från de hus de byggt, på den mark de köpt. Bort från de åkrar de plöjt och de grödor de skulle fått skörda, den mat deras barn skulle fått äta.

Det är en motsägelse som saknar motstycke att USA, det enda landet i världen som på den tiden hade religionsfrihet – ett land som till och med skapades ur drömmen om frihet, främst religiös sådan, skulle vara det ställe där människor jagades från hem och hus pga sin tro. För så var det. De Sista Dagars Heliga hade inte begått några brott. De var helt ovärdiga de onda rykten som florerade angående dem, och helt ovärdiga den behandling de fick av män som av staten anförtrotts ansvaret och resurserna att försvara människors rättigheter, liv och egendom. Istället använde de sin makt till att kränka de Sista Dagars Heligas rättigheter, stjäla deras egendom och ta livet av många medan de drevs bort.

Den mannen vi undervisade tittade intresserat under de ca 60 minuter som den pågick. Efteråt var han rörd, och förundrad över hur mycket de fick utstå, och hur mycket de gav upp för sin tro.

Efter den undervisningen gick vi för att knacka dörr, och det tog inte lång stund förrän vi kom in till en man som var i 25-30 års åldern. Han hade precis huggit in på en pizza men han lät oss göra vår presentation. Han var särskilt intresserad när vi berättade om Joseph Smith, hur förvirrad Joseph hade varit över alla kyrkor som fanns och hur olika de alla tolkade bibeln. Mannen berättade för oss att han alltid haft en egen tro på Gud, men inte känt sig manad att ansluta sig till någon kyrka. Nu på det senaste så hade han ”sökt Gud i sitt liv” som han uttryckte det. Vi lämnade honom med Mormons bok och en läsuppgift, och lovade att titta förbi om några dagar för att svara på frågor och berätta mer.

När vi reste hemåt den kvällen begrundade jag skillnaden mellan Oulu och Kajaani. Och mellan Äldste Smith och mig, jämfört med Äldsterna i Oulu.