Månadsarkiv: april 2004

Aldrig förr så kärleksfullt tillrättavisad

Publicerat av

Vi började dagen med att knacka dörr i Nöykkiö, sedan undervisade vi Janna tillsammans med Mirja från församlingen. Undervisningen gick sådär, och vi besöker henne nog inte igen.

Vi hade lite grillning hemma hos Äldste S och Äldste Folley sedan åkte vi till kapellet i Marjaniemi (Helsingfors) för att träffa och lyssna till Äldste Uchtdorf. När han kom ställde han först upp oss på rad och skakade hand med oss var och en. Sedan började vi mötet som vanligt med sång och bön, sedan talade han till oss.

Jag tror aldrig jag har känt mig så kärleksfullt tillrättavisad någon gång i mitt liv. Första halvan av hans tal kändes bara stärkande och uppbyggande, men sedan kom han in på planering av vår tid, att ständigt arbeta effektivt mm. Han läste från L&F 60:13

Se, de har sänts ut för att predika mitt evangelium i de ogudaktigas församlingar. Därför ger jag dem en befallning som lyder: Du skall inte slösa bort din tid, inte heller skall du gräva ner din talent så att den inte blir känd.

Som en blixt från klar himmel slogs jag med skuldkänslor, jag kände mig så skyldig. Jag tänker tillbaka på alla gånger i Jakobstad då vi slösat tid, de gånger i Espoo då det hänt, de är färre, men det har ändå hänt. Mest tänker jag nog på att vi gått in redan vid 8 många kvällar (för att vi inte kan finna något meningsfullt att göra när ingen är ute i mörker och kyla och det är för sent att knacka på hos folk, men ändå). Jag kände att hela min mission snart har passerat och jag känner inte att jag har gett 100% hela tiden. Han sade upprepade gånger ”Work your heels off, so that you never have to look back with regret on a single minute of your mission” (på svenska ”arbeta så hårt att du aldrig behöver vara ångerfull då du ser tillbaka på din mission”).

Jag ser tillbaka med ett visst mått av ånger redan nu, och där satt jag, första bänkraden, med tårar i ögonen och baddande med näsduken stor del av tiden. Han sade visserligen också flera gånger ”oroa er inte för dåtiden, lämna den och planera för framtiden” och det är ju den underbara kärnan i Kristi evangelium, att det FINNS utrymme för förändring och förbättring, och ett stort incitament. Det fick dock inte mina tårar att sluta rinna. Dessutom hade jag avslutningsbönen på mötet, och jag kan lova att den kom rakt från hjärtat.

”De kämpade för att försvara sina familjer, sitt land och sina rättigheter”

Publicerat av

Vi knackade dörr i stort sett hela dagen utan framgång. Jag var trött och slö ända fram till lunch, och när vi kom hem var min kamrat verkligen helt slut. Vi hade knackat dörr i Kivenlahti under förmiddagen och vid norra gränsen under eftermiddagen. Vi stötte bl a på en man som tillhörde Jehovas Vittnen som pratade mycket om att man inte fick försvara sig i krig. Vi berättade vad Mormons Bok säger på den punkten. Kapten Moroni (inte samma Moroni som visade sig för Joseph Smith som en ängel, utan den första Moroni som omnämns i Mormons bok, som den sista fått sitt namn efter) sade i Almas bok kapitel 43 (verserna 46-47):

Men nephiterna var inspirerade av en bättre sak, ty de stred inte för kungavälde eller makt, utan de stred för sina hem och sin frihet, sina hustrur och sina barn och sitt allt, ja, för sitt sätt att tillbe Gud och för sin kyrka.

 

Och de gjorde det som de ansåg vara den plikt de var skyldiga sin Gud, ty Herren hade talat till dem liksom till deras fäder och sagt: Eftersom ni inte är skyldiga till den första förbrytelsen och inte heller den andra skall ni inte låta er dräpas av era fienders händer.

 

Och vidare har Herren sagt: Ni skall försvara era familjer även om det kräver blodsutgjutelse. Därför kämpade nephiterna mot lamaniterna för att försvara sig och sina familjer och sina jordstycken, sitt land och sina rättigheter och sin religion.

