”Ja, och jag älskar dig för det”

Publicerat fredag 23 juli, 2004 av Mattias

Under morgonen skrev jag färdigt mitt tal till på söndag. Vid 10-tiden åkte vi till Lohja. Vi knackade dörr vid strandområdet. Jag hade två tankar i huvudet som brottades med varandra, den ena var att ”vi går med samma gamla budskap från dörr till dörr och ingenting händer” medan den andra var ”vilken sekund som helst kan vi träffa någon som söker efter just det vi har att erbjuda”. Vi hamnade kanske någonstans mitt emellan då vi fann en historie/religionslärare som var intresserad. Hon hade inte tid just nu men bjöd oss tillbaka om en timme. Vi fortsatte med lite dörrknackande, och när vi kom tillbaka bjöd hon in oss på sin altan och gav oss saft och paj. Hon hade först några korta frågor, sedan presenterade vi vår ”första lektion” i vanlig ordning. Jag kände den Helige Anden starkt, och jag undervisade på ett lite annorlunda sätt än det jag lärt in. Jag använde lite fler skriftställen från Bibeln för att hon om möjligt skulle känna sig mer ”hemma”. Jag påpekade känslan av den Helige Anden ett par gånger under lektionen, och i slutet läste jag från Ether kap 4 verserna 11-12:

Men den som tror på det som jag har talat, honom skall jag besöka med min Andes uppenbarelser, och han skall veta och bära vittne. Ty tack vare min Ande skall han veta att detta är sant, ty det förmår människor att göra gott.

Och allt det som förmår människor att göra gott är av mig, ty det som är gott kommer inte från någon utom från mig. Jag är den som leder människorna till allt gott. Den som inte vill tro mina ord skall inte tro mig — att jag är. Och den som inte vill tro mig, skall inte tro Fadern som sände mig. Ty se, jag är Fadern, jag är världens ljus och liv och sanning.

Jag gav henne inbjudan att ta emot en Mormons Bok, läsa den och be och fråga Gud om den är sann. Hon svarade att ”Fast jag känner mig nöjd med Lutherska kyrkan där jag är nu”. Jag kom att tänka på en av Jesu liknelser i nya testamentet, om mannen som gick ut för att så (Matt 13:3-8), och hur en del av säden föll i stenig jord. Hon är kanske för bekväm för att undersöka boken. Hon vill hur som helst att vi kommer till ett par skolor i Espoo där hon jobbar, till hösten då givetvis, när skolorna drar igång, så det blir någon annan än jag.

Vi fick middag hemma hos medlemmar i Lohja, och hade ett budskap om kung Benjamins storslagna undervisning som finns nedtecknad i Mosiah kap 2. Här är några av mina favoritverser (v21-24) som handlar om vår eviga skuld till Gud:

Jag säger er, att om ni skulle tjäna honom som har skapat er från begynnelsen och som bevarar er från dag till dag genom att låta er andas så att ni får leva och röra er och handla efter er egen vilja, och även uppehåller er från ett ögonblick till nästa — jag säger, att om ni skulle tjäna honom av hela er själ skulle ni ändå vara onyttiga tjänare.

Och se, allt han kräver av er är att ni håller hans bud. Och han har lovat er att om ni håller hans bud skall ni få framgång i landet, och han avviker aldrig från det han har sagt. Om ni därför håller hans bud välsignar han er och låter er ha framgång.

Och se, för det första har han skapat er och skänkt er livet, för vilket ni står i skuld till honom.

Och för det andra kräver han att ni gör som han har befallt er. Ty om ni gör det välsignar han er omedelbart, och således har ni fått er lön. Och ni står ändå i skuld till honom, och skuldsatta är och förblir ni i evigheters evighet.

Efter besöket sov min kamrat i bilen i en timme, jag passade på att översätta mitt tal så länge (när jag var färdig med det tidigare menade jag att innehållet var klart och jag hade valt mina skriftställen, att förfinska det återstår fortfarande).

Vi knackade dörr lite mer under kvällen, kollade några ”comebacks”, sedan åkte vi till Conovers, jag renskrev mitt tal på datorn och vi blev några minuter sena hem faktiskt, men jag ville få talet rättat av broder Reiman imorgon (vår lördagsmorgon-finskalektion-lärare). Vore synd att göra något grovt slarvfel på sitt allra sista tal till församlingen.

Under min aftonbön hade jag lite dåligt samvete, jag kände att jag och min nuvarande kamrat inte arbetar lika hårt eller mycket som jag gjort med tidigare kamrater, min greenie behöver mera vila och sömn… och jag kanske ger efter allt för lätt för det pga köttets lathet… eller skall jag säga utmattning… hur som helst, min kamrat har en liknelse – om två oxar drar en vagn, och den ena drar mycket snabbare, då kommer vagnen ur kurs. Kanske det är så. Antar att han menar att jag är den snabbare oxen… Jag sade till min himmelske fader att även om jag tillåter för mycket vila så vill jag iaf att min kamrat skall veta att jag bryr mig om honom, att jag respekterar hans svaghet, och vill få honom att känna sig uppskattad. Den Helige Anden viskade till mig ”Ja, och jag älskar dig för det”.

Som ett kärleksförhållande

Publicerat onsdag 21 juli, 2004 av Mattias

Vi började dagen med veckans planeringsmöte, sedan åkte vi till Latokaski för att knacka dörr. Vi var bjudna till Conovers på lunch vid 14-tiden och fram till dess hände inget spännande (förutom att det flög många flygplan över oss på till synes låg höjd). Jag har möte med stavspresidentskapet ikväll och skall avlägga en liten rapport om vår zons arbete så jag skrev lite på den.

Då vi åkte till nämnda möte lyssnade vi på de första talen från senaste generalkonferensen, jag är mycket tacksam för kyrkans konferenser och alla inspirerande tal vi kan ta del av där. Jag minns att när vi lyssnade till konferensen live i Haaga-kapellet för några månader sedan hade jag en brinnande önskan att bli bättre, godare, helt enkelt en önskan att omvända mig. Samma känsla kom till mig nu när jag åter hörde på talen.

