Din uppgift – gör dina bröder säkra

Publicerat lördag 3 juli, 2004 av Mattias

Idag hade vi ”mission council” (sv. ”missionsråd”) där alla zonledare (utan kamrat, dessa går ut på split och jobbar under mötet) träffas med missionspresidenten, hans fru och assistenterna, samt ett systermissionärspar.

Systrarna berättade att det bland systrarna i missionen finns en tendens att försöka lösa problem genom att ”gå runt dem”, genom att tala med andra istället för med individen det berör. Jag tar inte upp det för att sätta systrarna, eller någon enda av dem, i dålig dager. Jag har alltid haft den största respekt för systermissionärer, de tillför till missionen både en mognad och omtanke som äldsterna (dvs killarna, som ju i regel dessutom är yngre) ofta saknar. Men jag vill ta upp det eftersom problemet inte är isolerat till systrarna i misisonen, eller ens personer som är på mission. Det är allt för vanligt i alla sammanhang. Syster Hoyt sade som inlägg i den debatten att de haft en regel i sin familj att man inte FÅR tala kring ett problem med någon annan än den individ det berör.

Vi fick ett budskap från Äldste Ballard (en av apostlarna idag) ang. uppgiften som zonledare, han fäste stor vikt vid vår uppgift att hjälpa missionärerna i vår zon att vara säkra, säkra på sig själva och säkra på det de undervisar. Lite senare samtalade vi om sätt varpå vi kan stärka våra missionärer och spendera vår tid på utbyten på bästa sätt (då vi delar på oss och får tid med andra missionärer en halv dag eller så). Ta tillfället i akt att dela något från dina morgonstudier, någon upplevelse som gjort stort intryck på dig… Lär dem att undervisa varandra om evangeliet spontant, varje dag.

Vi pratade också en hel del om morgonstudierna, det är ett populärt citat att timmarna mellan halv sju och tio ”will make or break your mission” (att de helt avgör om mission blir en fantastisk upplevelse eller inte). För mig är studietiden på morgonen ovärderlig, och har varit ända sedan jag blev medlem i kyrkan och började läsa seminariet på morgnarna innan skolan (gymnasiet). En av assistenterna, Fowler, läste från L&F 11:21

Sök inte efter att förkunna mitt ord utan sök först efter att få mitt ord, och sedan skall din tunga lossas. Därefter skall du, om du önskar det, få min Ande och mitt ord, ja, Guds kraft till att övertyga människorna.

Det påminde mig om hur viktigt det är att ”erhålla ordet” på nytt varje morgon, att det inte är något vi gör en gång och så är det gjort utan liksom frukosten behöver ätas igen och igen varje ny dag.

Vi talade också om vikten av att ledare upprätthåller en positiv attityd, se bara på kyrkans president Gordon B Hinckley, positivare man finns nog inte, trots alla problem han ser i världen och allt han har att hantera.

Äldste Ballard sade förresten också att ”om du inte älskar folket, och inte älskar språket, kommer du ha en bedrövlig tid som missionär”. Vad helst människor i världen säger till oss borde inte ändra vår attityd gentemot dem, det borde inte minska vår kärlek till dem.

Efter missionsrådet åkte vi till Maria (kvinnan från Karibien som vi mötte nyligen). Hon hade läst lite i Mormons bok, hon förundrades över att den , och kyrkan, funnits sedan 1830 och att hon trots det inte hört om den tidigare. Nu när hon pratat lite om kyrkan med bekanta kom det fram att hennes syster träffat missionärerna för en tid sedan, men inte trodde på deras budskap. Maria vill dock undersöka saken själv, och be om det.

Hon hade ett litet problem med versen i uppenbarelseboken 22:19 som säger

Och om någon tager bort något från de ord som stå i denna profetias bok, så skall Gud taga ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, om vilka är skrivet i denna bok.

Jag förklarade att ”denna profetias bok” syftar på Johannes egen bok, uppenbarelseboken, inte bibeln som helhet. Bibeln sammanställd i den form vi har den idag fanns inte då Johannes skrev ned sin uppenbarelse så han kan omöjligt syfta på att ”bibeln är ett paket av skrifter vartill ingenting får tilläggas”, och inte heller är Johannes uppenbarelse den kronologiskt senast skrivna boken i Nya testamentet OM föreg. hade varit sant. Vi läste även lite från 2 Nephi 29 där Nephi profeterar just om många så kallade Kristnas reaktion på Mormons boks spridning världen över (2 Nephi 29:3-4)

Och eftersom mina ord skall tränga fram — skall många av icke-judarna säga: En bibel! En bibel! Vi har en bibel och det kan inte finnas någon mer bibel.
Men så säger Herren Gud: O dårar, de skall ha en bibel, och den skall gå ut från judarna, mitt gamla förbundsfolk. Och hur tackar de judarna för den bibel som de får från dem? Ja, vad menar icke-judarna? Kommer de ihåg judarnas mödor och arbete och smärta och deras flit i att inför mig frambringa frälsning åt icke-judarna?

och vidare i vers 7-8:

Vet ni inte att det finns fler nationer än en? Vet ni inte att jag, Herren er Gud, har skapat alla människor och att jag kommer ihåg dem som finns på havets öar, och att jag härskar i himlarna ovan och på jorden nedan, och att jag för fram mitt ord till människobarnen, ja, till alla jordens nationer?

