Vi hade distriktsmöte på morgonen, sedan var vi på polishuset för att Wooley och Wuergler behövde fixa något med sina körkort.

Jag var med Wensel och deras bils vindrutetorkare hade slutade fungera, och det började dugga. Utan att kunna något alls om bilar någon av oss, blev jag inspirerad att hitta säkringsskåpet och byta plats på två säkringar så att något mindre viktigt fick avvaras till förmån för torkarna. Jag skulle kunna skriva en hel historia om den upplevelsen, men avstår till förmån för något långt viktigare som hände senare på dagen.

Jag och Wensel hade en undervisning med Anna, och vi plockade upp Isto på vägen, det är alltid så mycket bättre att ha med sig en medlem.

Vi hade tänkt att prata om det som kallas den andra lektionen – Jesu Kristi evangelium. Man går igenom lite mer om Frälsarens mission, och pratar om Tro på Honom, omvändelse, dop och den Helige Andens gåva. Det första som hände när vi kom dit var att Anna sade ”Jag funderade på vad jag skulle vilja att vi pratade om idag, och jag kände att jag skulle vilja prata mera om Jesus Kristus”. Det var nästan så vi trodde att det var ett skämt. Men det var det inte. Hon kände att hon ville prata om precis det som vi tyckte var lämpligt att prata om.

Hon berättade att hon börjat be med hörbara ord. Första gången kändes det lite konstigt, men inte nu längre. I slutet av diskussionen tänkte jag inbjuda henne att bli döpt, så för att bygga upp till det frågade jag ”Tror du att detta är den sanna Jesu Kristi Kyrka?”

Hon svarade med en fundering som hon haft ett tag – att då Bibeln är översatt så många gånger, kan det verkligen vara helt rätt fortfarande, det som står där i? Vi bekräftade hennes fundering med att säga att det stämmer att allt inte är korrekt i Bibeln, både pga översättningsfel, och pga illvilja hos dem som förfaltat skrifterna genom tiderna. Vi läste från Mormons bok, 1 Nephi 13:23-26 som är en del av Nephis syn¹1 Nephi kapitlen 11-14 innehåller en storslagen syn som profeten Nephi fick. Han fick först se detsamma som hans far såg, i synen om livets träd. Nephi fick dessutom en uttydning av densamma. Synen fortsätter sedan med att han får se sina och sina bröders avkomlingar i det land Gud skulle föra dem till (någonstans i Amerika), han får se hur nationen går uppåt och nedåt i rättfärdighet, han får se hur Kristus besöker dem efter sin uppståndelse. Synen fortsätter med att han får se det han kallar för ”djävulens kyrka” grundlagd bland icke-judarna (dvs. västerländska folk av icke-israelisk härkomst, det är i princip vad som menas i Mormons bok där det står ”icke-judar”), hur bibeln kommer från judarna till övriga västvärlden, och hur den var tydlig och lätt att förstå innan den kom i ”icke-judarnas” händer. Han får se hur evangeliet återställs i sin renhet i den senare delen av människans tid på jorden, i ”de sista dagarna” som skrifterna kallar det (dvs vår tid nu). Han ser till sist världens ände, hela slutet för mänskligheten, men befalls att inte skriva det, för Johannes har fått i uppdrag att skriva det (dvs. slutet av synen finns i uppenbarelseboken el. ”Johannes uppenbarelse”) .

Och han sade: Se, den utgår ur en judes mun. Och jag, Nephi, såg det. Och han sade till mig: Boken som du ser är en uppteckning av judarna som innehåller Herrens förbund som han har slutit med Israels hus. Och den innehåller även många av de heliga profeternas profetior, och den är en uppteckning som liknar den som är inristad på plåtarna av mässing, men det finns inte lika många i den. Ändå innehåller den Herrens förbund som han har slutit med Israels hus, varför den är av stort värde för icke-judarna.

