Det känns tungt att skiljas från alla mina vänner, men det känns ändå som att det är dags att resa ut. Jag har haft en bra tid här och jag har lärt mig mycket.

Jag läste om lamaniten Samuels tecken i Mormons bok idag. Han hade profeterat att den dag då Kristus skulle födas i Jerusalems land (alltså Israel), då skulle ett tecken visas för Samuels folk (på den amerikanska kontinenten): En dag, en natt och en dag skulle vara som en enda lång dag. Man skulle se solen gå ner, men det skulle ändå fortsätta vara ljust hela natten.

De som inte var troende skrattade åt det, men dagen kom och tecknet gavs verkligen. Många föll till marken i förskräckelse. Tänk att ha levt sitt liv i övertygelsen om att Kristus bara var påhitt, och så möts man med verkligheten så, över en natt bokstavligen. Tänk känslan av att inte ha gjort sitt yttersta när man hade kunnat göra så mycket bättre. Tänk att inte ens ha gått i rätt riktning utan bara slösat bort sin tid. Jag vill verkligen inte känna något av det där när min mission är till ända. Jag vill göra mitt yttersta varje dag.

I min bön under kvällen kände jag ett tydligt svar. Jag bad i min oro att ”Jag klarar inte det här, jag är inte stark nog”

”-Just det, där ligger din styrka”

En paus där jag satt frågande… jag förstod inte. Då kom förklaringen.

”-Du klarar det inte själv, du är utsänd för att låta Kristus verka genom dig. Och det är för att du förstår det som du kommer att klara av det.”