I samma anda sade Joseph Smith (kyrkans grundare) om eller till sitt folk:

”Vi kommer att vara de sista att förtrycka, men vi kommer också att vara de sista att fördrivas från vår postering. Var stilla, begrav stridsyxan, krigets larm är fruktansvärt i mina öron. Men den man som inte vill strida till sin fru och barns försvar är en fegis.” (REVIEWS – AN AMERICAN PROPHET’S RECORD: THE DIARIES AND JOURNALS OF JOSEPH SMITH, s 298)

På kvällen åt vi middag hemma hos en familj i församlingen.

”Inte riktigt dags än”

Publicerat av

På morgonen var vi så hemma hos Kari (efter att ha tittat in igår på fel dag). Han hade läst i Mormons Bok, och han hade tankar och frågor om det. Vi pratade en stund om det, och resten av undervisningen gick också bra.

Efter det var planen att åka till Kirkkonummi, men jag kände att det inte riktigt var dags, utan ville stanna till i Kivenlahti på vägen ut, visste inte varför. Vi hade dock inte mer än hunnit parkera bilen då kvinnan som vi nyligen undervisade (hon som hade Jehovas Vittnen-vänner hemma med vid undervisningen) kom utskyndande från Kotipizza och ropade på oss och sade ”Jaha, ni kommer idag ja, följ med upp då”. Vi hade ingen plan att besöka henne, men det kunde vi väl göra då. Så vi följde med henne upp och undervisade första diskussionen, utan inlägg eller avbrott i form av Jehovas Vittnen- läror. Diskussionen gick bättre än sist men jag tror inte vi kommer att besöka henne igen. Men jag antar att jag kände mig inspirerad att stanna där pga att hon var där och ville träffa oss.

Efter det knackade vi dörr i Kirkkonummi en stund, utan framgång. Vi träffade dock en vänlig kvinna som studerat vid BYU (kyrkans universitet i Provo, Utah). Vi åt middag med medlemmar där ute, sedan tillbaka in till stan. Vi hade strax ett besök planerat hos Virtanen så vi knackade dörr i det området en stund. Vi stötte på Meri, en vänlig kvinna som var intresserad att veta mer men hade inte tid just nu.

Besöket hos Virtanen var positivt. Deras familj stod inför betydande förändringar (inte i negativ bemärkelse). Jag kan se att den sista tidens besök hos honom har hjälp till att förbereda honom för detta och hans tro har fortsatt växa stadigt. Han bad om en prästadömsvälsignelse innan vi gick, den var en förmån att få ge och uppleva.

En mäktig förändring i våra hjärtan

Publicerat av

Vi hade ett bra distriktsmöte på morgonen. Vi talade lite om hur man enklast kontaktar och skapar en relation till människor på gatan eller vid deras dörr.

Efter mötet åkte vi till Kari, bilförsäljaren. Han väntade oss dock först imorgon kl 10. Tur att vi hade fel dag nedskriven, för jag mindes inte en exakt tid, jag trodde vi ganska flytande hade sagt förmiddagen. Och eftersom vi inte går ut och börjar jobba förrän 10 hade vi inte varit hos honom exakt tio annars, så imorgon alltså.

Efter det stannade vi till hos Pelle. Han ville inte släppa in oss, han bodde visst med sin mamma och hon var inte lika positiv som honom, men vi hade en bra diskussion vid dörren. Han lyssnade intresserat hela tiden, och då jag berättade om Mormons Bok och förklarade vad den gjort för mig i mitt liv tog jag till min hjälp två verser från Mosiahs bok kapitel 5 (v 1-2) där Kung Benjamin – Mosiahs far – just talat till sitt folk och förklarat många viktiga principer i evangeliet för dem:

Och nu hände det sig att sedan kung Benjamin talat så till sitt folk sände han bud till dem, då han önskade få veta av sitt folk om de trodde de ord som han talat till dem.

 

Och de ropade alla med en röst och sade: Ja, vi tror alla de ord som du har talat till oss. Och vi vet även att de är vissa och sanna tack vare Herren den Allsmäktiges Ande som har åstadkommit en mäktig förändring inom oss, eller i våra hjärtan, så att vi inte längre har någon benägenhet att göra ont, utan att ständigt göra gott.

Jag känner på liknande sätt att Gud gjort en förändring i mitt hjärta till följd av att jag utforskat Mormons Bok. Jag lever inte som Gud önskar i varje aspekt och detalj av mitt liv, men jag har en djup önskan att göra så och strävar efter det.

