Etikettarkiv: vägledning

Vill du bli döpt och ingå förbund med Gud?

Publicerat av

Dagen började mycket bra. Vi hade en undervisning med Riitta, och vi hade med oss en medlem från församlingen. Samtalet började med att Riitta visade oss några av sina favoritställen i Mormons Bok från det hon nyligen läst, jag hade en sådan god känsla inom mig, jag var fylld av tro och hopp, det var som om det var ljus inom mig, jag kan inte förklara det bättre än så.

Riitta hade en fråga ang. fruktan, ”varför står det att vi skall ’frukta’ Gud? Jag känner mig inte rädd för Gud”. Både min kamrat och medlemmen vi hade med oss (som är finländare) pratade lite om ordet som sådant och att det snarare betyder frukta som i ”att visa respekt för” än ”att vara rädd för”. Jag delade också med mig av tanken att det kan betyda att vi inte tänker så mycket på vad andra människor tycker om oss att vi sätter vår relation till Gud och Hans bud i andra hand.

Hon valde själv ut och läste för oss ett av mina favorit-skriftställen i Alma 34:14-16

Och se, detta är lagens hela innebörd, och varje liten del pekar på detta stora och sista offer. Och detta stora och sista offer kommer att vara Guds Son, ja, oändligt och evigt.

Och på så sätt skall han bringa frälsning till alla dem som tror på hans namn. Och detta är avsikten med detta sista offer: att frambringa den innerliga barmhärtighet som övervinner rättvisan och åt människorna frambringar medel varigenom de kan ha tro till omvändelse.

Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar, medan den som inte utövar tro till omvändelse är utsatt för de rättvisans krav som hela lagen ställer. Därför är det endast för den som har tro till omvändelse som den stora och eviga återlösningsplanen förverkligas.

Hon sade att ”jag känner redan som att jag är ”omsluten i trygghetens armar”.

Jag ville att hon skulle ta emot inbjudan att bli döpt. Jag försökte leda samtalet in på ämnet och även om hon svarade ”rätt” på alla frågor så fortsatte hon alltid att prata och spinna vidare så jag fick/tog aldrig riktigt tillfället att fråga om hon ville bli döpt. Jag frågade bl a om hon tror på Mormons Bok, och om hon tror att Joseph Smith var en profet och hon svarade ja på båda frågorna. Vi läste lite från Alma 32:28 ang. ”svällningsrörelserna” i själen då man läser Guds ord

Nu skall vi jämföra ordet med ett frö. Om ni ger plats så att ett frö kan sås i ert hjärta, se, om det är ett verkligt frö eller ett gott frö, och om ni inte kastar ut det genom er otro, så att ni motsätter er Herrens Ande, se, då skall det börja svälla i ert bröst. Och när ni känner dessa svällningsrörelser skall ni börja säga inom er själva: Det måste så vara att detta är ett gott frö, eller att ordet är gott, ty det börjar utvidga min själ. Ja, det börjar upplysa mitt förstånd, ja, det börjar bli välbehagligt för mig.

På eget initiativ berättade hon att precis så känner hon då hon läser. Till slut slog jag upp Mosiah 18:8-10 och sade att jag ville läsa det med henne. Då min kamrat såg vilket skriftställe det var kände jag hans tankar ”nu händer det, han kommer ställa frågan”

Och det hände sig att han sade till dem: Se här är Mormons vatten (ty så kallades de), och eftersom ni nu önskar komma in i Guds fålla och kallas hans folk och är villiga att bära varandras bördor så att de kan bli lätta,

ja, och är villiga att sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst och stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt där ni må befinna er, ända intill döden, så att ni kan återlösas av Gud och räknas bland dem som hör till den första uppståndelsen så att ni kan få evigt liv —

säger jag nu till er: Om detta är ert hjärtas önskan, vad har ni då emot att döpas i Herrens namn som ett bevis inför honom på att ni har slutit förbund med honom om att ni skall tjäna honom och hålla hans bud, så att han än rikligare kan utgjuta sin Ande över er?