Varför knotar ni över att ni skall få mera av mitt ord? Vet ni inte att två nationers vittnesbörd är för er ett bevis på att jag är Gud och att jag kommer ihåg den ena nationen lika väl som den andra? Därför talar jag samma ord till den ena nationen som till den andra. Och när de två nationerna kommer samman skall även de två nationernas vittnesbörd komma samman.

Det var kul och annorlunda att få undervisa på engelska. Tyvärr åker Maria tillbaka hem om 2 veckor, men vi skall träffa henne igen innan dess.

Vilka små ting Herren använder för att undervisa oss

Publicerat tisdag 22 juni, 2004 av Mattias

Vi hade distriktsmöte på morgonen, efter det var vi hos Kari, och hade med oss en medlem också. Själva undervisningen gick sådär, men jag fick en tydlig maning från den Helige Anden att inbjuda honom att bli döpt, så när vi läste från Alma 32 tillsammans sade jag i en naturlig paus ”Kari, vill du bli döpt?” Han svarade att han funderat mycket på det, och funderar fortfarande. Jag hade inte väntat mig något annorlunda svar, men jag vet att det var Anden som manade mig att säga det, och jag tror att det får honom att fundera ännu lite mer.

Efter det kollade vi några ”comebacks”, och något intressant hände. Vid en lekplats såg vi en yngre kvinna med ett barn, och jag kände mig manad att gå och tala med henne. Först ville jag inte (det där naturliga motståndet med kvinnor i min egen ålder, alltid extra nervöst) men gjorde det ändå. Vi pratade bara en kort stund, hon var inte intresserad alls. Men efteråt tänkte jag att den Helige Anden säkert manar oss att tala även med de människor som Han vet inte kommer ta emot oss. Evangeliet skall erbjudas rikligt till alla, det är vår enda uppgift. Inte att välja ut vilka som är lämpliga mottagare. Efteråt pratade jag med min kamrat om det, och han utbrast ”Jag kände också den maningen, men jag tänkte att det nog inte var den Helige Anden, och OM det var det, då kommer det nog till dig också och då går du fram”. Så det intressanta i hela situationen var att han lärde sig något om hur den Helige Andens viskningar känns igen då jag utan förvarning for iväg mot lekplatsen.

Han kunde inte sluta prata om det, han sade ”Det var en SÅÅ tyst maning… andens röst är alltså SÅ tyst… jag trodde det var mer som en viskning. Så dum jag varit under undervisningar som vi haft, jag har fått mig saker givna i precis den rösten eller känslan, men jag har avfärdat det som att det inte är något…” efter en stund sade han ”Kanske meningen med det hela (att tala med henne) var just att lära mig det här!”

Själv insåg jag i den stunden vilka små ting Herren använder för att undervisa oss.

Vi hade lite ”service” på eftermiddagen, skyfflade lite jord mm. Sedan klippte vi gräset utanför Folley & S. inför vår lilla barbecue. Hann bara kolla några ”comebacks” efter det innan vi var tvungna att åka till kyrkan för ”engelska-lektionen” som ikväll bestod i fotboll – det viktigt är att vi gör någon rolig aktivitet för medlemmarna, och vänner och undersökare, när sådana kommer. Sedan hade vi Barbecue med distriktet, och satt i kvällssolen och pratade. Jari och Visa som varit på mission hemma i Sverige var också med.

Två diskussioner som berörde djupt

Publicerat tisdag 15 juni, 2004 av Mattias

Dagen började med min missions härligaste distriktsmöte. Vi diskuterade just hur vi kan arbeta bättre, och det kom en hel del bra kommentarer. Jag läste en vers från Läran och Förbunden¹:

Lyft upp ditt hjärta och gläd dig ty stunden för din mission har kommit, och din tunga skall lösas och du skall förkunna glada budskap om stor glädje för detta släktled. (L&F 31:3)

Jag ställde frågan rakt ut i luften ”Var finner vi vår glädje? Är det i att gå ut och arbeta på morgonen, eller är det i att koma hem på kvällen och få vila? Är det i att få vara med kompisarna under utbyten (splits)?” Vårt hjärta och vår glädje måste vara i missionärsarbetet. Jag finner stor glädje i att vittna för folk, och hoppas kunna vidröra någons hjärta så att de får en önskan att ta emot Kristus.