Vi diskuterade också i bilen hur vi båda märkt att den Helige Anden utgjutes över oss i mindre mått så fort vi gör någon liten gärning av olydnad, om vi tar lätt på att hålla missionärsreglerna, så som tidsschemat osv. Det är som att Herren ger oss allt endast då vi ger Honom allt. Jag upplever också att i ju högre grad vi har den Helige Anden med oss, desto mindre krävs för att stöta bort Honom. Lite som att det vore ett kärleksförhållande mellan mig och den Helige Anden, som att Han har känslor liksom vår Himmelske Fader har känslor, och kan bli stött eller besviken på mig. Och ju mera Han har ”investerat” i mig, desto mindre krävs för att han skall ”dra sig ur”. En annan liknelse jag tänkte på – jag är som en planet i omlopp kring Solen/Ljuset/Sanningen, ibland dras jag inåt, närmare ljusets källa, ibland flyttar jag mig längre bort.

Vi hade mötet med stavspresidenten, sedan skjutsade vi hem zonledaren för Helsinki nord/ost (som också var med på mötet) och hans kamrat, sedan hem till Nöykkiö för att avsluta dagen med lite arbete. Vi träffade Dana men det var lite för sent för dem så får bli en annan gång.

Undervisning på ett ungdomsläger

Publicerat lördag 17 juli, 2004 av Mattias

Idag var en av de absolut bästa dagarna på min mission. Vi åkte med Folley och McGary till Lohja där de hade en inbjudan att representera kyrkan vid ett ungdomsläger. Det var inte ett konfirmationsläger utan ett alternativt läger där man diskuterade tro och moral från en mera neutral ståndpunkt än Lutherska kyrkans. Det var ca 20 killar och tjejer i 15-års åldern. Själva eventet som vi skulle delta i var inte en presentation som vi hade trott, utan en paneldebatt.

Jag och Folley fick representera vår kyrka, och panelen i övrigt bestod av tre män – en ateist, en från lutherska kyrkan och en från pingströrelsen. Ungdomarna fick ställa frågor (de flesta frågor var inlämnade anonymt på lappar som debattledaren drog ur en burk) och vi fick i tur och ordning svara på frågorna, och ibland blev det lite diskussion mellan några av oss (vi diskuterade rätt ofta med ateisten). Det hela var en fantastisk upplevelse. Då vi bytte erfarenheter efteråt kände både jag och Folley att vi var så uppfyllda av den Helige Anden och fyllda av ro och frid i en situation som annars kunde varit nervös, inte minst med tanke på att de andra tre var medelålders män med avsevärt längre erfarenhet både av teologi och livet, och dessutom var de alla tre infödda finländare så språket hade vi ju inte direkt till vår fördel.

De två andra kristna pratade mest förvirrande saker då de försökte besvara ungdomarnas ärliga frågor, mycket teologi och en del undvikande svar. Ateisten försökte på ett sofistikerat sätt att bryta ner allt vad tro och moral är, men varje gång vi fick ordet, eller tilläts kommentera på något, gav vi ett tydligt svar, själva upplevde vi det som att ljus skingrade förvirringen som övriga i panelen byggt upp med sina icke-svar eller svar som utgjorde direkta angrepp mot Guds bud.

Exempelvis kom frågan om kyskhet och trohet upp. Ingen av de andra vågade stå för en så gammalmodig syn som total avhållsamhet före äktenskap (även om de kunde sträcka sig till att förorda fullständig trohet inom äktenskapet). Ateisten slog givetvis ner ganska hårt på hela äktenskapsidén. När ordet kom till oss lade vi väldigt enkelt fram Guds bud – sexuella relationer är avsedda för äktenskapet mellan man och kvinna. Vi behövde inte säga mer.

En fråga som kom upp var ”omvändelsearbetet” som vi ägnar oss åt (alltså missionärsarbetet, men allmänt i finska används tacksamt nog ”omvändelsearbete” då man talar om det). Jag svarade att omvändelse är något personligt, något som bara jag själv kan göra (jag kan inte omvända andra, bara mig själv). Vi går ut för att undervisa människor om hur de kan vända sig till Gud, och leda dem lite på vägen om de beslutar sig för att de vill närma sig Gud.

En annan fråga som ungdomarna hade var ”hur stark tro måste man ha för att bli frälst?” Lutheranen började prata om hur ”ingen människa kan göra något av sig själv, att allt är givet av Gud, att vi enbart öppnar dörren till Hans nåd.” Det här är ett ämne som jag funderat och studerat kring sista tiden, och mitt svar kom rakt från Mormons bok, Alma 34:15-16

Och på så sätt skall han bringa frälsning till alla dem som tror på hans namn. Och detta är avsikten med detta sista offer: att frambringa den innerliga barmhärtighet som övervinner rättvisan och åt människorna frambringar medel varigenom de kan ha tro till omvändelse.

Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar, medan den som inte utövar tro till omvändelse är utsatt för de rättvisans krav som hela lagen ställer. Därför är det endast för den som har tro till omvändelse som den stora och eviga återlösningsplanen förverkligas.

Eller med andra ord – då vi har en ärlig och uppriktig önskan att göra oss själva mer lika Jesus Kristus – då märks det också i våra liv, och då är vi fullständigt antagliga inför Honom.

Nästa fråga bjöd på en intressant händelse. Frågan var ang. vår syn på homosexualitet. Jag vet inte vad det berodde på, men de andra kristna i panelen bara tittade på oss, de gjorde ingen ansats till att själva väga in på frågan. Kanske de fattat vid detta laget att vi skulle säga rakt ut vad som står i skrifterna och tänkte åka snålskjuts på det. Kanske de själva inte ville göra sig impopulära genom att svara något som ungdomarna inte skulle gilla. Kanske de kände kraften i våra svar liksom vi själva gjorde. Jag sade ”Gud skapade människan, till man och kvinna skapade han dem… behöver jag säga mer?” med ett leende. Jag tillade sedan att jordens syfte är att ge kroppar till vår himmelske faders barn (dvs vi människor) osv.

En annan fråga som kom upp var ”hur märks det i ert liv att ni har tro?” Eftersom vi inte direkt lever vardagsliv här under vår mission kanske den frågan inte direkt är applicerbar på oss… eller så är den det i högre grad, för ingen lär ju tvivla på VÅR tro… oavsett, jag tog tillfället i akt att visa och berätta om kyrkans lilla folder ”Vagledning_for_de_unga” (Eng. ”ForTheStrengthOfYouth”) som handlar om praktiska råd hur man lever Guds bud i vår tid, det står om sexuell renhet, klädsel, språk och mycket annat. Vi hade med oss tillräckligt för att dela ut en till alla deltagare också.