Efter att jag läst verserna högt kände jag mig fylld av tro, och frågade henne ”vill du bli döpt och ingå förbund med Gud?”

Hon läste skriftstället tyst för sig själv, och svarade sedan lite undvikande att ”jag har redan blivit döpt, och gjort förbund då jag var liten…”. Jag visste att hon skulle ta emot inbjudan, men inte hur. Jag visste att jag gjort allt jag kunde, så lutade mig i princip tillbaka och tänkte ”ska bli spännande att se hur Gud skall lösa det här”.

Efter en kort stunds tystnad började Riitta ställa frågor om ”hur går det till hos er då [i er kyrka, när man döps]” och hon började uppenbarligen bekanta sig med tanken som trots allt kanske varit lite främmande fram till nu.

Vi förklarade (igen) vad dopet innebär, och berättade om den Helige Anden som utlovas i rikligare mått efter dopet. Vi pratade (igen) om myndighet från Gud att förrätta dop, och tog som exempel att alla döptes på nytt då myndigheten – prästadömet – gavs till Joseph Smith, trots att de blivit döpta som kristna i sina olika kyrkor tidigare. Medlemmen som vi hade med oss berättade kort om sitt och sin familjs dop då de också kom från en luthersk bakgrund när de blev medlemmar i Jesu Kristi Kyrka.

Hon vill döpa sig! Vi bestämde 31 juli som ett realistiskt datum eftersom hon kommer vara bortrest de kommande veckorna och vi behöver tid att undervisa henne resten av missionärslektion (4 till) så att vi täckt in allt material innan hon kan bli döpt.

 

Jag vet inte hur man fortsätter ett inlägg efter en sådan upplevelse… men resten av dagen i korta drag: vi förberedde oss inför den lektion vi skall ha i söndagsskolan, stannade till hos Elina som som vanligt var på väg ut då vi kom, åkte sedan till kyrkan runt 13-tiden. Vi hade vårt avstämningsmöte med biskopen och församlingens missionsledare, delade bl a med oss av de glada nyheterna från morgonens undervisning. Riitta har hittills varit mycket strikt med sin dotters middagslur, att den behöver vara just på rutinen, och det råkar vara då vår församling har möten i kyrkan, så hon har inte varit i kyrkan ännu, vi jobbar på den biten.

Systrarna och assistenterna till missionspresidenten besökte våra möten idag pga att de hade två undersökare (Australiensaren som Wensel undervisade och hans fru) som kom till våra möten. Det var ett vittnesbördsmöte och jag kände mig manad att gå upp, jag delade med mig av bönens kraft och hur skrifterna talade till mig rakt i hjärtat här om dagen (L&F 108). Många härliga vittnesbörd bars1Att bära vittnesbörd är som att hålla ett kort tal. Under vittnesbördsmöten får den som vill gå fram och dela med sig av sin tro och sina känslor för Jesus Kristus eller någon del av hans evangelium och lära. När vi i kyrkan sägar att vi ”bär vårt vittnesbörd” betyder det att vi berättar om vår tro eller det som vi fått som bevis på vår tro. under mötet och då vi sjöng avslutningspsalmen ”Rakkaus tuo” blev jag tårögd.

Under vår lektion i söndagsskolan ansträngde jag mig för att mera fullt göra det som vi pratade om på missionsrådet här om dagen, att låta varje mening bli ett vittnesbörd, att säga det som ett sådant. Jag satte även en aningen ny twist på inledningen av lektionen:

Då Gud skapat Adam och Eva undervisade han dem också om livets mening, hur de och deras barn kunde leva lyckligt. Han gav dem bud och undervisade evangeliet. Människor har tyvärr haft som tendens genom hela historien att efter en tid vända sig bort från Gud, ändra vad han talat genom sina profeter och således leda folket vilse i större eller mindre grad. Gud har alltid gjort allt i sin makt – utan att tvinga någon – för att leda människor tillbaka till Honom. Då Adams barn inte längre lydde evangeliet kallade Gud Noah, en tid efter Noah kallade han Abraham osv.

