En tisdag morgon, klockan två på morgonen, skulle vi upp och bussas till flygplatsen i Salt Lake City. Jag hade givetvis packat allt kvällen innan. Det var dock svårt att sova den natten, eller rättare sagt kvällen, för så mycket natt fick man ju inte att sova på.

Min kamrat och de andra i armenien-distriktet skulle inte flyga förrän senare, på dagen, men min kamrat följde med mig ut till bussen. Det kändes både nervöst och sorgligt att gå över MTC-området för sista gången. Vem vet om jag någonsin kommer tillbaka hit igen…

Det var inte så kallt faktiskt, den torra ökenluften… i vanliga fall hade jag upplevt den kylan värre än den fuktiga som jag är van vid hemifrån. Vissa morgnar när vi gick till ”Sack line” och hämtade frukosten i en påse var jag fullt påklädd, jacka och allt… och vissa ”infödingar” kom i shorts och flipflop… jag fattade ingenting. Men det kanske är tvärt om hemma, för där kunde jag ju gå ut med soporna när det var nollgradigt, och fukten kändes ju lite skön mot fötterna. De skulle nog tycka annorlunda…

Jag kunde inte somna på bussen, men jag satt och vilade ögonen i alla fall. Det tog dryga trekvart in till flygplatsen, så här dags var det ganska tomt på motorvägen mellan Provo och Salt Lake City. Planet skulle faktiskt inte gå förrän närmare sju men det är ju bra att vara ute i god tid. Jag och de andra ”utlänningarna” fick dessutom våra väskor specialröntgade och det tog sin lilla tid. Det hade gått väldigt mycket snabbare om vi bara packat upp våra väskan åt dem och gått igenom allt för hand.

Första etappen var en några timmar lång flygning över bergen till Chicago O’hare. Där hade vi inte mindre än 7 timmars väntan. Jag var nu alltså ensam med Syster Pryor och Syster Monterith, det kändes lite konstigt att hänga med dem efter att ha haft en annan äldstemissionär vid min sida 24/7. Vi försökte slå ihjäl lite tid genom att skriva brev, och äta. Vi stötte på några svenska turister också.

Nästa resa bar det av till London Heathrow. Jag minns att det regnade när vi kom fram. Vi bussades mellan terminaler, och det kändes riktigt konstigt att åka på vänster sida av vägen. Det finns visst en hel del indier i London, vår chufför såg indisk ut, och hade en sådan där snurrad duk på huvudet (turban?). Det var långa köer överallt. Jag minns att jag var så trött att jag bara sov på en bänk, sittandes och med handskarna bakom huvudet som en kudde.

Jag var hungrig, men alldeles för trött för att bry mig om det. Jag hade dessutom inga pund och inget kreditkort, och jag orkade inte gå och växla pengar. När vi kom in i Gate:n för Finnair-planet blev det spännande, för här pratade ju nästan alla finska med varandra i låg ton. Det tog inte många minuter förrän vi förstod att det här skulle inte bli någon lätt match. Ingen av oss förstod ett ord av det som sades runt om kring oss!

Det var lite strul med flygplanet, först fick vi boarda, sedan var det några tekniska problem så vi blev sittandes någon timme, sedan skulle de som hade brottom få plats på ett annat plan som hade samma destination, men vi valde att sitta kvar och vänta. Vi hade inte brottom… och lika bra var väl det, för sedan kom kaptenen på högtalaren igen och förklarade att den andre skepparen visst hade ångrat sig,

”-He agreed to take a few passengers on, but now he changed his mind and are throwing us a brick wall…”

De få som rest sig för att komma med det andra planet kom strax tillbaka till sina platser, om möjligt än mer irriterade än innan pga. förseningen. Till slut efter många om och men så kom vi iväg med ”vårt” plan ändå. Jag kan ärligt säga att jag inte minns när eller hur, för jag hade somnat. Jag sov genom starten, och jag vaknade av att hjulen fälldes ut över Helsingfors. Jag fick en snabb titt på snölandskapet nedanför innan planet tog mark, och vi var i Finland.

Nästan hemma igen… det var verkligen så det kändes. Finland kändes så mycket mera hemma än USA, naturligtvis.