Jag delade vidare en tanke att vi först måste ändra vår inställning till saker, först efter det kan vi förvänta en förändring i omständigheterna omkring oss, vi kan inte vänta oss att det omvända skall ske. Vi har fått förmågan att handla, så att vi inte bara skall påverkas av våra omständigheter, vi behöver använda den gåvan. Den förste profeten i Mormons Bok, Lehi, talade om detta i sitt sista tal till sina barn:

Och nu, mina söner, säger jag detta till er nytta och lärdom. Ty det finns en Gud, och han har skapat allting, både himlarna och jorden och allt som i dem är, både ting som verkar och ting som påverkas.

Och för att hans eviga avsikter med människan skulle uppfyllas, sedan han skapat våra första föräldrar och djuren på marken och fåglarna i luften och kort sagt allt som är skapat, måste det nödvändigtvis finnas en motsats, nämligen den förbjudna frukten som motsats till livets träd, den ena söt och den andra bitter.

Därför gav Herren Gud människan förmågan att handla av sig själv… (2 Nephi 2:14-16)

Efter det följde en kort diskussion om hur vi kan glädjas mer åt missionärsarbetet. Det uttrycktes också tankar om hur vi behöver ha tro, både på Gud och på varandra, och hur vi behöver be för varandra. Jag berättade att för min egen del har jag upplevt att då jag lever så gott jag kan, och kommer inför Herren med en ångerfull ande, då känner jag ofta en visshet att ”bönen är hörd och kommer att besvaras” medan jag de gånger då jag inte handlat lika värdigt, har en mer tvivelaktig känsla inför min bön inombords.

Efter distriktsmötet plockade vi upp Nikke och tog med honom till undervisningen med Kari. Det gick riktigt bra, för första gången upplevde jag en riktigt ledig och avslappnad stämning där, utan att det för den skull tog bort från den andliga upplevelsen i samtalet. Det är som alltid lite svårt att förstå honom, även för min finska kamrat, eftersom Kari inte ställer direkta frågor, utan snarare tänker högt, rakt ut, inte van vid den typen av kommunikation.

Efter det åkte vi till Blair. De har ett väldigt fint ställe där ute i skogen, jag har tidigare bara varit där i mörker och vinter, men nu i grönska och solsken såg jag hur fint deras hem ligger. Vi har ju börjat undervisa den första missionärslektionen/diskussionen till medlemmar då vi besöker dem, och så var planen även här. Vi gjorde det, och jag kände stor inspiration under samtalets gång. När vi var klara var vi alla 4 mycket berörda. Jag vittnade om hur skrifterna har gjort mig till en bättre människa, att läsa dem regelbundet gör att jag vill bli godare och mer lik Kristus. Jag berättar det vanligtvis för folk flera gånger om dagen, men just nu kändes det extra speciellt och kraftfullt. Jag sade att ”oavsett hur god du är så kommer det göra dig ännu godare att läsa Mormons Bok med ett öppet hjärta.”

Efter det hade vi ett möte hos en annan familj i samma område. Vi hade samma budskap men upplevelsen var inte alls den samma. Barnen lekte och kivades givetvis så som barn gör, men föräldrarna var inte särskilt intresserade de heller. Efteråt småpratade vi lite innan vi åkte vidare.

Vi knackade inte dörr någonting idag, det har inte hänt mig många gånger under mission, men det känns ok. Jag fick tydlig vägledning att mitt arbete med medlemmarna är det viktigaste jag gör innan jag åker hem, så det skall jag fortsätta att arbeta på.

Anden sade ”gå härifrån omedelbart!”

Publicerat lördag 10 januari, 2004 av Mattias

Började dagen med frukost hos Aho, det gillade min kamrat! Sedan var vi hemma hos Joonas för en undervisning. Vi hade en kort gemensam studiestund i bilen innan, vi läste 1 nephi 3 på finska. Sedan undervisade vi den tredje lektionen, som handlar om den tiden efter att Jesus och apostlarna dödats, och det inte längre fanns någon på jorden som kunde leda Kristi kyrka med inspiration, lektionen fortsätter sedan med Joseph Smiths upplevelse och återställelsen av prästadömet, eller Guds myndighet på jorden.

Lektionen gick förvånansvärt bra, vi var ju osäkra på om vi ens skulle träffa Joonas igen efter förra mötet. Äldste Allen skötte nästan hela berättardelen av lektionen själv, jag var imponerad. Joonas sade att han skulle komma till kyrkan imorgon. Det är sällan de kommer även om de säger att de ska det men vi hoppas, alltid.

Efter det skulle jag med Wensel hem till Anna för en undervisning. Vi har fått två äldster till i Espoo, de bor lite öster om oss andra och har fått en del av Wensel och Wuerglers område. Black (som jag känner sedan MTC) och Colton. Vi släppte av Colton och Allen i ”West End” (Espoos rikaste stadsdel, många ambassadörer som bor där mm). Colton har lite längre tid i landet än Allen men de är ganska gröna båda två.