Jag kände ansvaret att stå som ett exempel inför denna grupp, och jag kände hur Guds ljus kunde lysa genom oss. Jag berömmer mig inte av mig själv, jag gör bara vad jag kan för att återspegla frälsarens ljus, liksom det står i Johannes 15 – utan Honom kan vi ingenting göra, men om vi förblir i Honom då bär vi frukt… liksom vi bar frukt idag. Jag förstod ännu mer hur det oftast är missionärens tro och hängivenhet som smittar av sig på människor och får dem att vilja följa frälsaren i sina egna liv, mycket mera så än läror och logik.

Ett annat häftigt inslag var att flera gånger då ateisten höll sina små anföranden dånade åskan så kraftfullt utanför att ingen kunde höra vad han sade. Han fick pausa, säga om det, och ibland hjälpte inte ens det. Det var som att himlen vittnade emot honom och bjöd honom att vara tyst!

I mina slutord till åhörarna sade jag att alla som vill är välkomna att ta emot en gratis Mormons Bok för att själv läsa och be, och fråga Gud om boken är sann. Så fort det hela var över kom en av flickorna fram och bad om en Mormons Bok. Efter att vi fikat med dem, och pratat en stund med en 25-årig ledare på lägret (som bodde granne med missionärerna och kyrkan i Tampere) gick jag till bilen för att hämta böckerna. Samma tjej (Anu) kom då fram igen och frågade om en bok, hon var ivrig minsann. Jag berättade lite kort om bokens historia, och medan jag gjorde det kom några andra ungdomar också fram och lyssnade nyfiket. Ledaren som arrangerat det hela, och som bjudit in oss, var också med i åhörarskaran. Anu lyssnade spänt då jag berättade om löftet att varje person som läser den och frågar Gud om den är sann skall få ett svar. Alla de andra ville också ha boken, så vi plockade fram fler, lämnade även en hög på bordet hos dem om fler skulle vilja ha senare då vi åkt.

Vi stod där i sommarsolen och kände oss upprymda, solen lyste och värmde oss, Guds ljus upplyste och värmde oss på insidan… Ungdomarna frågade lite om vårt kall, och vi berättade att vi inte väljer vart i världen vi åker utan profeten kallar oss till ett specifikt land. Jag berättade om min egen tro på det att det finns några själar som jag personligen sänts att beröra och hjälpa finna Gud. På den noten skildes vi åt och jag var fylld av tacksamhet till min himmelske fader för allt jag fått vara med om här idag.

Ett sista vittnesbördsmöte i missionärernas sällskap

Publicerat torsdag 15 juli, 2004 av Mattias

Vi hade Zonkonferens idag, min sista. Jag fällde många tårar under vittnesbördsmötet, många känslor. Jag kommer sakna det här. Jag kommer sakna så mycket när jag åker hem.

Det var bra undervisning, och vi beslutade alla att göra allt vi kan för att föra en person till dop inom de kommande två månaderna. Som kamratskap skulle vi diskutera vad vi kan ge Herren i ”Collateral”, vilket offer vi är villiga att göra för att få Hans välsignelse om framgång. Jag påmindes om hur svårt det kan vara att pressa sig själv att ”ge allt” under en längre tid. Om man däremot bryter ner det och ex. säger ”fram till nästa paus skall vi ge järnet” och på så vis ta det i små bitar.

Syster Hoyt hade ett budskap om SAL – Stop – Ask – Listen. Hon pratade om vikten av att lyssna noga på vad folk säger, och sedan upprepa det (med egna ord) eller låta nästa fråga visa att vi till fullo förstått vad individen sagt. Hon sade att om vi övar på detta så att det blir naturligt för oss så kommer det att följa med oss in i vårt familjeliv. Hon berättade att ibland då hon blivit upprörd för något som hennes make gjort eller sagt har hon berättat det för honom. Han upprepar det med egna ord och frågar ”är det så du känner?”, hon säger JA, och när han svarar ”jag klandrar dig inte för att du känner så” får hon ett leende på läpparna.

Avslutar mitt referat av undervisningen med ett citat av James Talmage (på sin tid en apostel – ledare i kyrkan – och inom kyrkan mycket känd författare):

No pang that is suffered by man or woman upon the earth will be without it’s compansating effect if it be met with patience.

Ungefär att vi alla skall kompenseras på ett eller annat sätt för varje kval och varje smärta vi tålmodigt lider på jorden.

Konferensen avslutades i vanlig ordning med ett vittnesbördsmöte. Som inledning till det hade vi ett musiknummer av Ä Walker och S Mudrick, de framförde ”I know that my redeemer lives”, en av mina favoritpsalmer.

Det var som sagt jag som ledde mötet (conducting, vi turas om med ansvaret varannan konferens, jag och zonledaren för Helsinki nord/ost, eftersom vi har gemensam konferens.) så jag valde att börja med att bära mitt eget vittnesbörd om Frälsaren. Säkrast så eftersom jag befarade en del tårar under mötets gång. Min allra sista zonkonferens som missionär i Finland.

Tårar började diskret samlas snarare än jag väntat. Så snart de missionärer jag bott och arbetat ihop med en efter en kom upp och bar sina vittnesbörd var det som att alla minnen, alla goda scener spelades upp för mig. Jag tänkte på mig och Byggmästar i Kajaani, och hur han utvecklats sedan dess (och garanterat jag också). Mig och Dew under den tid vi hade, för att inte tala om mig och Wooley… och det cementerades än mer att detta nu var min sista sammankomst med dessa personer. Då Folley kom upp pratade han så gott om mig, och till min förvåning nämnde tom. Galloway mig som ett av sina två stora exempel under sin greenie-tid i Vaasa.

Jag var fullständigt överväldigad av känslor, så mycket tacksamhet för allt jag fått uppleva, så tacksam över alla människor jag lärt känna, och över att så mångas hjärtan bär på så goda känslor för mig, och sorg över att jag är på väg ”ned i min grav” missionärsmässigt talat.

