Vi knackade dörr i stort sett hela dagen utan framgång. Jag var trött och slö ända fram till lunch, och när vi kom hem var min kamrat verkligen helt slut. Vi hade knackat dörr i Kivenlahti under förmiddagen och vid norra gränsen under eftermiddagen. Vi stötte bl a på en man som tillhörde Jehovas Vittnen som pratade mycket om att man inte fick försvara sig i krig. Vi berättade vad Mormons Bok säger på den punkten. Kapten Moroni (inte samma Moroni som visade sig för Joseph Smith som en ängel, utan den första Moroni som omnämns i Mormons bok, som den sista fått sitt namn efter) sade i Almas bok kapitel 43 (verserna 46-47):

Men nephiterna var inspirerade av en bättre sak, ty de stred inte för kungavälde eller makt, utan de stred för sina hem och sin frihet, sina hustrur och sina barn och sitt allt, ja, för sitt sätt att tillbe Gud och för sin kyrka.

 

Och de gjorde det som de ansåg vara den plikt de var skyldiga sin Gud, ty Herren hade talat till dem liksom till deras fäder och sagt: Eftersom ni inte är skyldiga till den första förbrytelsen och inte heller den andra skall ni inte låta er dräpas av era fienders händer.

 

Och vidare har Herren sagt: Ni skall försvara era familjer även om det kräver blodsutgjutelse. Därför kämpade nephiterna mot lamaniterna för att försvara sig och sina familjer och sina jordstycken, sitt land och sina rättigheter och sin religion.

I samma anda sade Joseph Smith (kyrkans grundare) om eller till sitt folk:

”Vi kommer att vara de sista att förtrycka, men vi kommer också att vara de sista att fördrivas från vår postering. Var stilla, begrav stridsyxan, krigets larm är fruktansvärt i mina öron. Men den man som inte vill strida till sin fru och barns försvar är en fegis.” (REVIEWS – AN AMERICAN PROPHET’S RECORD: THE DIARIES AND JOURNALS OF JOSEPH SMITH, s 298)

På kvällen åt vi middag hemma hos en familj i församlingen.