Det var den nya nyansen på det hela, sedan fortsatte vi i vanlig ordning och berättade om resten av profeterna, om Kristus, om kyrkan som hans apostlar upprättade och om avfallet från densamma, om återställelsen genom profeten Joseph Smith i början av 1800-talet, om Mormons bok och hur den ursprungliga kyrkan upprättades på nytt, och den ursprungliga myndigheten – prästadömet – som fanns redan på Adams tid.

Efter kyrkan fick vi middag hemma hos Nikkes familj. De hade båda glömt det men som tur var frågade jag i kyrkan om det fortfarande passar att vi kommer ikväll. När jag märkte att ingen av dem kom ihåg att de satt upp sig på det sade jag ”nej vi kommer gärna en annan gång istället om det inte passar” men de sade att ”kom ändå, annars är risken att det dröjer.” sedan sade han skämtsamt ”The road to hell is paved with good intentions” (ung. ”vägen till helvetet är kantad av goda avsikter” dvs det hjälper inte att man menar att göra gott om man aldrig kommer till skott och faktiskt gör det).

Efter middagen hade vi split med Black och Guerts, och jag och Black träffade en svensktalande kvinna i deras område. Vi stod vid dörren och talade en lång stund, men kontentan av det hela var att hon har inställningen ”bibeln räcker för mig”.

Nu har jag 4 veckor kvar i Finland och jag har i princip gjort min greenie till ”seniorkamrat” dvs jag vill att han tar alla beslut om vart vi skall åka, vem vi skall undervisa etc. så tar jag rollen av hans mentor den här sista tiden för att om möjligt hjälpa honom mer att växa in i rollen.

Ni är ”mina” missionärer

Publicerat av

Vi hade distriktsmöte på morgonen, sedan var vi på polishuset för att Wooley och Wuergler behövde fixa något med sina körkort.

Jag var med Wensel och deras bils vindrutetorkare hade slutade fungera, och det började dugga. Utan att kunna något alls om bilar någon av oss, blev jag inspirerad att hitta säkringsskåpet och byta plats på två säkringar så att något mindre viktigt fick avvaras till förmån för torkarna. Jag skulle kunna skriva en hel historia om den upplevelsen, men avstår till förmån för något långt viktigare som hände senare på dagen.

Jag och Wensel hade en undervisning med Anna, och vi plockade upp Isto på vägen, det är alltid så mycket bättre att ha med sig en medlem.

Vi hade tänkt att prata om det som kallas den andra lektionen – Jesu Kristi evangelium. Man går igenom lite mer om Frälsarens mission, och pratar om Tro på Honom, omvändelse, dop och den Helige Andens gåva. Det första som hände när vi kom dit var att Anna sade ”Jag funderade på vad jag skulle vilja att vi pratade om idag, och jag kände att jag skulle vilja prata mera om Jesus Kristus”. Det var nästan så vi trodde att det var ett skämt. Men det var det inte. Hon kände att hon ville prata om precis det som vi tyckte var lämpligt att prata om.

Hon berättade att hon börjat be med hörbara ord. Första gången kändes det lite konstigt, men inte nu längre. I slutet av diskussionen tänkte jag inbjuda henne att bli döpt, så för att bygga upp till det frågade jag ”Tror du att detta är den sanna Jesu Kristi Kyrka?”