Då missionspresidenten bar sitt vittnesbörd var han också uppenbart rörd. Han omnämnde oss tre som åker hem om några veckor, och sade ”Syster Brown, som alltid är så rak på sak och ståndaktig, Äldste Perry som alltid har så mycket vishet, energi och glädje. Sedan fällde han en tår, tittade på mig, och sade ”Who can say enough of Elder Svensson. He is a most constant, reliable and hard working missionary.” (Vem kan säga nog om Äldste Svensson, han är en mycket ståndaktig, pålitlig och hårt arbetande missionär). Det gjorde inte att mina tårar blev färre utan snarare värre. Jag har sällan sett på mig själv på det viset. Men jag kände den Helige Andens vittnesbörd att jag gjort ett gott arbete här på mission och att jag faktiskt hjälpt och inspirerat människor, bl a de missionärer som nämnde det idag. Jag tror att ”mitt offer är godtagbart inför Herren” och jag tror att missionspresidentens känslor i någon mån speglar hur Herren känner för mig, att han inte bara älskar mig (som han alltid gör, med alla) utan att han också litar på mig i högre grad.

Efter konferensen kände jag att vi behövde besöka Jukka, så vi åkte dit. Han var hemma och bjöd in oss. Vi satt i trädgården på hans altan och med all den energi som konferensen givit mig gick jag rakt på sak och efter en stunds uppriktigt samtal frågade jag honom om han någonsin böjt knä inför skaparen och frågat rakt ut huruvida Joseph Smith var kallad av Gud, och huruvida Mormons Bok är Guds ord. Till min stora förvåning har han aldrig gjort det. Han lovade att göra det redan ikväll, och några kvällar framöver.

Två judinnor

Publicerat onsdag 14 juli, 2004 av Mattias

Det känns så konstigt att vissa dagar längtar man efter att vila, och andra dagar längtar man efter att arbeta mera än vad som förväntas av en, det är som att ambitionen är som en orm som slingrar sig runt linjen av den förväntade prestationen (förväntad av andra, uppifrån). På morgonen läste jag L&F 112 och satte in mitt eget namn där, mest av en slump trodde jag först men det kändes i hjärtat då jag läste vers 2.

1. SANNERLIGEN, så säger Herren till dig, min tjänare Thomas: Jag har hört dina böner, och dina allmosor har stigit upp som en påminnelse för mig om dessa dina bröder, som utvaldes att bära vittne om mitt namn och att sända ut det bland alla nationer, släkter, tungomål och folk, och som ordinerades genom mina tjänares medverkan.

2. Sannerligen säger jag dig: Det har funnits några få ting i ditt hjärta och hos dig som jag, Herren, inte har funnit behag i.

Då vi knackade dörr idag hade jag en tanke kring Abrahams förbund, men skall inte skriva om det här och nu.

Det första vi gjorde var att besöka Katri, det var väldigt tursamt (?) tajmat för hon hade exakt 20 min, så vi tog en kort första diskussion. Hon hade dessutom gäster som bara var ute en sväng. Vi pratade lite om skillnaderna mellan vår kyrka och Lutherska kyrkan. Under hela diskussionen var jag som uppfylld av glädje och kände Anden starkt, så jag vet att hon var en god och troende människa. Jag ställde frågan huruvida hon var nöjd med det hon fått ut av kyrkan hittills (Lutherska kyrkan, som hon tillhör idag). Jag hade hoppats på ett negativt svar, för att kunna presentera vår kyrka och vad den förhoppningsvis kunde erbjuda utöver det hon upplevt tidigare.

Tvärt om var hon tacksam för allt som kyrkan gör och ger, och istället för att känna att det var ett problem i diskussionen uppfylldes jag av glädje över det också, glädje över hennes tacksamhet och över att hon får andlig näring där hon är. Det var ett tema som löpte genom hela diskussionen, att jag på något sätt leddes av anden inte bara i det jag sade utan i hur jag kände. Hon önskade inget annat än att göra livet så bra som möjligt för sina barn, en så god människa och mor. Gästerna kom tillbaka mitt i vår Mormons Bok presentation. Vi gav henne boken och skall komma tillbaka om 3 veckor när hon är tillbaka från sin semester.

Efter det knackade vi dörr en stund till och mötte en kille i 14-års åldern, Antti, som jag lite grand såg mig själv i (jag var själv i ung den åldern när jag fick höra om Mormons bok och kyrkan för första gången). Vi hade en första diskussion på trappan och han var särskilt intresserad av Mormons bok. Han blev glad då han fick den, och vi skall möta honom igen om två veckor. Alla reser så mycket under sommaren, och alla tycks ha en sommarstuga att åka till. Skönt för dem, men dåligt för oss som försöker undervisa dem och skulle önska lite kontinuitet i det hela. Jag kände den Helige Anden särskilt starkt då jag berättade för honom om löftet i Moroni 10:3-5 och berättade att jag upplevt det själv att Herren besvarat mina böner. Han förstod tydligt vad löftet innebar och vad som krävdes.

Se, jag vill uppmana er att när ni läser dessa uppteckningar, om det är enligt Guds visdom att ni skall läsa dem, ni då kommer ihåg hur barmhärtig Herren har varit mot människobarnen, från Adams skapelse ända fram till den tid då ni får dessa uppteckningar, och begrundar det i era hjärtan.

Och jag uppmanar er att ni, när ni får dessa uppteckningar, frågar Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna. Och om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft.

Och genom den Helige Andens kraft kan ni få veta sanningen om allting.

En sak som jag lagt märke till hos mig själv på sistone är att jag känner mig till freds med att handla vist. Om vi kommit fram till en fest eller allmänt lite stökigt sällskap har jag tidigare tvingat mig själv att gå fram till dem och prata ändå, för att övervinna rädslan. Nu har jag gjort det så många gånger så jag vet att jag kan, då kan jag tillåta mig själv att göra det smartare – vänta med dem till ett bättre tillfälle, och gå och prata med någon annan istället.

På eftermiddagen kollade vi ”comebacks” i Nöykkiö. En man som vi försökt med ett antal gånger var äntligen hemma, dock skulle han just iväg. Hans fru var dock kvar hemma och hon var också trevlig och lite intresserad/nyfiken. Under hela vårt samtal tänkte jag att ”hon är lik en av systermissionärerna” men kunde inte sätta fingret på vad det var. Så sade hon efter en stund ”jag är judinna”. Där hade vi kanske orsaken till likheten, för en av våra systermissionärer är ju också judinna, till blodet. Mormon till tron =) Vi planerar att ta med oss eller skicka dit systermissionärerna vid tillfälle.