Så till mig och Wensel, vi var bjudna hem till ett äldre par i kyrkan som skulle vara med på undervisningen (vi får som bekant inte undervisa någon av motsatta könet ensamma, måste alltid ha en medlem med oss så att det inte ser ut som en ”dejt”). Först bjöd de oss alla tre på middag, sedan hade vi en lektion. Dels om kyskhetslagen (att inte ha sexualla förhållanden utanför äktenskap). Det är alltid svårt med medlemmar med vid undervisningar, dels fasatnar de gärna på detaljer, och det här paret började tom argumentera lite med varandra under undervisningen. Det hjälpte ju inte precis, och just när jag ställt frågan till Anna om hon hädanefter tänker leva efter kyskhetslagen hoppade en av medlemmarna in med något helt annat. Vet inte om det blev för laddat att höra mig ställa en så direkt fråga, men det är så vi gör. Vi utmanar/inbjuder människor att leva efter Guds bud, de får själva ta beslutet. Men den konfrontationen var kanske för jobbig för vår medlem.

Anna tyckte dock inte frågan var jobbig, hon svarade att hon legat vaken halva natten och funderat, för på institutet¹ igår kväll (jo, hon går fortsatt där) hade de pratat lite om just sådant. Hn hade legat vaken och funderat fram och tillbaka, och kommit till beslutet att hon visst skulle döpa sig, att det bara är en fråga om när.

Hon berättade att hon var övertygad om att det var en mening med att vi träffade henne just när vi gjorde, då kände jag mig nästan tvungen att bekräfta det, för det var ingen lätt morgon då vi först träffade henne. Jag berättade för henne att den morgonen, första gången vi mötte henne, var jag och Wensel ute och knackade dörr, men jag hade svårt att bestämma mig för vilket område vi skulle jobba i. Vi var i tre olika områden under mindre än en timme, och inget av dem kändes som det rätta (det var därför jag åkte vidare till ett annat flera gånger), tills vi kom till hennes område och ganska snart träffade henne. Wensel hade glömt det här, men när jag berättade det sade han ”just det! Du sade att det inte kändes bra i det här området, att vi behövs någon annan stans” och precis så var det. Det ”brändes” liksom inte.

Resten av dagen knackade jag och Äldste Allen dörr. Vi hade en läskig upplevelse ikväll, vi var i några trappuppgångar i huset bredvid vårt, och kille med rakat huvud öppnade dörren. De hade full fest där inne, och jag berättade kort vårt ärende. ”Ja, kom ni in och dela ett BUDSKAP!” sade han, och vinkade in oss samtidigt som han gick in till sina kompisar. Jag och Äldste Allen tittade på varandra och vi visste båda två vad som gällde. För den Helige Anden har sällan talat så tydligt till mig på mission, jag är övertygad om att vi hade varit i fysisk fara om vi gått in. Vi knuffade igen dörren och gick därifrån ganska fort. Min kamrat fick en tydlig lektion i att känna ”den varnande rösten.” Jag minns när jag var en greenie med Äldste Smith i Kajaani och vi stod vid en liknande dörr, fast då var det en ung kvinna som ville dra in äldste Smith på deras fest. Kanske inte lika fysiskt farligt, men lika tydlig varnande röst.

Efter det träffade vi en engelsman som hade en utläggning om hur romarriket uppfann Kristus för att trycka ner de kristna. Jag fattade aldrig riktigt logiken i det hela, om de uppfann Kristus, hur kunde det redan finnas kristna som de ville ”trycka ner”? Oavsett så fick min greenie ännu en snabblektion där, i hur det känns när någon är stridslysten och bara vill argumentera. Han beskrev efteråt hur tydligt han hade känt hur den Helige Anden bara försvann från vår närvaro när vi pratade med den mannen.

Den bästa undervisningen någonsin

Publicerat söndag 26 oktober, 2003 av Mattias

På morgonen idag räknade jag lite och kom fram till att vi behöver få ihop 13 timmars arbete idag för att fylla vår 80 timmars arbetsvecka. Vi beslutade att gå ut 08.30 och kontakta på morgonen. Vi fick faktiskt några riktigt bra kontakter, men en kvinna överraskade oss med att svara ”jag hinner inte nu, jag skall vara på jobbet klockan åtta”. Vänta lite nu… 8 har den väl redan varit, eller… då insåg vi att man ställde tillbaka klockorna i natt, inte vi dock… hade missat den lite grand. Så vi hade alltså varit ute och gatukontaktat halv åtta på morgonen. Nu börjar det kännas lite väl ambitiöst va!

