Sven kom till kyrkan idag (som han oftast gör…) och han gick raka vägen upp och satte sig bredvid oss. Efter kyrkan sade han att han ville bjuda oss på middag sista veckan i sin semester.

Då vi sjöng psalm 40 under mötet var det några meningar som verkligen gick rakt in i mitt hjärta, bl a

”Himmel och jord, frukta hans eviga ord” Om själva jorden, och hela himlen, står i lydnad och fruktan för Herrens ord, hur kommer det sig då att vi, Guds barn, så ofta brister i vår respekt för Hans ord?

Den andra raden sade ungefär ”visa din tacksamhet över försoningen och Kristus till allt som har liv och ande”. Vi borde alltid vara så tacksamma till Kristus att vi visar det genom kärlek till andra levande, människor, djur och natur. ”Allt som har liv”.

Jag fick också en tanke kring målsättningar idag. Om vi inte är ärliga utan sätter ett mål som är lägre än vad vi egentligen tror att vi kan uppnå, då välsignas vi nog inte att uppnå ens det målet vi satt.

Under eftermiddagen var vi hemma hos Heidi och Robert Byggmästar på mat (Klas är ofta kvar i kyrkan i möten och intervjuer, så det var bara Heidi och Robert igen), Sven var också bjuden. Vi åt tillsammans och lärde känna varandra lite mera. Vi diskuterade bl a pilotyrket (jag hade berättat om olika karriärmöjligheter som jag funderat över, det var så vi kom in på det). Vi skriftade på kvällen, och tittade förbi Heidi och Mikaela, men ingen av dem var hemma.

Dagen började med distriktsmöte. Jag hade ett budskap från Jeremia 16:14-16

Se, dagar skall komma, säger HERREN, då man inte mer skall säga: ”Så sant HERREN lever, han som förde Israels barn upp ur Egyptens land”, utan: ”Så sant HERREN lever, han som förde Israels barn ut ur landet i norr och ur alla andra länder, dit han hade drivit bort dem.” Ty jag skall föra dem tillbaka till deras land, det som jag gav åt deras fäder.
Se, jag skall sända bud efter många fiskare, säger HERREN, och de skall fiska upp dem. Sedan skall jag sända bud efter många jägare, och de skall fånga dem på alla berg och alla höjder och i alla bergsskrevor.

Jag tog en liknelse med vårt missionärsarbete. Distriktspresident Nixon i MTC berättade för oss att på hans tid kunde missionärerna undervisa 30, 40 och ibland 50 diskussioner till undersökare, de bara väntade på att undersökarna själva skulle be om att få bli döpta och bli medlemmar i kyrkan. Idag slänger vi inte bara ut ett bete i sjön utan går rakt på ”bytet” liksom jägaren, och vår pil är vår inbjudan ”vill du döpa dig”. Sedan lade jag till ännu en sak till liknelsen ”spänsten i vår båge utgörs av vår egen tro och vittnesbörd”. Om vi inte har fullkomlig tro på att de kommer att acceptera vår inbjudan, borde vi då ge den till dem?

I 2 Nephi 9:23 står det

Och han befaller alla människor att de måste omvända sig och låta döpa sig i hans namn med fullkomlig tro på Israels Helige. Annars kan de inte bli frälsta i Guds rike.

På samma sätt tror jag att vi måste ha fullkomlig tro på Israels Helige, som är Kristus, om vi skall kunna hjälpa till att frälsa andra.

En annan liknelse ang. fiskare och jägare när vi talar om Israels insamling kan vara att missionärerna förr hade möjligheter att tala till många samtidigt, slängde så att säga ut ett nät och så fick man se vilken fångst man fick. De hade exempelvis många gatumöten, någon missionär stod upp på en låda, pall eller dyl. och predikade. De första missionärerna predikade ju till och med på andra kyrkors möten då de tilläts. I vår tid gör vi inte sådant i västvärlden, det fungerar inte, människor stannar inte upp. Istället går vi likt jägare fram till människor en individ i taget och samtalar med dem.

Då arbetsdagen började gick jag först ut med Äldste Perry som är ny i Vasa. Det var han som egentligen tillhörde MTC-gruppen före min (Wensel & Holiday) men eftersom han redan kunde finska pga. ett studieår där under High School (gymnasiet) fick han åka tidigare, så vi sågs aldrig i MTC. Vi undervisade en första diskussion till en ung pappa. Äldste Perry gick runt och bar på sin bibel, det kanske vore en bra grej i de här trakterna, då de flesta är mera vänligt inställda mot den än mot Mormons bok. Han inledde med att prata om den Helige Anden, och läste ett par skriftställen från bibeln om den Helige Andens uppgift och hur den känns igen.

Diskussionen i sin helhet var inte jättepositiv, men jag lärde mig en del från Äldste Perry ändå så för mig var det givande.