Medan vi var i Nöykkiö fick vi förresten ett meddelande från Katja, hon citerade en vers i Moroni kap 7 om bön och berättade att det var en sak hon bett för länge och börjat tvivla på om hon skulle få något svar, och äntligen idag hade hon fått ett.

Något lite ovanligt hände idag också – en av våra tidigare undersökare – Illman – ringde och var upprörd över något som hennes vän (som tillhör en annan tro) hade sage/predikat för henne. hon ville att vi skulle komma förbi, så vi gjorde det. Vi samtalade en bra stund, och jag tyckte att något hade förändrats hos henne, hon verkade klarare i tankarna än tidigare. Vi får se om hon hör av sig igen när hon är ytterligare redo eller intresserad. Hon uppskattade iaf vårt besök.

Vi fick middag hos medlemmar ikväll, och i samband med det fick jag en hårklippning, så glad, mycket bättre än när jag själv eller andra missionärer gör det. Som vanligt hade vi en djup diskussion efter middagen, han kastade ut en del tankar och idéer han har (spekulativa sådana, men i samma andetag sade han att han är redo att kasta ut det om han får kunskap som pekar på något annat, detta är bara hans spekulationer). Det som egentligen startade hela diskussionen var en fråga som jag hade, ”I 1 Nephi 11:11, talar Nephi med Kristus eller med Den Helige Anden?” I skriftstället står det så här:

Och jag sade till honom: Att få veta uttydningendärav — jag talade nämligen till honom som en människa talar, ty jag såg att han var i en människas gestalt. Ändå visste jag att det var Herrens Ande, och han talade till mig som en människa talar med en annan.

Min fråga var alltså – avses här med ”Herrens Ande” Jesu Kristi ande (i motsats till hans kropp) eller avses ”Herrens Ande” i mer generella termer dvs. Den Helige Anden. Det ledde alltså till att den här brodern delade med sig sina djupa funderingar om förhållandet Fadern/Sonen osv.

De kastade svärd och sköt pil på oss

Publicerat fredag 9 juli, 2004 av Mattias

Igår kväll, sent, fick jag en speciell upplevelse. Det var som att mitt hjärta (mina känslor) förändrades genom Herrens kraft, en fantastisk välsignelse (som jag bett om under en längre tid). Jag känner mig ren på ett speciellt sätt.

Helt orelaterat till ovanstående läste jag ett intressant citat idag:

Optimism is a resource to shape the future, not an excuse to bend the past.

Med tanke på hur vissa alltid återberättar saker med en twist till sin fördel.

På morgonen åkte vi för att plocka upp Black och Guerts för lite exchanges (idag igen). Jag kände en sådan där Andens viskning ”låt din kamrat köra” men jag ignorerade den, med argumentet att ”han vill ju aldrig ens, det är bara dumt”. När vi var på motorvägen ringde telefonen, och han svarade givetvis eftersom jag körde. Det var Maria.

Hon ringde för att berätta att hon inte är hemma i eftermiddag då vi egentligen hade ett möte bokat. Och sedan åker hon hem till karibien igen, så detta är vår sista kontakt. Hon är lite svår att förstå pga sin brytning, så min finska kamrat gjorde sitt bästa för att kommunicera. Jag gissar att det var anledningen till maningen jag fick precis innan vi åkte – jag skulle kunna pratat lite utförligare med henne, och fått ta ett riktigt farväl (som var planen att göra i eftermiddag då vi skulle ses). De glada nyheterna är dock att hon gärna vill träffa missionärerna där hemma, och gav oss sin adress så vi kunde skicka dem till henne.

Då vi började arbeta gick jag med Black. Det första som hände var en undervisning med Katja, hemma hos hennes vän Anne. Det var svårt att undervisa för sonen (Leon) rörde sig och väsnades hela tiden. Hunden väsnades också, dock var den i sin bur så vi slapp åtminståne ha den i knä… men som sagt mycket svårt att kommunicera, vet inte vad hon fick med sig, och jag kunde inte höra allt hon sade pga oväsen. Jag har beslutat att lämna över henne till systermissionärerna, av flera orsaker men en är hennes svartsjuke man (som ju är tillbaka i bilden igen).

Efter det knackade vi dörr i området (Masala). En rolig incident var då några småkillar förföljde oss.. bokstavligen. De kastade plastsvärd på oss och sköt låtsaspilar. Vi undervisade inte någon, däremot fick vi några bra ”comebacks” uppradade för fredag.

Efter lunch knackade jag dörr med Guerts coh vi hade ett givande samtal under tiden.

På kvällen då vi samlade oss hade jag ett budskap om det som biskop Tapola tog upp i kyrkan för ett tag sedan. Han pratade om hur missionärers roll är att föra människor närmre Kristus. På sin mission i Utah mötte han många människor som redan var ganska nära Kristus och hade lärt sig mycket redan om kyrkan och evangeliets lära och livsstil. Han kunde döpa några av dem. Här i Finland möter vi människor som står ganska långt från det och även om vi arbetar och hjälper dem att ta steg närmre Kristus så är det inte alltid det syns. Ett dop är så definitivt och ett tydligt tecken på framgång. Vi får ibland nöja oss med tron på att vi kanske hjälpt någon från 20% till 80% av vägen närmre Kristus medan han under sin mission kanske tog människor över de sista stegen från 80% till 100% delaktighet och medlemskap i Kristus kyrka.

”Den som vet att göra gott, men inte gör det, syndar”

Publicerat onsdag 7 juli, 2004 av Mattias

På morgonen satt jag med lite statistik och rapporter så vi var lite sena ut, typ halv elva. Under de första timmarna knackade vi dörr i Soukka, det gav ingenting och jag hade ingen vidare positiv känsla med mig heller. Vi besökte Conovers och efter en bra stunds trial-and-error lyckades jag fixa deras dator (som internet hade slutat fungera på). Vi åkte hem för lite lunch, och jag satte mig med skrifterna för att få tillbaka Anden. Jag läste 3 Nephi 9 där det bl a står om hur Kristus efter sin uppståndelse inte längre accepterar slakt- och brännoffer så som föreskrivits i moselagen, utan att han nu kräver ett annat offer:

Och ni skall inte längre offra till mig genom att utgjuta blod. Ja, era offer och era brännoffer skall upphöra, ty jag skall inte ta emot några av era offer och brännoffer.