Hon svarade med en fundering som hon haft ett tag – att då Bibeln är översatt så många gånger, kan det verkligen vara helt rätt fortfarande, det som står där i? Vi bekräftade hennes fundering med att säga att det stämmer att allt inte är korrekt i Bibeln, både pga översättningsfel, och pga illvilja hos dem som förfaltat skrifterna genom tiderna. Vi läste från Mormons bok, 1 Nephi 13:23-26 som är en del av Nephis syn11 Nephi kapitlen 11-14 innehåller en storslagen syn som profeten Nephi fick. Han fick först se detsamma som hans far såg, i synen om livets träd. Nephi fick dessutom en uttydning av densamma. Synen fortsätter sedan med att han får se sina och sina bröders avkomlingar i det land Gud skulle föra dem till (någonstans i Amerika), han får se hur nationen går uppåt och nedåt i rättfärdighet, han får se hur Kristus besöker dem efter sin uppståndelse. Synen fortsätter med att han får se det han kallar för ”djävulens kyrka” grundlagd bland icke-judarna (dvs. västerländska folk av icke-israelisk härkomst, det är i princip vad som menas i Mormons bok där det står ”icke-judar”), hur bibeln kommer från judarna till övriga västvärlden, och hur den var tydlig och lätt att förstå innan den kom i ”icke-judarnas” händer. Han får se hur evangeliet återställs i sin renhet i den senare delen av människans tid på jorden, i ”de sista dagarna” som skrifterna kallar det (dvs vår tid nu). Han ser till sist världens ände, hela slutet för mänskligheten, men befalls att inte skriva det, för Johannes har fått i uppdrag att skriva det (dvs. slutet av synen finns i uppenbarelseboken el. ”Johannes uppenbarelse”) .

Och han sade: Se, den utgår ur en judes mun. Och jag, Nephi, såg det. Och han sade till mig: Boken som du ser är en uppteckning av judarna som innehåller Herrens förbund som han har slutit med Israels hus. Och den innehåller även många av de heliga profeternas profetior, och den är en uppteckning som liknar den som är inristad på plåtarna av mässing, men det finns inte lika många i den. Ändå innehåller den Herrens förbund som han har slutit med Israels hus, varför den är av stort värde för icke-judarna.

Och Herrens ängel sade till mig: Du har sett att boken utgick ur en judes mun, och när den utgick ur en judes mun innehöll den Herrens evangeliums fullhet om vilken de tolv apostlarna vittnar, och de vittnar enligt den sanning som är i Guds Lamm.

 

Därför går dessa ting i renhet från judarna till icke-judarna enligt den sanning som är i Gud.

 

Och sedan de genom Lammets tolv apostlars händer har gått ut från judarna till icke-judarna, ser du grundläggningen av den stora och avskyvärda kyrka som är den mest avskyvärda av alla kyrkor. Ty se, de har från Lammets evangelium tagit bort många stycken som är tydliga och högst dyrbara, och även många av Herrens förbund har de tagit bort.

 

Jag frågade henne igen om hon tror… och den här gången svarade hon med att beskriva att hon alltid har en god känsla när vi besöker henne, eller när hon ber eller läser i Mormons bok, när hon besöker kyrkan eller är med de andra unga vuxna i kyrkan. En känla som hon inte kan förklara var den kommer ifrån.

Så vi fortsatte med att förklara att detta är den Heliga Anden. Jag läste en vers från Almas bok kapitel 32 (v28) där han jämför Guds ord med ett frö, och beskriver vad som händer när vi tar emot Guds ord i tro:

Nu skall vi jämföra ordet med ett frö. Om ni ger plats så att ett frö kan sås i ert hjärta, se, om det är ett verkligt frö eller ett gott frö, och om ni inte kastar ut det genom er otro, så att ni motsätter er Herrens Ande, se, då skall det börja svälla i ert bröst. Och när ni känner dessa svällningsrörelser skall ni börja säga inom er själva: Det måste så vara att detta är ett gott frö, eller att ordet är gott, ty det börjar utvidga min själ. Ja, det börjar upplysa mitt förstånd, ja, det börjar bli välbehagligt för mig.