I flygplatsens ankomsthall möttes vi av President och syster Hoyt samt assistenterna ¹Två av missionärerna i missionen utses till assistenter till presidenten. Som assistent har man lite särskilda uppdrag. Man verkar i den ansvaret under några månader och sedan är det någon annans tur. Man har olika ansvar beroende på hur missionspresidenten arbetar och vad han vill ha hjälp med. En av de saker som assistenterna hjälper till med logistiken runt missionärer som kommer och åker, samt förflyttningar inom missionen.(Äldste Davis och Äldste Butler). Vi stuvade in oss i missionens vita minibuss, som assistenterna av någon anledning kallade för ”sheepdog” (alltså ”fårhunden”), och 20 minuter senare var vi framme vid missionshemmet ²Missionshemmet är en bostad som ägs av kyrkan och som blir missionspresidentens och hans frus hem under tiden som han verkar i kallet (vilket vanligen är 3 år).. Vi fick sitta ner och vila oss i Presidentens vardagsrum medan syster Hoyt och assistenterna förberedde middagen. Vi åt en god middag och sedan gick vi till sängs. De hade inrett källaren med 2 sovrum med 4 sängar i varje, och ett sovrum på ovanvåningen för systermissionärer. Jag sov där nere, och det gjorde även assistenterna den natten. De har en egen bostad vid missionskontoret ³Missionskontoret är där missionspresidenten sköter arbetet med missionen. Där finns vanligen några andra medlemmar i kyrkan, antingen missionärer kallade dit från ett annat land, eller lokala medlemmar som frivilligt hjälper till med administration osv. I Helsingfors låg kontoret på Jungfrustigen alldeles nere vid vattnet. I samma byggnad hyrde kyrkan lokal för kapell (möteslokaler) åt en av Helsingfors församlingar och som sagt bostad för assistenterna och några av missionärerna som var placerade i Helsingfors centrum. inne i Helsingfors centrum, men när nya missionärer kommer in, eller ”gamla” åker hem så bor och umgås assistenterna med dem.

Sista veckan i MTC nästan förbi… det känns som om tiden har gått väldigt fort! En tråkig sak har hänt, en kväll nu i veckan hade vi möte angående hälsa och säkerhet. För oss som skall till Finland var det inte så mycket att tänka på, standarden är ju västerländsk och på topp vad gäller det mesta.

För mina kompisar som skall till Armenien var det dock mer att tänka på. Äldste Bjornns kamrat har valt att åka hem, att avbryta sin mission nu sista veckan innan allvaret börjar. De andra tror att han blev skrämd av mötet angående säkerhet. Armenien är lite speciellt också för den politiska situationen. De får till exempel inte kontakta människor, varken på gatan eller genom att knacka på hos dem, så som vi gör i de allra flesta delar av världen. De får svara på frågor om de blir tilltalade, men i övrigt sker missionärsarbetet genom kyrkans medlemmar. Medlemmarna kan exempelvis bjuda hem missionärerna och bjuda hem de vänner och bekanta som är intresserade av att veta mer om kyrkan. Äldste Bjornn fick hänga på mig och Äldste Griffeth de sista dagarna av MTC-vistelsen ¹Under mission, även i MTC, gäller att man alltid är två och två, och man hänger alltid ihop. Det mesta distansen man får är väl när den ena är i badrummet, men i annat fall är man på samma ställe större delen av tiden. Ibland är man ju ojämt antal missionärer och då blir man en grupp på tre, som i vårt fall med Äldste Bjornn..

Sakramentsmötet idag var speciellt. Distrikt som har sin sista söndag i MTC brukar sjunga tillsammans, som ett farväl. Vårt distrikt bestod ju av tre olika språk, så vi sjöng en vers på finska, Äldste Smith, från Australien, sjöng en vers på estniska tillsammans med de två systrarna som skulle dit, och de 7 Armenien-vännerna sjöng på Armeniska. Melodin var från ”Come thou fount of every blessing”.

Idag hade vi vår sista TRC – Teaching recording center eller något sådant står det för. Man får öva på att undervisa innehållet i lektionen till frivilliga personer som bor i omgivningen och som pratar språket, ibland är det alltså inhemska, och ibland sådana som tillfälligt studerar på universitetet här intill.

Det går till så att man får ett scenario, ex. att man träffar dem för första gången, eller att man träffats och haft några diskussioner redan. Man går in i ett klassrum, som då skall föreställa deras hem, och medan man är där inne i ca 20 minuter spelas allt in på video.

Det var ganska pinsamt i början, att behöva se sig själv på video, och det blev inte mycket bättre mot slutet kan jag meddela. Efter 20 minuter fick man komma ut och se på några utvalda minuter av inspelningen, få sina misstag utpekade ihop med lite (i bästa fall) konstruktiv kritik. Sedan fick man gå in i 20 minuter till, försöka tillämpa kritiken, och sedan hade man en slutsummering av det hela ihop med läraren och videon.