En stund innan kyrkan började beslutade vi oss för att kontakta lite i de andra Äldsternas område eftersom de inte fått så mycket gjort nu när de varit sjuka hela veckan. Vi mötte en riktigt trevlig kvinna som gav oss visitkort och allt, ett möte bestämt om två veckor.

Det intressantaste i kyrkan idag tyckte jag var broder Jones undervisning under prästadömsmötet om symboliken i skrifterna kring talet tre. Jag skall inte gå in djupare på undervisningen här, men för den som har lite bakgrund i kyrkans lära och skrifter kan det väcka lite intressanta tankar att han talade om Gudomen, Liknelsen om talenterna, tre sorters dop (Moses bok 6:59), prästadömen, Det trefaldiga i ”Tro, Hopp och Kärlek” eller ”Vägen, Sanningen och Livet” och inte minst de tre rikena eller härlighetsgraderna i den eviga världen (L&F 76).

Han poängterade också att dessa tre riken på sätt och vis redan existerar i vår värld idag, och inte något som plötsligt kommer att uppstå senare. Givetvis inte riken i politisk bemärkelse utan att individer lever efter de olika rikenas lagar redan nu, att man redan ”passar in” och är bekväm i någon av dem. Efter detta liv kommet vi förmodligen fortsätta i våra gamla mönster och vanor (Alma 34:34 ”samma ande som är i besittning av er kropp den stund ni lämnar detta liv, samma ande har makt att ta kroppen i besittning i den eviga världen”).

Efter kyrkan åkte vi för att kolla några comebacks, knacka dörr och titta in hos några mindre aktiva. Det sista gav lite resultat. Vi fick middag hemma hos familjen Hakanpää. Deras barn verkade väldigt lugna. Innan vi gick hade vi ett budskap om tempel. Vi skickade runt några foton på olika tempel, och berättade om våra känslor för templet och upplevelser vi haft där. Jag berättade att jag nu på senare tid, då jag saknar att kunna gå i templet så ofta, går igenom tempelundervisningen för mig själv, i mitt huvud, innan jag somnar på kvällen. Hittills har jag aldrig tagit mig till slutet innan jag somnat.

Efter middagen åkte vi för att se om Jukka var hemma, mannen vi undervisade för en dryg vecka sedan. Då jag såg en gammal SAAB framför huset antog jag att han inte var hemma, såg mera ut som en ungdoms bil. Han var dock hemma (och bilen var hans egen favorit). Han bjöd in oss och vi pratade först om allt möjligt, sedan höll vi en bön tillsammans. Genast efter bönen sade han ”Jag har läst i er bok, det du markerade. Vill ni ha den tillbaka?” Jag sade att ”-om du har den i närheten så kan du få hämta den så länge” och det gjorde han. På väg tillbaka genom köket sade han ”Jag läste det du markerade, men det var en sådan bok att jag var bara tvungen att börja från början”. Och han hade redan läst halva Mormons Bok, på en vecka! And it gets better.. han var mycket förvånad att den var så tydlig och klar, och att han förstod det han läste direkt. Jag antar att han jämförde med Bibeln som kan vara lite snårig ibland.. den är säkert tydlig för en jude, med rätt kulturella bakgrund osv. men för en svensk, eller finländare, tror jag vissa delar av bibeln är mycket besvärliga. Vi talade en stund om Bibelns väg fram till oss, hur den genomgått många översättningar, och utnyttjats av påvar mm för makt, förtryck etc. (Vi läste bl a lite från Nephis andra bok, kap 29 som han redan läst på egen hand).

Han var också mycket entusiastisk över de profetior (förutsägelser) i Mormons bok som redan gått i uppfyllelse, det säger ju något om sannolikheten för de övriga som ännu inte gått i uppfyllelse…

Han verkar inte tvivla på att Mormons Bok är sann, och då jag berättade för honom om varför jag tror på den sade jag att det känns ”varmt” inuti mig då jag läser den, och han höll precis med om känslan. Värmen och friden jag känner övertygar mig att den är av Gud, och den ger mig dessutom en önskan och en drivkraft att leva enligt det som jag läser att profeter har befallt och rått oss till.

Så självfallet tog vi inte tillbaka boken, så väl har den väl sällan blivit mottagen. Om Jukka inte redan har det så kommer han definitivt att få ett vittnesbörd. Innan vi gick ville vi hålla en avslutningsbön. Jag frågade honom om han bett under veckan (sist vi var här inbjöd vi honom att göra det på egen hand kommande vecka) och han svarade att ”jajamän, jag ber varje dag” och tillade ”ni gav mig ju den där mallen”¹. Jag tog fram den så han kunde se den, och frågade om han skulle vilja hålla avslutningsbönen. Han tittade på mallen, och då han inte blankt nekade sade jag ”Tack” och vi böjde våra huvuden. Han hade ju inte sagt ja heller, men det där kan vara den sista knuffen vissa behöver för att våga be med hörbara ord för första gången, och det funkade den här gången också. Han bad, och han tackade för Mormons bok och allt som den givit honom. Han tackade för att missionärerna kommit till honom mm.