 

Jag kände sådan glädje i själen, att hon beskrev dessa känslor. Jag mindes min egen tid när jag blev medlem i kyrkan. Jag kände genast att principerna var sanna, att jag ville leva så som kyrkan lärde. Anna beskrev likadant att hon känner bra för att komma till kyrkan, och leva ”så som ni lever”, och att det inte känns konstigt, trots att det är en hel del nya vanor eller seder. Sedan sade hon ”Och jag har tänkt – om jag nu blir ’mormon’, kommer människor omkring mig i så fall ’peka och skratta’ och veta att jag är det, och vad skall släkt och vänner tycka tänka och säga?” Sedan fortsatte hon att berätta att ”Men sedan vaknade jag upp en morgon och all rädslan var som bortblåst. jag kände bara frid i själen.”

Vi satt tysta, ganska överväldigade av det fantastiska vi fick höra. Sedan frågade jag rakt ut ”Vill du bli döpt av någon som har prästadömet – myndighet – från Gud?” Hon satt tyst en stund, och för oss är spänningen givetvis olidlig… hon svarade ”umm.. jag har funderat… kan jag komma till kyrkan EN gång till först?” Inombords jublade vi ”kom så många gånger du vill, och ta din tid” men vi svarade med ett sansat ”Ja, självklart”. Hon frågade om vi två kunde komma nästa gång också, hon sade ”De andra två (Wooley och Wuergler) är också trevliga, men ni är liksom ’mina’ missionärer”. Jag vet att många medlemmar fäster sig vid de missionärer som de träffade allra först, de som ”hittade” dem så att säga. Jag gjorde det när jag blev medlem, och det var ju faktiskt jag och Wensel som ”hittade” Anna, och har undervisat henne de allra flesta gångerna.

Isto stannade eftersom han och Anna skulle samåka till en unga vuxna-aktivitet i Helsingfors, men jag och Wensel gick, och på vägen ut gjorde vi lite glädjeskutt, och kramade om varandra i vårt lyriska tillstånd. En sådan undervisning får man inte vara med om många gånger under sina två år.

Jag har aldrig tidigare under min mission känt en sådan glädje!

wow! [tystnad] …

Publicerat av

På distriktsmötet idag pratade vi om den Helige Andens maningar, och jag och Wensel hade en intressant upplevelse kring det. Men först knackade vi lite dörr, gick förbi Kari (som hade brottom iväg men bad oss komma imorgon. Vi hälsade på den äldre mannen som bor nära Biskopen. Han hade lite hälsoproblem. Vi såg på kortfilmen ”Mormons bok – en dyrbar ägodel” och han blev ivrig och inspirerad till att läsa den, han hade även en vän som var nyfiken, och som han skulle bjuda över nästa gång.

Efter det var vi ett tag i den turkiska mannens område, vi kollade bara några ”comebacks”. Samtidigt funderade vi över kvällen och hur vi skulle pussla ihop den, för efter middagen ikväll har de engelska-undervisning i kyrkan, men vi har en undervisning hos Hope. Vi klurade på logistiken, tills vi kom fram till att vi behöver ju faktiskt inte ha utbyten där, vi kan ju byta tillbaka till ordinarie kamrat. Men det kändes heller inte bra. Medan vi knackade dörr vidare fick jag en känsla av att Wooley och Wuergler borde gå till Hope ikväll. Det var ett rätt svårt beslut att fatta, för jag ville väldigt gärna själv besöka henne och hennes man ikväll, men känslan var stark. Och när jag berättade för Wensel hur jag kände utbrast han bara ”wow [tystnad] … jag har aldrig känt Anden så tydligt på min mission tidigare. Det är så vi ska göra, jag vet inte varför men jag vet att det är det bästa. Det bara kom över mig.”

Vi var på vårt DA (Dinner Appointment, ung. middagsbjudning), det var en familj i Wensels församling (Espoo 1). Han berättade lite om flyg (han jobbade på flygplatsen) och jag lyssnade med spetsade öron. Efter det åkte vi till kyrkan för english class, tyvärr insåg vi först där och då att Wooley hade vår kyrknyckel, och Wuergler hade deras. Tre ungdomar hade kommit för att vara med, men det var inte mycket att göra, de fick åka hem igen. Vi kollade om Jukka var hemma men det var han inte.