Och som offer till mig skall ni frambära ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande. Och den som kommer till mig med förkrossat hjärta och botfärdig ande skall jag döpa med eld och med den Helige Anden

Jag läste också om hur han efter den stora förstörelsen i samband med hans död i Jerusalem, vädjar till folket att omvända sig och ta emot hans stora offer och gåva om förlåtelse och det gav mig en god känsla och jag fick den Helige Andens sällskap igen.

Och mycket stor förgörelse har jag låtit drabba detta land och detta folk för deras ogudaktighets och deras avskyvärdheters skull.

O alla ni som har skonats för att ni var mera rättfärdiga än de, vill ni inte nu återvända till mig och ångra era synder och bli omvända så att jag kan hela er?

Ja, sannerligen säger jag er att om ni kommer till mig skall ni få evigt liv. Se, min barmhärtighets arm är utsträckt mot er, och den som kommer tar jag emot. Och välsignade är de som kommer till mig.

Vi knackade dörr i Siunteå under eftermiddagen. Vi kollade givetvis de vanliga ”combacks” i området men som vanligt inte hemma. Vi träffade dock en man som precis var på väg att stänga dörren med orden ”jag talar bara svenska” då jag dök in med min svenska och lyckades få reda på orsaken till att han först var ointresserad. Han trodde inte på det som predikades i Lutherska kyrkan. Dessutom tyckte han att om nu en sådan som Jesus hade funnits, varför sker inga under i vår tid?

Glatt fortsatte jag med att vårt budskap var just ett sådant – att under sker och har skett i vår tid, och att Gud har sänt änglar för att predika glada budskap även för oss. Jag vittnade om att Gud älskar och känner var och en av oss, och att det är hans plan att vi kommer hit till jorden för en tid så att vi kan lära och utvecklas. Jag sade att jag kommit för att berätta om Joseph Smith, en profet i vår tid.

Av hans kroppsspråk förstod jag att det bara var att köra på, han verkade hyfsat intresserad. Jag berättade om hur Joseph Smith fick sin första syn då han fick se Fadern och Sonen, jag berättade om hur en ängel gav honom i uppdrag att översätta Mormons Bok från en forntida uppteckning och jag vittnade om att jag vet att det är sant, genom att den Helige Anden vittnat så för mig. Han gick vidare till nästa ”problem” (eng. ”concern”), och det var ”varför finns det så mycket sjukdom och ondska i världen?” Han berättade om hur hans fru insjuknat i cancer och slutligen gått bort. Vi kände med honom, men vi berättade att i Guds plan är döden lika naturlig som födseln, vi kommer till jorden för en tid för att lära och växa, sedan återvänder vi hem till himlen.

”När din tid är inne kommer du att möta henne igen, och Gud”. Det var mer än han kunde omfatta där och då. Han sade att han aldrig under sitt 80-åriga liv hade bett, och innan vi skildes åt pratade vi lite om bönens kraft och inbjöd honom att testa. Han tog farväl med orden ”det ni gör och det ni har är sannerligen något gott, håll fast vid det.”

Efter det åkte vi hem till familjen Ylimaula där de andra 8 missionärerna i distriktet väntade. Vi hade mao blivit bjudna på en gigantisk middag och hade väldigt trevligt. Vi hade ett andligt budskap om Helaman 15:7-8 i Mormons bok där det står

…alla de som bringas till kunskap om sanningen … och bringas till att tro de heliga skrifterna, ja, de heliga profeternas profetior, som är skrivna och som bringar dem till tro på Herren och till omvändelse, den tro och omvändelse som åstadkommer en hjärtats förändring i dem —

ja, ni vet själva att alla de som har kommit fram till detta är fasta och ståndaktiga i tron och i det varmed de har gjorts fria.

På det följde en liten diskussion om vad det innebär att erhålla en hjärtats förvandling. Efter det var vi ute i trädgården och sparkade lite boll osv.

En tanke som jag haft några dagar nu för egen del är att om vi inte lyder de maningar som vi får från den Helige Anden har det samma effekt på oss som synd. Då vi ”vet Guds vilja men ändå inte följer den” som det ordagrant står i vårt lektionsmaterial till den andra lektionen. Eller som det står i Jakobs brev i Nya Testamentet ”Den som vet att göra gott, men inte gör det, syndar”. (Jakob 5:14).

Vill du bli döpt och ingå förbund med Gud?

Publicerat söndag 4 juli, 2004 av Mattias

Dagen började mycket bra. Vi hade en undervisning med Riitta, och vi hade med oss en medlem från församlingen. Samtalet började med att Riitta visade oss några av sina favoritställen i Mormons Bok från det hon nyligen läst, jag hade en sådan god känsla inom mig, jag var fylld av tro och hopp, det var som om det var ljus inom mig, jag kan inte förklara det bättre än så.

Riitta hade en fråga ang. fruktan, ”varför står det att vi skall ’frukta’ Gud? Jag känner mig inte rädd för Gud”. Både min kamrat och medlemmen vi hade med oss (som är finländare) pratade lite om ordet som sådant och att det snarare betyder frukta som i ”att visa respekt för” än ”att vara rädd för”. Jag delade också med mig av tanken att det kan betyda att vi inte tänker så mycket på vad andra människor tycker om oss att vi sätter vår relation till Gud och Hans bud i andra hand.

Hon valde själv ut och läste för oss ett av mina favorit-skriftställen i Alma 34:14-16

Och se, detta är lagens hela innebörd, och varje liten del pekar på detta stora och sista offer. Och detta stora och sista offer kommer att vara Guds Son, ja, oändligt och evigt.

Och på så sätt skall han bringa frälsning till alla dem som tror på hans namn. Och detta är avsikten med detta sista offer: att frambringa den innerliga barmhärtighet som övervinner rättvisan och åt människorna frambringar medel varigenom de kan ha tro till omvändelse.

Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar, medan den som inte utövar tro till omvändelse är utsatt för de rättvisans krav som hela lagen ställer. Därför är det endast för den som har tro till omvändelse som den stora och eviga återlösningsplanen förverkligas.

Hon sade att ”jag känner redan som att jag är ”omsluten i trygghetens armar”.