Ingenting kunde möjligtvis ha gått bättre, ur vårt perspektiv. Förutom att jag möjligen kunde ha låtit min kamrat prata mera. Jag blev bara så ivrig över att han hade en så positiv inställning. Det var den bästa undervisningen jag upplevt under min mission, det gav oss förnyad styrka till att kontakta på kvällen, den 81a timmen. Vi kände båda att vi är ute för att söka människor som Jukka.

Personligen är jag inget intresserad av alla människor som eventuellt skulle kunna övertygas att komma till kyrkan. Jag är här för att ge evangeliet till dem som är som jag var, omedvetet sökande. Sådana som jag och Jukka, som blir glada och tacksamma över missionärernas budskap. Det har format mitt liv enormt, och jag vet att det finns andra som söker samma sak som jag. Jag vill ge den gåvan till någon annan, om så bara en enda.

Vi tittade in hos Conovers en kort stund på kvällen.

Pionjär från Göteborg

Publicerat torsdag 23 oktober, 2003 av Mattias

På morgonen idag åkte vi ut till Pohja för att besöka Kaj. Det var härligt men kändes ganska underligt att höra Göteborgska här ute på finska landsbygden. Kaj berättade om sin omvändelse då han först blev medlem i kyrkan, han och hans hippi-gäng. Han fick ett vittnesbörd om Mormons bok så snart slog upp den i princip. Han och hans kompis Roland mötte missionärerna varje dag den veckan, och på fredagen döptes de. Han berättade att efter dopet tittade de på varandra och ryckte på axlarna, ”det känns inget särskilt” ungefär, men sedan i bilen på väg hem kom den Heliga Anden över dem väldigt kraftfullt. De kände att de bara var tvungna att berätta för alla de kände. Det gjorde de också, och pga deras flit och entusiasm var ett trettiotal från deras umgängeskrets också döpta efter ett halvår. Han mindes att biskopen steg för steg hjälpte dem att ”passa in” i församlingen, dvs. gå från hippi-frisyr till ett något städat utseende, från att ha trasiga kläder till att klä sig ”anständigt” för kyrkans möten etc. Många av de här personerna gifte sig och fick barn, och lade således grunden till Göteborgs församlingar. Jag frågade försiktigt om ett par namn ”var han med i den gruppen” ”-jajamän” svarade han. ”Var han med då?” ”Jepp, han också”. Hehe, jag skall inte nämna några namn, men det var ett trevligt möte, och en intressant historia han hade att berätta. Jag känner beundran och stor kärlek till honom. Vi skall försöka att besöka honom varannan vecka framöver.

Vi var bjudna på middag hos familjen Jones ikväll (han är britt, hon är finska). Under middagen berättade broder Jones om sådant han läst i Europeisk historia, jag tyckte det var väldigt intressant. Vårt andliga budskap handlade om Moroni kapitel 7, och det passade bra ihop med en diskussion som han hade haft med en arbetskamrat idag. Han återberättade lite av det, sade att han alltid försöker gå tillbaka till det första ”varför” då han talar om evangeliet med någon. Istället för att börja berätta om Joseph Smith och arbeta sig neråt genom frågorna så börjar han med varför vi människor är på jorden, vem Gud är osv. Han sade också att meningen med livet är evig lycka, och att det aldrig kan uppnås förrän vi släpper oss själva och vår rädsla (eller rädslan som leder till att vi agerar själviskt) genom att lära oss att tjäna, vilket vi främst lär oss i familjelivet.

Själv tänkte jag att det hela är så tydligt – att vi bor i en familj här på jorden (de allra flesta av oss iaf), och varje generation som växer upp och går i förfädernas fotspår är en symbol för varför vi är på jorden, och vårt förhållande till vår Himmelske Fader, och vår framtid med honom.

Broder Jones tog också en annan liknelse från Mormons bok, ex. Zeniff, en man som lämnade platsen där han hade frid och glädje för att besitta ”fädernas land” där lamaniterna, nephiternas fiender, härskade. Mormons bok demonstrerar också hur olika politiska system är framgångsrecept eller direkt en väg till undergång. Alltid då folket behövde tjäna kungen gick det illa, men då kungen tjänade folket gick det bra. Själv tänkte jag då att liknelsen han framställde var att kroppen motsvarar kungen och anden folket. Men broder Jones pekade då på huvudet och sade ”kungen”, sedan pekade han på hjärtat och sade ”folket”. Så vi fick både timlig och andlig mat av honom idag. Ikväll när vi kom hem hade kylskåpet klappat ihop.

zonkonferens om stolthet

Publicerat fredag 22 augusti, 2003 av Mattias

Var uppe tidigt på morgonen för att kunna duscha. Vi var 17 äldster i lägenheten, och 07:30 stänger de alltid av vattnet eftersom de renoverar och grejar i byggnaden (har varit så en längre tid). Åkte till kapellet och väntade på President Hoyt. Första undervisningstimmen var bra, vi fick lite nya instruktioner om tillvägagångssätt etc. Under lunchen hade jag och Äldste Kirkmann kökstjänst. Jag finner mycket glädje i sådana saker nu mera.

