Under kvällen hade jag och min kamrat som vanligt introduktion med ett nytt distrikt, 12 nya missionärer som anlänt till MTC. De hade just gått igenom alla hälsokontroller etc. som jag minns så väl från några veckor tidigare när jag var grön… nåväl, mer än några veckor sedan nu…
Det var ett spansk-distrikt. De skulle till sydamerika, som så många andra. Tre veckor brukade de stanna på MTC Provo, sedan hade de ytterligare 6 veckor eller något sådant på ett MTC i sydamerika.
Efter att president Sowell (rådgivare till grenspresidenten) introducerat oss för de nya missionärerna tog vi dem med på en rundvandring på området. Vi visade ingången till ”sack line” om man ville hämta sin mat i påse istället för att äta i matsalen (”the cafeteria”). På vägen dit pekade jag på den stora blå postlådan :
”-Där lägger ni era brev för att få dem postade. Frimärken kan man köpa antingen i bokhandeln eller i automater i byggnad M-1 där matsalen ligger.”
Min kamrat drog lite på munnen och sade lågmält till mig:
”-Jag tror att varenda amerikan känner igen en postlåda”. Kanske det… jag visste inte att de såg likadana ut i hela landet… dessutom var en av dem kanadensare.
Vi pekade ut byggnaderna med bokhandeln och frisören – det stämmer, MTC hade en egen frisörlokal där inte mindre än 6-8 unga frisörer arbetade med att klippa oss. Det kostade bara några dollar, de var nog studenter från BYU liksom alla andra som jobbade här. Vi visade gymnastikhallen, berättade lite om hur det gick till under ”gymtime”, visde tvättstugan och gick tillbaka ”hem” till vår byggnad. De hade rummen bredvid oss så vi skulle ses ganska mycket. Vanligtvis höll man ihop grenarna (församlingarna) så att man bodde i samma hus och på samma våning som de andra distrikten i grenen, men någon gång hade vi ett distrikt på våningen över eller under oss.
”-Den här vita telefonluren sitter på våning ett i varje byggnad. Lyfter man den så kopplas man till receptionen (”front desk”). Ser ni oss, eller någon annan missionär som varit här längre, så bör ni dock börja med att fråga oss om det är något, så slipper de få så många samtal. Det är mest vi assistenter som lyfter luren om det är något vi inte kan svara på.”
Min kamrat hoppade in med lite information från vårt möte i förra veckan med MTC-presidenten:
”-Om ni ser eller vet om att en missionär lämnat området AWOL (AWOL: ”Absent without leave” ungefär ”Frånvarande utan tillstånd”) så skall ni lyfta luren och meddela det. Det händer ibland att missionärer får för sig att de lägger ner allt, och bara går. kanske försöker lifta någonstans, eller börjar gå mot busstationen. Det är ju inte svårt att känna igen en missionär och de flesta i området häromkring vet att missionärer inte är ensamma, någonsin, om inte något är fel, så de får hjälp rätt så snart, men meddela ’front desk’ om ni vet om något. Så får de bli ’utskrivna’ på rätt sätt istället om de väljer att avbryta sin mission…”
Det hade visst hänt i förra veckan, men som sagt, ser man en ensam missionär vandra längs gatan så vet man att något inte står rätt till… då är det bättre att han får hjälp att antingen bli hämtad av sin familj, eller hjälp att orka stanna kvar och fullfölja sin utbildning och förhoppningsvis uppdraget han utbildas för också.
”-I förra veckan hade vi en missionär här i vår byggnad som vi mötte då han stod i telefonen och pratade med ”front desk”. Han hade just kommit, det var efter lunch, och han anmälde att någon stulit hans resväskor, han hade ställt dem utanför rummet och bara gått iväg för att hämta lunch… sanningen var att han gått tillbaka till fel byggnad. Det har också hänt mer än en gång. vi har ju 12 ”doorms” (boende-byggnader) som ser exakt likadana ut inuti, och nästan utanför också, så det är lätt gjort när man är ny och förvirrad =)” De flesta skrattade åt min kamrats historia.
”-En sista grej – ta inga matrix-bilder på strykbrädorna, en gick sönder här för några veckor sedan. MTC-ledningen blir inte glada, det är så onödigt.”
”-Matrix-bilder?” frågade en av dem, och resten såg också oförstående ut. Jag fick förklara. Strykbrädorna satt fastmonterade på väggen, och man vek upp dem och fällde ut ett stödben så att de stod upp medan man strök sin skjorta.
”-Många äldster tycker att det är coolt att lägga sig på strykbrädan med fötterna mot tegelväggen så att det ser ut som att de springer på väggen på bilden…”
Små töntiga detaljer som man egentligen inte borde behöva ta upp, har inte folk vettigare saker för sig när de är här än att leka? Men man upphörde aldrig att förvånas över hur många grabbar som bara såg MTC som en förlängning av high school…
”-Okej killar, det var allt. Vi släcker korridorerna halv elva så se till att ni är färdiga i badrummen till dess. Välkomna till byggnad 16.