Jag ville att hon skulle ta emot inbjudan att bli döpt. Jag försökte leda samtalet in på ämnet och även om hon svarade ”rätt” på alla frågor så fortsatte hon alltid att prata och spinna vidare så jag fick/tog aldrig riktigt tillfället att fråga om hon ville bli döpt. Jag frågade bl a om hon tror på Mormons Bok, och om hon tror att Joseph Smith var en profet och hon svarade ja på båda frågorna. Vi läste lite från Alma 32:28 ang. ”svällningsrörelserna” i själen då man läser Guds ord

Nu skall vi jämföra ordet med ett frö. Om ni ger plats så att ett frö kan sås i ert hjärta, se, om det är ett verkligt frö eller ett gott frö, och om ni inte kastar ut det genom er otro, så att ni motsätter er Herrens Ande, se, då skall det börja svälla i ert bröst. Och när ni känner dessa svällningsrörelser skall ni börja säga inom er själva: Det måste så vara att detta är ett gott frö, eller att ordet är gott, ty det börjar utvidga min själ. Ja, det börjar upplysa mitt förstånd, ja, det börjar bli välbehagligt för mig.

På eget initiativ berättade hon att precis så känner hon då hon läser. Till slut slog jag upp Mosiah 18:8-10 och sade att jag ville läsa det med henne. Då min kamrat såg vilket skriftställe det var kände jag hans tankar ”nu händer det, han kommer ställa frågan”

Och det hände sig att han sade till dem: Se här är Mormons vatten (ty så kallades de), och eftersom ni nu önskar komma in i Guds fålla och kallas hans folk och är villiga att bära varandras bördor så att de kan bli lätta,

ja, och är villiga att sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst och stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt där ni må befinna er, ända intill döden, så att ni kan återlösas av Gud och räknas bland dem som hör till den första uppståndelsen så att ni kan få evigt liv —

säger jag nu till er: Om detta är ert hjärtas önskan, vad har ni då emot att döpas i Herrens namn som ett bevis inför honom på att ni har slutit förbund med honom om att ni skall tjäna honom och hålla hans bud, så att han än rikligare kan utgjuta sin Ande över er?

Efter att jag läst verserna högt kände jag mig fylld av tro, och frågade henne ”vill du bli döpt och ingå förbund med Gud?”

Hon läste skriftstället tyst för sig själv, och svarade sedan lite undvikande att ”jag har redan blivit döpt, och gjort förbund då jag var liten…”. Jag visste att hon skulle ta emot inbjudan, men inte hur. Jag visste att jag gjort allt jag kunde, så lutade mig i princip tillbaka och tänkte ”ska bli spännande att se hur Gud skall lösa det här”.

Efter en kort stunds tystnad började Riitta ställa frågor om ”hur går det till hos er då [i er kyrka, när man döps]” och hon började uppenbarligen bekanta sig med tanken som trots allt kanske varit lite främmande fram till nu.

Vi förklarade (igen) vad dopet innebär, och berättade om den Helige Anden som utlovas i rikligare mått efter dopet. Vi pratade (igen) om myndighet från Gud att förrätta dop, och tog som exempel att alla döptes på nytt då myndigheten – prästadömet – gavs till Joseph Smith, trots att de blivit döpta som kristna i sina olika kyrkor tidigare. Medlemmen som vi hade med oss berättade kort om sitt och sin familjs dop då de också kom från en luthersk bakgrund när de blev medlemmar i Jesu Kristi Kyrka.

Hon vill döpa sig! Vi bestämde 31 juli som ett realistiskt datum eftersom hon kommer vara bortrest de kommande veckorna och vi behöver tid att undervisa henne resten av missionärslektion (4 till) så att vi täckt in allt material innan hon kan bli döpt.

Jag vet inte hur man fortsätter ett inlägg efter en sådan upplevelse… men resten av dagen i korta drag: vi förberedde oss inför den lektion vi skall ha i söndagsskolan, stannade till hos Elina som som vanligt var på väg ut då vi kom, åkte sedan till kyrkan runt 13-tiden. Vi hade vårt avstämningsmöte med biskopen och församlingens missionsledare, delade bl a med oss av de glada nyheterna från morgonens undervisning. Riitta har hittills varit mycket strikt med sin dotters middagslur, att den behöver vara just på rutinen, och det råkar vara då vår församling har möten i kyrkan, så hon har inte varit i kyrkan ännu, vi jobbar på den biten.

Systrarna och assistenterna till missionspresidenten besökte våra möten idag pga att de hade två undersökare (Australiensaren som Wensel undervisade och hans fru) som kom till våra möten. Det var ett vittnesbördsmöte och jag kände mig manad att gå upp, jag delade med mig av bönens kraft och hur skrifterna talade till mig rakt i hjärtat här om dagen (L&F 108). Många härliga vittnesbörd bars¹ under mötet och då vi sjöng avslutningspsalmen ”Rakkaus tuo” blev jag tårögd.

Under vår lektion i söndagsskolan ansträngde jag mig för att mera fullt göra det som vi pratade om på missionsrådet här om dagen, att låta varje mening bli ett vittnesbörd, att säga det som ett sådant. Jag satte även en aningen ny twist på inledningen av lektionen:

Då Gud skapat Adam och Eva undervisade han dem också om livets mening, hur de och deras barn kunde leva lyckligt. Han gav dem bud och undervisade evangeliet. Människor har tyvärr haft som tendens genom hela historien att efter en tid vända sig bort från Gud, ändra vad han talat genom sina profeter och således leda folket vilse i större eller mindre grad. Gud har alltid gjort allt i sin makt – utan att tvinga någon – för att leda människor tillbaka till Honom. Då Adams barn inte längre lydde evangeliet kallade Gud Noah, en tid efter Noah kallade han Abraham osv.

Det var den nya nyansen på det hela, sedan fortsatte vi i vanlig ordning och berättade om resten av profeterna, om Kristus, om kyrkan som hans apostlar upprättade och om avfallet från densamma, om återställelsen genom profeten Joseph Smith i början av 1800-talet, om Mormons bok och hur den ursprungliga kyrkan upprättades på nytt, och den ursprungliga myndigheten – prästadömet – som fanns redan på Adams tid.

Efter kyrkan fick vi middag hemma hos Nikkes familj. De hade båda glömt det men som tur var frågade jag i kyrkan om det fortfarande passar att vi kommer ikväll. När jag märkte att ingen av dem kom ihåg att de satt upp sig på det sade jag ”nej vi kommer gärna en annan gång istället om det inte passar” men de sade att ”kom ändå, annars är risken att det dröjer.” sedan sade han skämtsamt ”The road to hell is paved with good intentions” (ung. ”vägen till helvetet är kantad av goda avsikter” dvs det hjälper inte att man menar att göra gott om man aldrig kommer till skott och faktiskt gör det).