När vi mötte de andra vid lägenheten på kvällen berättade de att Hope var sjuk, så de hade inte gått in, men de pratade en stund vid dörren. De hade fått möjlighet att vittna för henne om sin tro och sådant som de vet genom bönesvar och uppenbarelse. Wuergler sade att det var en mycket speciell känsla där då han vittnade, och hon hade lyssnat uppmärksamt på det hela. Kanske hon behövde höra någon mer persons/missionärs vittnesbörd än mitt. Kanske han behövde möjligheten att få undervisa/vittna på sitt eget språk, för någon som var vänlig, intresserad och ville lyssna.

”Vi behöver dig inte längre”

Publicerat av

Först hade vi distriktsmöte på morgonen, efter det hade vi en undervisning med Tia, och Mirja skulle följa med oss. Jag var lite orolig innan, för jag bad om inspiration för vad vi skulle ta upp med Tia idag, och kände verkligen ingen som helst vägledning. Väl där förstod jag varför, det var ingen hemma. Däremot lyckades vi träffa ”Balcany guy” eller Järvinen som han heter. Han stod och tvättade en bil den här gången, det är visst hans business, att köpa, fixa till och sälja vidare bilar. Han hade inte tid nu, men sade att vi kunde komma tillbaka vid 15-tiden. Så vi åkte och knackade lite dörrar, handlade, åt lunch och åkte tillbaka. Vi hade en mycket bra diskussion med honom. Han var vänlig, uppriktig och intresserad, i stort sett allt man kan önska sig av en ”undersökare” (någon som undersöker kyrkan). På vår inbjudan höll han själv avslutningsbönen.

Vi skulle även besöka en ensamstående kvinna, så vi skulle ha med oss Äldste Conover. När vi kom dit för att hämta honom kändes det inte rätt för mig, så jag sade till honom att vi inte behövde honom längre. Jag har fått så många sådana maningar av anden på sista veckorna, sådana tydliga instruktioner. Vi åkte utan honom och knackade ändå på hos kvinnan, men hon var inte hemma. Förmodligen var det därför jag hade den där känslan, att inte dra med Äldste Conover ut i onödan. I samma område hade vi stött på en man från turkiet tidigare, och idag släppte han in oss. Vi diskuterade ett bra tag, men trots att han hade bra frågor och funderingar hade jag en känsla av att det var något konstigt där.

Avslutade kvällen med engelska-lektion1Eftersom missionärerna oftast är amerikaner har ett sätt att träffa människor samt bidra i samhället varit att undervisa engelska, det har missionärer gjort i alla år. Det var en mer framgångsrik metod innan alla blev så duktiga på engelska här i väst tack vare filmer, dataspel och kanske även skolan. Det har aldrig funnits några krav på att man samtidigt skall delta i kyrkans verksamhet eller ta emot undervisning om evangeliet av missionärerna, utan engelskaundervisning har alltid erbjudits av våra missionärer gratis och utan förbindelser. Sedan är förhoppningen givetvis alltid att människor samtidigt skall bli nyfikna på kyrkan. i kyrkan.

That was the one

Publicerat av

Vi skulle åka hem från Vasa med 7 bussen men missade den med några minuter, så vi fick vänta på station. Där satt också en annan man och väntade. Vi träffar ju en del av de hemlösa och andra som står lite ”utanför” samhället, de har ofta inget emot att prata med oss. Han som satt här såg ut precis som dem. Jag kände en stund att jag borde gå och prata med honom, så jag gjorde det. Han var väldigt trevlig.