Pelle ville tyvärr inte undersöka Mormons Bok närmare, han nöjde sig med att ta broschyren om Joseph Smiths vittnesbörd (där Joseph bl a berättar om sin första syn där han fick se Gud och Kristus).

Efter det åkte vi till Jenna (i samma område). Även där satt vi utanför huset och diskuterade. Det gick sådär, jag gav min kamrat en ny del av lektionen att hålla, han brukar få biten om Joseph Smith (den nya missionärer kan bäst) men nu lät jag honom ta om Mormons Bok istället. Han hade svårt med språket, och jag hade faktiskt svårt att förstå Jenna av och till (och det händer typ aldrig längre). Vi skall tillbaka på fredag och då har vi Mirja från församlingen med oss.

Vi åt lunch, sedan besökte vi Igor (”den flygande ryssen”) tillsammans med Äldste Conover. Igor hade läst nästan hela Mormons Bok på en vecka. Han hade däremot inte bett, och inte fäst så mycket vikt vid känslor under läsningen utan mera resonerat med sig själv. Äldste Conover föreslog att Igor gör en lista över vad det är han vill ha ut av religion, eller vad det är han söker.

Efter det knackade vi dörr i norra delen av vårt område i några timmar. Vi fick middag hemma hos medlemmar där, och vid matbordet pratade vi mycket historia (eller rättare sagt han undervisade oss kring Europeisk historia). Vi blev kvar ett bra tag efter maten, vi pratade mycket om Ariana, vår före detta undersökare som han ofta var med oss och undervisade.

På kvällen hade vi vårt första ”companionship inventory” (samtal om hur vårt samarbete går). Jag introducerade honom till Oreo-cookie-principen som jag fick lära mig i MTC, att man berömmer sin kamrat för något bra han gör, sedan tar upp något man har problem med, och avslutar med något bra. Jag behöver inte nämna de struntsaker vi stör oss på hos varandra, det är nog att säga att vi båda hade en sak att ta upp. Det jag berömde honom för var att han aldrig ”gnäller” utan hänger med på det jag planerar, och inte har problem med att knacka dörr långa timmar, ibland hela dagar (jag har haft kamrater som protesterat och bara motvilligt och segt hängt med). Han berömde mig för att jag aldrig repeterar samma fraser vid dörrarna utan verkligen pratar med människor, inte ”spelar upp ett band”.

”Spelade inte bandet”

Publicerat av

Idag var en mycket välbehövlig förberedelsedag. Min själ behövde verkligen få vila. Vi var i idrottshallen i Helsingfors, jag styrketränade lite, spelade volleyboll, hade jättekul. På kvällen märkte jag en så markant skillnad, det vara raka motsatsen mot igår kväll. Man behöver verkligen en ledig dag då och då! Jag ”spelade inte bandet” en enda gång ikväll utan talade fritt från hjärtat varje gång. Vi undervisade bl a en man vid namn Jussi.

Jag hade en bra känsla hela kvällen och mina tankar upptogs mycket av det storslagna som återställts genom Joseph Smith, och alla välsignelser som kommer till oss om vi tar emot evangeliet och lever efter det.

En missionärs främsta plikt

Publicerat av

Vi började dagen med planering, sedan knackade vi dörr i Soukka en kort stund och kollade några ”comebacks”. Fick middag hemma hos en familj i församlingen, sedan hade vi möte i kyrkan med missionsledaren i församlingen.

Som vanligt var jag trött under sakramentsmötet. Jukka var i kyrkan idag, fast han kom lite sent och gick tidigt så hann inte prata så mycket. På kvällen, efter kyrkan, knackade vi dörr i ett par timmar. Mina ögon var nog ganska livlösa för jag var så väldigt trött och slut. Jag hade till och med svårt att vara trevlig mot dem som inte var det mot oss, en missionärs främsta plikt. Vi mötte dock en trevlig man som vill träffa oss igen till veckan.

Familjen – ett tillkännagivande för världen

Publicerat av

På morgonen hade vi finska-lektion, och klarade upp ett par saker, bl a att man inte kan säga ”sanomalla” (”på väg att säga” ordagrant, fast det funkar inte då, uppenbarligen…).

