Måndag morgon och vi sitter på tåget. Det finska vinterlandskapet glider förbi utanför fönstret och det känns nästan lite som i en film. Det är så vackert. Man är så van hemifrån att spåren har elkablar ovanför sig, men här ute finns ännu inga sådana anläggningar, tror loket har en dieselmotor, för kol används väl inte längre? I vilket fall så är det faschinerande. Många små sjöar är det på vägen, det känns faktiskt ganska mycket som den svenska vinternaturen, med den skillnaden att här finns faktiskt en massa snö, hela tiden och överallt. Vi är på väg till Oulu, eller Uleåborg som det heter på Svenska. Nästan alla orter i Finland har ett svenskt namn också. Kajaani heter till exempel Kajana.
”-Det är så lyxigt att åka tåg. Att befinna sig i något så stort som rör sig, liksom. Kom så går vi bort till restaurangvagnen en sväng”
Hmm.. vad var det som var så märkvärdigt med det här tåget undrade jag för mig själv.
”-Hade du aldrig åkt tåg innan du kom till Finland?”
”-Nej, det finns inga hemma. Bara godståg. Det finns knappt bussar, alla har ju bil vet du.”
Det hade jag inte tänkt på. Hemma i Sverige är man ju så van att resa kollektivt, tåg är ju en naturlig del av Sverige. Han hade alltså aldrig ens varit på ett innan sin mission.
Efter några timmar var vi framme i Oulu. Det kändes skönt att se något annat även om jag bara varit i Kajaani lite drygt en och en halv vecka. Äldste Williams och Äldste White plockade upp oss vid stationen och så åkte vi till ”Tietomaa,” kunskapsvärlden rakt översatt. Det var något som liknade teknikdelen av universeum i göteborg. Det fanns en massa olika uppfinningar och beskrivning av hur de fungerade. Man kunde prova på mängder av saker. Något som jag fastnade för var att sitta i cockpit på ett draken-plan (J35:an), det var även kopplat till ett flygsimulatorspel som visades på storduk, så man kunde spaka och leva sig in lite också.
Vi spenderade närmare 3 timmar där. Det var vår förberedelsedag, så något kul skulle man ju hitta på. På MTC sade de till oss att förberedelsedagen var lika viktig för oss på mission som sabbatsdagen var före och efter mission. Sabbaten, söndagen, är ju som en time-out från världen och det ”jordiska.” En dag i veckan då man kan fokusera mera på det andliga och finna lite ro i tillvaron. På mission spenderar vi hela vår tid med andliga ting, därför är det viktigt att ta en ”time-out” från det en gång i veckan och bara ha kul. När vi var färdiga på Tietomaa åkte vi och åt pizza, sedan skulle vi hem för att skriva lite brev. Jag hade hunnit med ett par brev på tåget upp, men jag tröttnade aldrig på att skriva. Jag hade så många som jag ville skriva till så det fanns att göra.
Äldsterna i Oulu bodde i ett höghus, uppe på åttonde våningen. De hade bra utsikt över… en fabrik med kringliggande industriområde. Synd. Hade fönstren varit åt andra hållet så kunde man säkert ha fått en god överblick över stan. Men, det var ju inte precis sällan som man befann sig uppe i höghusen… så stan fick man väl se tillräckligt som missionär. Alla trappor man går i, alla ljusknappar man trycker på, alla dörrar man ringer eller knackar på…
”-Du går med Williams så följer jag med White, ok?”
”-Visst visst.”
Jag brydde mig egentligen inte, men det skulle bli spännande att gå med Williams, för White hade jag ju redan varit ute med, i Kajaani.
Vi åkte ut till ett område med lägenhetsbyggnader och satte igång vårt sökande, sökandet efter sökande människor. Jag märkte efter bara några dörrar att Äldste Williams arbetade helt annorlunda än Äldste Smith. För det första var han mycket gladare vid dörren, det verkade som att han tyckte om att träffa människor, och som att han trivdes med det han gjorde. Han var till sin personlighet lite mer social och utåtriktad än Äldste Smith. Jag tror dock inte att det var hela förklaringen. Jag tror att han tyckte om det han gjorde. Jag är inte så säker på att Äldste Smith gjorde det.
Äldste Williams var verkligen en pratkvarn. Även efter det att folk sagt att de inte var intresserade pratade han på, ofta om vad som helst, han gillade att umgås med främlingar helt enkelt (på den punkten var han annorlunda från de flesta han skulle möta i det här landet… eller något skandinaviskt land för den delen). Här och där flikade han in bitar från vårt budskap, i ett försök att så något frö eller att ge personerna åtminståne en något riktigare uppfattning om oss, om kyrkan. Fördomar florerar ju annars, här liksom i andra delar av världen.