Efter middagen hade vi split med Black och Guerts, och jag och Black träffade en svensktalande kvinna i deras område. Vi stod vid dörren och talade en lång stund, men kontentan av det hela var att hon har inställningen ”bibeln räcker för mig”.

Nu har jag 4 veckor kvar i Finland och jag har i princip gjort min greenie till ”seniorkamrat” dvs jag vill att han tar alla beslut om vart vi skall åka, vem vi skall undervisa etc. så tar jag rollen av hans mentor den här sista tiden för att om möjligt hjälpa honom mer att växa in i rollen.

Van att höra Andens röst

Publicerat torsdag 1 juli, 2004 av Mattias

Då jag tittade ut genom fönstret idag såg det ut som sen oktober trots att det är första juli. Då vi gick ut kändes det dessutom som oktober. Jag fick gå tillbaka in och hämta mer kläder. Vi hade rådgjort om vart vi skulle åka och då min kamrat föreslog ”Soukka” tänkte jag genast på den svenska familjen som vi träffat där.

Det som var lite intressant var att jag blivit så van vid sådana där ingivelser, eller att höra och lyssna på den Helige Andens röst, så jag reagerade knappt på att det var det som hände, jag bara visste att vi skulle dit och undervisa dem idag.

När vi knackade på hans dörr hade jag samma förvissning, och var fylld av en glad känsla över att vi skulle få samtala med honom idag, det fanns över huvud taget inget tvivel. Då han öppnade dörren småpratade vi först lite på svenska, sedan gick vi över till finska för att min kamrat skulle kunna vara med också. Diskussionen gick bra, vi kände den Helige Andens närvaro starkt och det var uppenbart att vi introducerade tankar för honom som han inte haft förut, och att han kände något under vårt samtal. Han ville dock inte ta emot en Mormons Bok under några omständigheter, så vår kontakt slutar här, om än på en god not. Jag var fullkomligt fylld av glädjen över missionärsarbetet under hela vårt samtal.

Efter det knackade vi dörr i området, vi fick middag hemma hos en medlem i Kivenlahti och efter maten övade vi tillsammans med Nikke på en första diskussion med henne. Efter det var det dags att knacka dörr igen, efter en stunds förvirring över vilket område vi skulle åka till valde vi Kattila-laakso. Jag var där i vintras med Allen och vi knackade dörr utan att föra uppteckningar, nu får jag lida för den synden hehe. Vi stötte dock inte på någon som var upprörd över att ev. träffa oss vid dörren igen efter bara några månader och det kändes bra att vara där. Vi var bjudna på middag hemma hos medlemmar i området.

”Här är de!”

Publicerat onsdag 30 juni, 2004 av Mattias

Idag delade vi på oss och arbetade med Folley & McGary. Under morgonen skrev jag på talet jag skall ha i kyrkan på söndag (använde datorn i kyrkan) och sedan åkte jag och McGary till Masala för att knacka dörr i regnet. Det var inte så givande, och efter det fortsatte vi till Kirkkonummi. Kolla en bra ”comeback” vi fick i onsdags men inte hemma så vi tog vår tillflykt till lägenhetsbyggnader för det var rätt kallt ute i regnet trots högsommar.

Jag kände att vi ännu inte hade hittat rätt, jag hade den där känslan av att det finns något vi behöver göra, någonstans vi behöver vara, och än har vi inte hittat det. Funderade på om vi behövde senarelägga lunchen för att hinna hitta och uträtta det vi skulle här, och just då ringde Folley och sade att han fått en middagsbjudning för oss alla fyra kl 16. Det var bra, då har vi en och en halv timme ytterligare på oss tänkte jag. Vi tittade in kort på McDonalds, sedan åkte vi en väg där jag inte varit tidigare. Vi fann några radhus där garanterat ingen missionär varit och knackat på sedan länge, så vi satte igång. Vi fann en svenskspråkig familj där, och den där glädjefyllda känslan av ”här är de!” infann sig, jag visste att det var detta vi hade att uträtta i Kirkkonummi idag. Pga det var min hälsning vid dörren naturligtvis extra glad. Han släppte in oss, vi satte oss ned och började samtala. Hans fru stannade en liten stund också, hon var mycket trevlig, men hon behövde avvika efter en stund. Så vi var ensamma med honom (Mats) och barnen, vi fortsatte vår ”första diskussion” och bortsett från att det var lite knepigt att få honom att ta emot och lova att läsa lite från Mormons Bok så gick samtalet mycket bra. Tyvärr ska de bort och vi kan inte komma tillbaka och följa upp på läsningen förrän i slutet av juli.

Under morgonen (jag minns inte exakt när) satte jag och McGary ett mål för dagen, vi sade att ”vi skall få till en undervisning (första diskussion) idag innan middagen” och efter den tidpunkten då vi hade satt ett tydligt mål kände vi båda en klar skillnad, det var som att vi var mer medvetna i vårt arbete och det kändes som att Herrens Ande arbetade med oss mer. Eller rättare sagt att VI arbetade med HONOM, Han är ju alltid där… det är ju vi människor som kan befinna oss nära eller långt ifrån Honom.

Sedan åkte vi till middagen, där var även Conovers och Black & Guerts, så det var en riktigt stor middagsbjudning. Under middagen fick vi ett samtal från en mindre aktiv medlem i församlingen som var alkoholpåverkad, han var inte alls trevlig, tyckte att vi skulle komma och hälsa på honom och när jag sade att det inte passade ikväll blev han upprörd och lade på.

Under kvällen var jag ute med Folley och vi diskuterade en del medan vi knackade dörr, pratade om livet som missionär, att det snart är färdigt för vår del mm.

Innan jag somnade reflekterade jag över att jag är den äldsta missionären i distriktet nu, och att jag känner mig som ”jämlik” med vissa av dem, och mera som en ”övervakare” eller nästan som en ”förälder” för andra lite grönare förmågor. Det där med att vara grön eller inte har dessutom inte så mycket med själva åldern att göra, vissa missionärer kommer ut på fältet helt redo och taggade (som Äldste Allen) och andra har inte en susning om vad de egentligen är här för.

mormonmission.se

Etikettarkiv: andlig upplevelse