På bussen hem studerade jag boken ”Trosartiklarna” av James E Talmage1Trosartiklarna är ett sammandrag på en A5-sida av läran i Jesu Kristi kyrka. James Talmage har gjort en ingående studie av allt som trosartiklarna tar upp och det finns i boken med samma namn. Läs trosartiklarna här.. Jag läste om tro och omvändelse på bussen. Jag funderade över missuppfattningen som är så vanlig bland vissa i Jakobstad, ”frälst av tro” = man behöver inte tänka på vad man gör, bara vad man tror på. Det jag lärde mig från Äldste Talmage idag var att det grekiska ordet som Paulus använde, och som har översatts till ”tro”, inte är att ”i tanken acceptera något”, utan snarare betyder ”att leva efter”.

Vidare, då Paulus talar om att vara ”fri från lagen” syftar han på moselagen, som judarna hade varit bundna av under lång tid. Han menade inte ”ett liv helt utan regler, lagar eller principer”. Frälsaren undervisade ju tvärt om att en högre lag nu gällde, och att större krav ställdes på folket (se ex. Matt 5-7). De hade haft lång tid på sig att fostras i lydnad, nu var det som att deras Gud ansåg dem mogna att gå från barnastadiets ”öga för öga” till ett mognare stadium av ”älska dina fiender och ge dubbelt till den som kräver något av dig”. Då han säger att vi är frälsta ”endast av tro” innebär det inte att vi inte förväntas leva efter evangeliet, det innebär bara att vore det inte för Kristi försoning så spelar det ingen roll vilka ansträngningar vi gör själva. Det är Han som frälser.

Då vi kommit hem och gjort oss i ordning tänkte vi gå ut och knacka dörr. Innan vi gick ut hade jag en bön, jag bad innerligt att vi skulle finna en familj att undervisa idag, och jag kände starkt att vi skulle finna den också. Vi hade inte knackat dörr länge förrän vi mötte en mamma, och jag kände genast så starkt att det var den familjen jag känt att vi skulle möta. Det visade sig att hon hade träffat missionärerna tidigare. Stämningen var väldigt lättsam, men hon hade inte tid nu. Då jag bad att få sätta en tid då vi kunde komma tillbaka ville hon inte det. Vi hade hittat dem, och de hade gjort sitt val för den här gången.

Då vi gick därifrån mot nästa dörr kände jag mig lite snopen, jag hade varit så säker… just då sade Äldste Phelps ”That was the one” (”det var DEN”). ”Det kändes… det var den – familjen, det var den vi kände så starkt för i bönen.” Han hade också känt det alltså. Jag instämde, och vi fortsatte mot nästa dörr. Jag tror att vår Himmelske Fader leder oss till människor ibland för att ge dem valet, men valet är ändå deras. Varför skulle han dock leda oss dit och ”slösa” våran tid? Men det är ju å andra sidan det som hela jordelivet handlar om – Han vet ju redan vad vi kommer att välja i varje given situation, eftersom han känner oss bättre än vi själva gör, men vi får ju lov att bevisa det för oss själva också. Det är väl det som är livet… så att vi kan dömas rättvist, och lära genom erfarenhet.

Vi gick nästan igenom hela nordöstra delen av stan, det som var kvar av den (vi har redan träffat de allra flesta som bor där), innan vi kom in och fick undervisa. Det var ett äldre par som mött missionärerna tidigare. När vi gick in sade jag till Äldste Phelps ”You’re in charge now” (Du bestämmer nu). Jag menar, han får väl passa på när det för en gångs skull är en diskussion på finska. Han undervisade nästan hela diskussionen själv. Jag fick vittna om Joseph Smith, om Mormons bok och hur den vittnar om profeter i vår tid. De verkade förstå det, men de förstod inte varför alla andra kyrkor inte erbjuder samma sak… Min kamrat försökte få mannen att hålla bönen, men det lyckades inte.

Lite ledsna över dagens tydligt inspirerade dock till synes intet givande erfarenhet gick vi hemåt.