Syster Hoyt hade en undervisning om kärlek till vår nästa. Hon berättade erfarenheter från sin ungdom då hon upplevt förakt mot en person i sin närhet, och hur hon kämpade med att vända de känslorna.

President Hoyts sista undervisning handlade om stolthet, han berättade om när han var ca 30 år gammal och tjänade mycket, MYCKET pengar även i amerikanska mått mätt. Han började se ner på och förakta ”fattiga” dvs. dem som inte tjänade som honom, de flesta. De hade en kris i familjen, och endast tack vare evangeliet och att ingen av dem gav upp utan höll ut och kämpade med sin familj kunde de klara av det, och han kunde förändras i sitt hjärta. Jag vill inte ta upp några av detaljerna i berättelsen, nog sagt att det var en allvarlig stämning i rummet, tror att många av oss kände oss kallade till omvändelse. Det är fint att se att evangeliet är verkligt i människors liv, att det finns dem som lever efter det, och att det förvandlar dem sakta men säkert. De är båda sådana fantastiska personer idag, och det är kul att höra om hurdana de var då de var yngre. Det satte även tonen väl för det avslutande vittnesbördsmötet ¹

När vi kom hem upptäckte jag att min väska inte var i bilen. Tror att någon, av vänlighet förmodligen, burit in den ihop med alla andra väskor, in i kapellet på morgonen. Jag trodde att den låg i bilen så jag letade inte efter den i kyrkan. Jag var dock så tacksam för att alla mina viktiga grejer (nycklar, plånbok, skrifter) fanns i den lilla väskan som jag hade med mig hem.

Det kraftfullaste vittnesbördet vi kan ge

Publicerat tisdag 22 juli, 2003 av Mattias

Vårt gatumöte blev av! Vi hade den där stora skylten med Kristusbilden också, som vi hade i Oulu för ett par veckor sedan. Vi var 4st där i skift, ibland alla åtta. Vi hade ett bord med broschyrer, och vi gick runt och kontaktade människor och berättade vilka vi var och vad vi gjorde på gatan idag. Medan jag stod och pratade med tre unga tjejer blåste plötsligt hela skylten ner! Det är ju en sådan man pusslar ihop, och kanske att någon inte riktigt satt ihop den rätt.

Efter gatumötet hade vi den kanske bästa middagsbjudningen på min mission, hemma hos Moisio. Och det var fantastiska jordgubbar till efterrätt. Efter det hade vi en bra diskusison ang. att vittna om Kristus, med utgångspunkt från Mosiah 18:9:

Och det hände sig att han sade till dem: Se här är Mormons vatten (ty så kallades de), och eftersom ni nu önskar komma in i Guds fålla och kallas hans folk och är villiga att bära varandras bördor så att de kan bli lätta,

ja, och är villiga att sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst och stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt där ni må befinna er, ända intill döden, så att ni kan återlösas av Gud och räknas bland dem som hör till den första uppståndelsen så att ni kan få evigt liv

Äldste Dredge sade både under diskussionen med Moisios, och under vårt distriktsmöte, att det kraftfullaste vittnesbördet vi kan ge om Kristus är då vi berättar HUR vi vet, då vi delar med oss av en erfarenhet etc. och om vi ännu inte har en erfarenhet, då behöver vi be om att få en, så att vi kan veta, och vittna.

På kvällen var jag med Äldste Kirkmann i Larsmo. Vi skulle knacka dörr där, vi fick inga undervisningar, men vi hade det bra, trivs med att umgås. Samtidigt skulle jag ta min kamrats gästbok¹ och skicka runt den till alla Byggmästars så att de får skriva i den. Sedan tänkte jag lägga tillbaka boken där jag tog den utan att säga något, som en överraskning. Det gick dock inte så bra för det var bara Klas och Heidi hemma, och de skulle fixa det så att folk skrev, och ge tillbaka den till honom imorgon. Det skulle ju dock innebära att överraskningen försvann, han skulle ju sakna den och jag skulle behöva berätta, men men…

Ja, Äldste Phelps skall alltså flytta, och hit upp kommer någon missionär från Helsinki, så jag antar att jag är här för att stanna ett bra tag till. I sitt telefonsamtal sade President Hoyt till mig att ”Vi vet aldrig i förväg hur hårt och hur mycket vi behöver arbeta innan Herren slutligen säger ’Ok, det är nog, här är välsignelsen'”.