”-Jag har en vision för dig och Äldste Smith i Kajaani”
”-Jaså, vad är det?”
”-Jo du förstår, de flesta uthärdar bara sin tid i Kajaani. Det är ett område som har ryktet om sig i missionen att aldrig ha någon framgång. Det ’svarta hålet’ eller ’yttersta mörkret’ är vanliga namn på det.”
”-Det inger ju hopp…”
”-Nej precis, så de flesta lägger sig ner för räkning redan där och utövar ingen tro.”
”-Slöseri med tiden om du frågar mig.”
”-Det tycker jag också. Guds barn är väl inte annorlunda i Kajaani än i Oulu. Finns det någon som söker meningen med livet så kan man väl finna dem i Kajaani lika väl som i Oulu. Dessutom flyttar väl folk till Kajaani också, från andra platser där missionärerna har mera framgång. De ändras ju inte bara för att de flyttar till den staden, så varför skulle man inte ha hopp om framgång?”
”-Jag har tro.”
”-Och det är därför jag har en vision, att till jul kommer ni ha framgång. Ni kommer att visa för missionen att Kajaani inte är dött, och att Guds verk går framåt överallt.”
”-Jag har lagt märke till att du jobbar lite annorlunda än Äldste Smith”
”-Ja, om man är en robot vid dörren så är man avvisad redan innan de öppnar. Var bara dig själv.”
”-Jag ska försöka komma ihåg det”
Vi hade inga undervisningar där vi kom in och satt ner, men Äldste Williams pratade som sagt med många vid dörren, och vi träffade en och annan som hade en lite lustig uppfattning om kyrkan där han hade tillfället att informera hur det låg till egentligen. Månggifte är ju en stadigt återkommande diskussion. Tänk att det är just det som folk vet. De vet ofta ingenting om Mormons Bok, men månggifte, som praktiserades av några få medlemmar i kyrkan under en kort tid för över hundra år sedan lever kvar i folkets minne.
När vi kommit in på kvällen och ätit några mackor läste jag i en bok som Äldste Williams hade. Den handlade om tro och att tänka positivt. Hartman Rector Jr som skrivit boken föreslår tre saker för framgång. För det första: Rensa bort alla negativa ord och fraser från ditt vardagliga språk. För det andra: Vägra att tänka negativt, för ”som man tänker i sitt hjärta, sådan är man”1Ordspråksboken 23:7. För det tredje: Vägra tala negativt. Pessimisten säger ”Det tror jag när jag ser det” medan optimisten säger ”Jag kommer att se det när jag tror på det”. Ett annat bra citat är ”What a man can concieve, he can achieve!” alltså ”det man kan föreställa sig kan man uppnå.” Ett annat bra citat är ”Om du inte gör det så bevisar du att du egentligen inte ville.”
Boken citerar ganska mycket av Joseph Smiths föreläsningar om tro. I föreläsning nr 6 lär han: Utan förtroende för (eng. ”confidence in”) Gud kan man inte erhålla evigt liv. Endast uppoffrandet av alla jordiska ting kan producera den tro som ger förtröstan på (eng. ”confidence in”) Gud. Joseph Smith definierar sedan jordiska ting som mer än bara ägodelar: karaktär, anseende, ära, berömmelse, ställning bland människor, hus, mark och annan egendom, bröder, systrar, hustru och barn och till och med ens eget liv. Endast genom att ge upp dessa saker, om det skulle bli nödvändigt och krävas av oss att vi ger upp dem, kan vi försäkra oss om evigt liv. De som måste göra dessa uppoffringar i detta liv erhåller en försäkran om att deras väg är behaglig i Guds ögon. Om tvivel eller rädsla bor i oss kan vi inte ha tro, de två kan inte existera samtidigt. Utan tro kan vi inte ha den orubbliga tillförsikt som krävs.
Ett sista citat från Hartman Jector Jr. innan det är godnatt: Det som ger oss stora välsignelser i Herrens verk är det vi gör efter det att vi gjort allt som vi tror förväntas av oss. Vi behöver ”gå den andra milen”2Uttryck från nya testamentet. En romersk soldat kunde begära assistans av en jude, och hade rätt att beordra någon att följa med honom en viss sträcka (en ”mil” i vår översättning av bibeln, men den faktiska sträckan är ovidkommande). Vad Jesus sade var alltså att när någon befaller dig att utföra ett arbete – utför det bättre än han bett dig om, eller gör mer än vad som förväntas av dig..