Och Herrens ängel sade till mig: Du har sett att boken utgick ur en judes mun, och när den utgick ur en judes mun innehöll den Herrens evangeliums fullhet om vilken de tolv apostlarna vittnar, och de vittnar enligt den sanning som är i Guds Lamm.

 

Därför går dessa ting i renhet från judarna till icke-judarna enligt den sanning som är i Gud.

 

Och sedan de genom Lammets tolv apostlars händer har gått ut från judarna till icke-judarna, ser du grundläggningen av den stora och avskyvärda kyrka som är den mest avskyvärda av alla kyrkor. Ty se, de har från Lammets evangelium tagit bort många stycken som är tydliga och högst dyrbara, och även många av Herrens förbund har de tagit bort.

 

Jag frågade henne igen om hon tror… och den här gången svarade hon med att beskriva att hon alltid har en god känsla när vi besöker henne, eller när hon ber eller läser i Mormons bok, när hon besöker kyrkan eller är med de andra unga vuxna i kyrkan. En känla som hon inte kan förklara var den kommer ifrån.

Så vi fortsatte med att förklara att detta är den Heliga Anden. Jag läste en vers från Almas bok kapitel 32 (v28) där han jämför Guds ord med ett frö, och beskriver vad som händer när vi tar emot Guds ord i tro:

Nu skall vi jämföra ordet med ett frö. Om ni ger plats så att ett frö kan sås i ert hjärta, se, om det är ett verkligt frö eller ett gott frö, och om ni inte kastar ut det genom er otro, så att ni motsätter er Herrens Ande, se, då skall det börja svälla i ert bröst. Och när ni känner dessa svällningsrörelser skall ni börja säga inom er själva: Det måste så vara att detta är ett gott frö, eller att ordet är gott, ty det börjar utvidga min själ. Ja, det börjar upplysa mitt förstånd, ja, det börjar bli välbehagligt för mig.

 

Jag kände sådan glädje i själen, att hon beskrev dessa känslor. Jag mindes min egen tid när jag blev medlem i kyrkan. Jag kände genast att principerna var sanna, att jag ville leva så som kyrkan lärde. Anna beskrev likadant att hon känner bra för att komma till kyrkan, och leva ”så som ni lever”, och att det inte känns konstigt, trots att det är en hel del nya vanor eller seder. Sedan sade hon ”Och jag har tänkt – om jag nu blir ’mormon’, kommer människor omkring mig i så fall ’peka och skratta’ och veta att jag är det, och vad skall släkt och vänner tycka tänka och säga?” Sedan fortsatte hon att berätta att ”Men sedan vaknade jag upp en morgon och all rädslan var som bortblåst. jag kände bara frid i själen.”

Vi satt tysta, ganska överväldigade av det fantastiska vi fick höra. Sedan frågade jag rakt ut ”Vill du bli döpt av någon som har prästadömet – myndighet – från Gud?” Hon satt tyst en stund, och för oss är spänningen givetvis olidlig… hon svarade ”umm.. jag har funderat… kan jag komma till kyrkan EN gång till först?” Inombords jublade vi ”kom så många gånger du vill, och ta din tid” men vi svarade med ett sansat ”Ja, självklart”. Hon frågade om vi två kunde komma nästa gång också, hon sade ”De andra två (Wooley och Wuergler) är också trevliga, men ni är liksom ’mina’ missionärer”. Jag vet att många medlemmar fäster sig vid de missionärer som de träffade allra först, de som ”hittade” dem så att säga. Jag gjorde det när jag blev medlem, och det var ju faktiskt jag och Wensel som ”hittade” Anna, och har undervisat henne de allra flesta gångerna.

Isto stannade eftersom han och Anna skulle samåka till en unga vuxna-aktivitet i Helsingfors, men jag och Wensel gick, och på vägen ut gjorde vi lite glädjeskutt, och kramade om varandra i vårt lyriska tillstånd. En sådan undervisning får man inte vara med om många gånger under sina två år.

Jag har aldrig tidigare under min mission känt en sådan glädje!