Finns det någon sanning i detta?

Publicerat söndag 18 maj, 2003 av Mattias

På Prästadömsmötet i kyrkan idag ombads jag att bära mitt vittnesbörd om Joseph Smith, det kändes bra att göra det. Och under sakramentsmötet talade syster Ahola om hur vacker jorden är, hon läste bl a ur psaltaren och Jesaja. Så här på våren är det så lätt att hålla med om det – jorden är så vacker.

På eftermiddagen åkte vi med Klas Byggmästar på hemlärarbesök, så fick vi lära känna några nya medlemmar samtidigt som vi täckte upp för hans kamrat. Vi besökte bl a familjen Kleis, och jag fick beröm för min finska.

På kvällen knackade vi dörr en hel del. Vi träffade först en ung kvinna, runt vår ålder gissar jag, som min kamrat pratade med ett bra tag. Efter det träffade vi en äldre kvinna som faktiskt läst hela Mormons bok, men som absolut inte ville be till Gud.

När vi gått in ikväll lyssnade vi på några av Truman Madsens föreläsningar om Joseph Smith. En sak som jag tyckte var intressant var att Joseph berättade att då någon sade något illa om honom då bad och funderade han över det som sagts, för att utröna om det låg någon sanning i det. Han sade att ofta fann han något i sitt beteende eller kommentarer som på något sätt utgjorde grund för anklagelsen eller ryktet om honom. Dr Madsen sammanfattade att ibland tror vi att det är vår uppgift i livet att dra ett streck på marken, ett streck som representerar vår stolthet, och sedan för vårt liv se till att ingen trampar in över den linjen. Det finns helt enkelt inte tid i en människas liv att slå vakt om sin stolthet så, vi måste lära oss vad det innebär att vara Kristi lärjungar. Vi skulle göra gott i att ta efter Broder Josephs exempel i att rannsaka oss själva istället för att försvara oss så fort någon anför ett klagomål mot oss.

Julbudskap och tionde

Publicerat onsdag 18 december, 2002 av Mattias

Morgonbussen hem till Kajaani. Vi var hembjudna till syster Riihonen, efter maten lämnade vi vårt julbudskap. Vi läste Jesaja 9:6

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.

Vi pratade lite om de olika namnens betydelse.

I kvällningen besökte vi Esa. Vår plan var att prata om dop, och sätta ett datum som mål när han kan vara redo att döpas. Han pratade mycket om sin familj, 4 barn var det på fotot. Han verkar fortfarande mycket deprimerad till följd av skilsmässan. Det förde mina tankar till min egen ungdom. Jag vet ju precis hur det är att leva i en splittrad familj, men det är klart att den erfarenheten är annorlunda för föräldern. Jag tror att det är svårare för föräldrarna på vissa sätt och svårare för barnen på andra sätt. Esa bjöd oss som vanigt på saft och kaka där vi satt i hans soffa, fortfarande flyttkartonger runt om. Jag vet inte hur länge sedan det var som han flyttade från familjen, men det måste vara ett tag för han hade visst redan ett nytt förhållande.

Kvällen avslutades med ett besök hemma hos en medlem i grenen som inte kommit till kyrkan på ett bra tag (”mindre aktiv” som vi kallar dem). Hon var besviken och lite bitter över sitt liv, över vad Gud hade givit henne, eller snarare inte givit henne. Äldste Smith frågade om hon saknade något nädvändigt i sitt liv. Hon höll med om att hon hade trygghet, både ekonomiskt och på andra sätt. Hon hade en bra relation till sin dotter, men trots det så kände hon som att Gud inte givit henne någonting. Hon tyckte att det var väldigt svårt att ge tionde¹, och som ensamstående kan jag förstå det. Det är ju emellertid en fråga om tro, och en av de få ställena i skrifterna där Herren säger ”utmana mig och se, jag skall nog visa dig att jag håller mitt ord” eller ordagrant

”För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Pröva mig nu i detta, säger HERREN Sebaot, om jag inte kommer att öppna för er himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över er i rikt mått.”

se Malaki 3 eller 3 Nephi 24

”-Som jag ser det så har Herren givit mig allt jag har. Han har också givit mig 10% extra, för att pröva min tro, och för att ge mig en möjlighet att visa Honom att jag litar på Honom och sätter Honom främst i mitt liv. Som jag ser det så är ju de där 10 procenten inte mina från första början.”

Jag är tacksam för att jag kommer från en familj som förstått tiondets princip och att jag har fått lära mig att lita på Herren i det. Min mamma har ända sedan början av vårt medlemskap i kyrkan haft stor tro på tiondet, pga. välsignelser som kom till oss tidigt när vi levde efter tiondelagen.

mormonmission.se

Etikettarkiv: andlig lärdom