Tydlig inspiration

Publicerat av

Idag hade vi en heltokig dag. På morgonen då vi knackade dörr undervisade vi två förstadiskussioner, den andra var en kvinna som bjöd oss på glass efter diskussionen. Hennes dotter hade bott i Heidelberg i tyskland och träffat systermissionärer där. De hade visst fortfarande brevkontakt.

Vi gick hem och åt lunch, sedan började det regna så vi höll oss i centrum och knackade dörr. Ovanför gallerian (Halpahalli) var det några dyra lägenheter som vi bestämt oss för att knacka på. Där hade vi ytterligare 2 första diskussioner, till och med två dörrar i rad!

Den första var ett äldre par som var aktiva som ledare i lutherska kyrkans ungdomsverksamhet. Jag kände genom hela diskussionen att den Helige Anden var närvarande, och jag är övertygad om att de kände det också, och de tycktes kämpa emot det. Jag inbjöd mannen att ha en inledningsbön innan vårt samtal men han avböjde. Under hela diskussionen kände jag mig vägledd i vad jag skulle säga (den var på svenska så Äldste Phelps satt mest och lyssnade). I slutet pratade jag om levande profeter och apostlar. Jag avslutade med frågan ”-vore det inte underbart – och viktigt att veta – om det vore så att Gud hade en profet på jorden idag för att leda oss?”

Det kändes som att de kände anden i det, men kämpade emot, han genom att prata om ”enkelheten i evangeliet” och att det inte behövs män som uppenbarar mera av Guds vilja än Bibeln. Hon sade att ”Det är bara jag och Jesus, det behövs ingen däremellan”. Det var som om orden gavs till mig och jag sade

”Om du hade levt i Kristi Kyrkas tidiga dagar, säg 40 år efter Kristus, då hade det alldeles säkert funnits apostlar som ledare för kyrkan, som ledare för dig, hur skulle det vara?”

Hon svarade att ”jo, det är klart… (paus)… men det är svårt att tänka sig.”

Efter en stunds övervägande så tackade de även nej till att få en Mormons bok. Han slutade med att säga ”Nej, jag skall nog bara läsa min Bibel bättre”. Jag sade att det är absolut något bra, och tipsade honom om Hesekiel 37 när han ändå läser i bibeln, eftersom vi talat en del om ”Israels hus” och hur folket som skrev Mormons bok var ättlingar till Josef som såldes till Egypten.

Diskussion nummer två var mycket kortare. Det var en stor fin lägenhet på översta våningen med stor balkong. De skulle precis iväg på fotboll men stannade en kort stund. Mannen var baptist, och efter att ha pratat lite kort om hur det är att vara missionär, och hur människor i allmänhet ser på dem som hör till andra trosåskådningar (negativt) sade han något som jag tog till mitt hjärta, anden vittnade starkt när han sade det:

”Om Kristus har dött för mig, min Gud har givit sitt liv för mig, då innebär det att jag är mera värdefull än honom, i Hans ögon. Om vår Gud har gjort det, och om DU är så värdefull i hans ögon att han lagt ner sitt liv för dig, om han älskar dig så mycket, vad har jag då för rätt att vara elak mot dig, döma dig eller ens säga något nedlåtande om dig? Ingen rätt!”

Kanske man kan tillägga ”ingen rätt att ens tänka något nedlåtande eller respektlöst om någon av våra medmänniskor”. Det är ett högt krav, men det passar väl in i den högre lagen som Jesus gav under bergspredikan.

Det här var nog första dagen på min mission som jag undervisat 4 förstadiskussioner. De var dessutom på svenska allihop, lite orättvist för min kamrat som varken får övning i språk eller undervisning, eller ens något att skriva om i sin dagbok utöver mina referat av dagens händelser.

Jag blir påmind om något som Christer Westerling sade innan jag åkte ut på mission, att ”då man får vind i seglen, då lockas man att tro att man är något. Då försvinner vinden.” Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att vi är redskap i Herrens hand, särskilt då det går bra för oss.

Ikväll spelade vi volleyboll som vanligt, och Camilla hade en vän med sig också.