Vi åkte därefter ut till Lohja, knackade dörr en stund, undervisade en äldre kvinna, och fick sedan middag hemma hos en medlemsfamilj där. Efter det knackade vi dörr en stund till sedan åkte vi hem till Espoo och Nöykkiö för att gå till fots en stund, kontakta och knacka dörr. Väl där insåg vi att vi saknade uppteckningarna1vi antecknar vilka adresser som tackat nej, så att vi inte stör de människor som är helt ointresserade allt för ofta för det området så vi gick på skogsstigarna vid de hus vi inte varit tidigare. Vi stötte på en familj som grillade, och fick tillfälle att prata en stund med dem. Jag kände mig starkt manad av den Helige Anden att tala om bön och personlig uppenbarelse, så det gjorde jag, och de fick en broschyr ”Familjen – ett tillkännagivande för världen”. Kanske tittar vi förbi igen en dag.

Efter det gick vi till Soukka, stannade till hos Niina men hon var inte hemma. Gick också förbi den familjen jag och Holiday undervisade, men de var inte intresserade av mera kontakt. Det har ju gått väldigt lång tid så anade det.

Att lämna över till nästa generation

Publicerat av

Jag hade en speciell upplevelse på morgonen då jag studerade Mormons Bok. Jag kunde liksom leva mig in i ett scenario med Alma och Amulek på ett alldeles speciellt sätt… det var häftigt.

Vi knackade dörr mycket idag, på morgonen i Nöykkiö. Vi hittade faktiskt några gator som jag aldrig sett förut.

Jag hade lite annorlunda funderingar idag. Jag tänkte mycket på vad jag behöver göra för att Äldste Dew skall ta över här i Espoo när jag reser hem. Vi övade mera på finskan idag, och under våra gemensamma studier (”companionship study”) på morgonen var jag ganska ”agressivt” på hans språkfel, förhoppningsvis kände han inte att jag korrigerade allt för mycket, det är bara för att hjälpa honom. Jag vill förbereda honom i allt så gott jag kan inför att jag ”lämnar denna värld” och lämnar över till ”nästa generation” (nästa generations missionärer… men notera liknelsen). All min erfarenhet och alla färdigheter jag lyckats utveckla lämnar ju annars helt missionen med mig.

Under eftermiddagen knackade vi dörr i Kivenlahti. Vi stannade till hos Conovers för en toapaus och blev kvar oväntat länge då Äldste Conover kom igång att prata om Cassini (uppdrag på NASA) som min kamrat inte hört om och givetvis fann intressant.

På kvällen hade vi möte med församlingens missionsledare. Äldste Conover pratade mycket om hur missionärsarbete i församlingen, bland medlemmarna, måste börja i församlingsrådet.

Gläder mig åt 9 timmars dörrknackande

Publicerat av

Började dagen med att knacka dörr, fick några bra kontakter. Först en kvinna som sade ”Jag såg er ute på gården och tänkte ’så intressant'” Tyvärr hade hon inte tid nu, men i nästa vecka. Efter det mötte vi en annan kvinna som var ute med sina barn, och hon ville också gärna att vi kom igen, vi skickar nog dig systrarna.

Efter det fick vi ett meddelande på mobilen från Susanna (i Jorvas), hon bad oss ringa henne. Det händer inte ofta… de brukar ju säga ”JAG kontaktar ER” och så händer det aldrig.

Jag hade en extra bra känsla idag redan från start. Jag gladde mig åt att njuta av 9 timmars dörrknackande, och förmiddagen gick ju riktigt bra. Lite svårare på eftermiddagen då vi hade planerat Soukka, och saknar bra ställen att gå till där. Vi kollade några ”comebacks” men hade inga undervisningar på hela dagen. I kvällningen fick vi några fler bra kontakter, och telefonsamtalet med Susanna var lite underligt, jag vet egentligen inte varför hon ville prata.

Förstärkning

Publicerat av

Vi tog med oss systrarna ut till Kirkkonummi idag, så att de kunde undervisa den ryska tjejen. Hon var tyvärr inte hemma, dock fick de pratat med henne en bra stund på telefon. Sedan stannade de i vårt område och knackade dörr ”åt oss” i några timmar.

Vi åkte till andra änden av stan och jobbade lite där, sedan hade vi en middag hemma hos medlemmar. Sedan körde vi hem systrarna, och stannade till hos Elina och pratade lite vid dörren, kort introduktion av vårt budskap, Joseph Smith, den Helige Anden och bön. Hon verkar väldigt intresserad, vi skall tillbaka och undervisa henne mera strukturerat en annan dag.