Idag hade vi som sagt vår sista sådan lektion, och det var en lättnad må jag säga. Tiden har gått ganska fort nu på slutet här i MTC, det är en knapp vecka tills vi flyger till Finland, det skall bli så spännande! Men jag kommer också att sakna den här platsen.

Idag hände något otroligt – det snöade här ute i öknen… fast det visste jag ju förståss att det brukar göra om vintern. I vårt distrikt har vi tre missionärer som skall till Estland, en av dem är äldste Smith, han är från Australien. Han stod en lång stund och bara tittade ut genom fönstret, det var första gången någonsin som han såg snö i verkliga livet. Tyvärr lade det sig inte utan smälte bort direkt, men det var lite mysigt ändå.

Min födelsedag. Lustigt att fira den i MTC, men det blev mer firande än jag kunde vänta mig. När jag kom till klassrummet på morgonen var det dekorerat, och på mitt bord låg en present.

Det var en engelsk hymnbok i pocketformat, även denna med mitt namn ingraverat i guld. Jag hade tittat på den och suktat efter den länge när vi varit i bokaffären, men jag hade valt att spara de slantar jag hade.

Nu hade jag fått den i present och jag var så glad. Jag är inte duktig på att sjunga, men jag nynnar ofta på melodier eller psalmer för mig själv, och ibland diktar ellet skriver jag lite också.

Vår nya grenspresident heter Merrill. Han har varit på mission i Sverige!

Han kom dock inte ihåg så mycket svenska. Han hade många kamrater, men det fanns en svensk som han bad mig hälsa till speciellt – en som han hade sett upp till mycket och arbetat bra ihop med: Birger Sandum. Vilket sammanträffande, jag råkar veta vem det är, han finns till och med i min auktoritetslinje ¹Auktoritetslinje. För att exempelvis utföra dop, välsigna sakramentet eller välsigna sjuka krävs myndighet från Herren, det är inte någonting som vem som helst kan göra. Auktoritetslinjen visar var en persons myndighet kommer ifrån. Genom följande 9 steg kan jag spåra min egen myndighet att verka i prästadömets förordningar tillbaka till Jesus Kristus: Bill Nordén ordinerade mig till äldste. Bill ordinerades till högpräst av Leif G Mattsson, som ordinerades till högpräst av Johan H Benthin som ordinerades till högpräst av Ezra Taft Benson som ordinerades till apostel av Heber J Grant som ordinerades till apostel av George Q Cannon som ordinerades till apostel av Brigham Young som ordinerades till apostel av Oliver Cowdery, David Whitmer och Martin Harris vilka tre utvaldes av Joseph Smith till att utvälja och ordinera de första tolv apostlarna i modern tid (L&F 18:37, HC II s187-188). Joseph Smith och Oliver Cowdery mottog det melkisedekska prästadömet år 1829 av Petrus, Jakob och Johannes som besökte dem som uppståndna personer. Dessa tre utvaldes och ordinerades till apostlar av Herren Jesus Kristus (Joh 15:16) då han fortfarande levde på jorden.. Jag skall hälsa till Birger från President Merrill när jag kommer hem.

Idag var det ”mysfredag” igen med extra påkostad middag. Dock var det inte pizza hut igen som jag hade hoppats, utan något som kallades för ”Teriyaki Stix”. Det såg ut som kinamat, det var en skål och ätpinnar. Först blev jag glatt överraskad, för jag älskar ju kinamat hemma, tyvärr så kunde jag knappt äta det när jag väl högg in på min mat, det var någon konstig smak som jag inte hade testat förut, och som jag hade oerhört svårt för.

Var det ”Teriyaki”? Är det en krydda? En krydda som jag inte gillade i så fall… om ”gilla” är rätt ord, för jag kunde verkligen inte äta det. Eller var det någon sorts soja på maten som jag inte hade testat förut? Min kamrat blev i varje fall glad för han fick det mesta av min mat. Jag tog ett par skålar sliskiga sockerflingor (extremt färgglada ”fruit loops”) och mjölk istället, som ju alltid fanns framme.

En lite tråkig nyhet är att vår grenspresident (President Christensen) skall bli avlöst ¹Alla uppdrag i kyrkan är på frivillig basis. Man kallas till en uppgift, eller ett ämbete, och efter en viss tid blir man avlöst, eller ”befriad.”, och vi skall få en ny grenspresident så här på sluttampen av vår vistelse här, men det är klart att det i varje byte blir ett gäng som hamnar på skarven. Vi tycker mycket om honom allihop, men nästa grenspresident blir säkert också bra.