På eftermiddagen var jag med Äldste Kerkmann och vi började dagen på ungdomsaktiviteten i kapellet, vi satt och pratade med Camilla och Johan, och de frågade oss om vi hade besökt Sven Kleis ännu. Det hade vi faktiskt inte gjort sedan jag kom till Jakobstad (han har barn ihop med en medlem men han är själv inte medlem i kyrkan ännu). Äldste Kerkmann kände sig genast inspirerad eftersom Sven är från tyskland, och det är Äldste Kerkmanns föräldrar också (själv är han dock uppvuxen i Utah, de emigrerade). Vi bytte om till missionärskläder och åkte hem till Sven, han var hemma och släppte genast in oss. Vi bekantade oss en liten stund och hade därefter en bön, sedan började vi diskutera evangeliet.

Vi kände förtroende från honom, och vi pratade om den Helige Anden och hur den kan undervisa oss om all sanning (Moroni 10:5). Han sade att det var just det som var hans grej, han känner inte att han VET att Mormons bok är sann, därför har han inte tagit steget att döpa sig (han är för övrigt helt aktiv i kyrkan, vi brukar kalla dem ”dry mormons”, ”torra mormoner”, eftersom de inte låtit döpa sig men i alla andra avseenden är som medlemmar, eller ”mormoner”).

Vi började undervisa om tro, från Alma 32, och om hur tro inte är en fullkomlig kunskap från början utan en önskan eller ett hopp som kan växa till en kunskap först då vi prövat den, gjort ett experiment (verklig erfarenhet).

Då jag slog upp Alma kapitel 32 i min bok landade mina ögon direkt på vers 16:

Välsignade är därför de som ödmjukar sig utan att vara tvungna att vara ödmjuka. Eller snarare, med andra ord: Välsignad är den som tror på Guds ord och blir döpt utan motsträvighet i hjärtat, ja, utan att vara tvungen att få kännedom om ordet eller vara tvingad att veta innan de vill tro.

Jag antog att det kanske var inspirerat att landa just där, så vi läste det också tillsammans. Sedan pratade vi om hur man kan öka sin tro. Vi frågade om han själv hade några tankar kring hur han kan få en kunskap om att Mormons bok är från Gud, och han föreslog att han kunde läsa den igen, det var ett tag sedan sist.

Vi pratade sedan en stund om den Helige Andens gåva, som en människa får efter dopet. Jag berättade att det är genom den gåvan som han kan komma närmare Kristus, och verkligen lära känna Gud, om det är det han vill.

Som avslutning läste vi från 2 Nephi 31:4-7:

Därför vill jag att ni skall komma ihåg att jag har talat till er om den profet som Herren visade mig, han som skall döpa Guds Lamm som skall ta bort världens synder.

 

Och om nu Guds Lamm, han som är helig, behöver döpas i vatten för att uppfylla all rättfärdighet, o, hur mycket mer behöver då inte vi som är oheliga döpas, ja, i vatten!

 

Och nu vill jag fråga er, mina älskade bröder: På vilket sätt uppfyllde Guds Lamm all rättfärdighet genom att döpas i vatten?

 

Vet ni inte att han var helig? Men trots att han är helig visar han människobarnen att han i köttet ödmjukar sig inför Fadern och betygar för Fadern att han vill vara honom lydig genom att hålla hans bud.

Jag frågade honom rakt på sak hur han känner för att låta döpa sig. Han sade att han inte är redo, men att han ärligt vill ta reda på om det är sant.

Jag bad honom hålla avslutningsbönen, först avböjde han, men när jag tog fram vår lilla mall så gick han med på att hålla den. Mallen har hjälpt många gånger. Det är ett kort där det står

Vår fader i himlen, vi tackar dig… __________

Vi beder dig… _________

I Jesu Kristi namn. Amen.

(Meningen är alltså att den vi undervisar skall stoppa in det som de själva är tacksamma för på de raderna). Sven tackade bl a för att missionärerna hade kommit till hans hem.

På vägen hem berättade Äldste Kirkmann om några av de saker han kämpar med hemma i Kokkola, och det lät som mycket av det jag hade svårt med i min greenie-city Kajaani, och han verkar ha samma utmaningar i relationen till sin trainer som jag hade. Vi är ganska lika, jag och Kerkmann, vilket han också påpekade då han sade ”Jag har en teori: Om Herren skulle låta oss jobba med dem vi fungerar bäst ihop med hela missionen, då skulle det vara för lätt och inte alls så utvecklande, det ger mera att jobba med en kamrat som man är mycket olik och tänker väldigt annorlunda än”.

Vi knackade dörr hela dagen, förutom middag hemma hos Marlene Byggmästar med familj. Vi hade en mycket andlig diskussion vid middagen kring olika principer, bl a om förbund med Gud.

Ikväll hade min kamrat ett budskap baserat på Luk 5:4-6, då Herren instruerar lärjungarna att kasta ut näten igen, där de redan försökt. De får mycket fångst, och på samma sätt kan Herren inspirera oss att gå till områden där vi redan varit, eller prata med människor som avböjt, sådant som kan låta ologiskt för oss kan ändå vara Herrens visdom och vilja.

Jag hade en tanke ikväll om Israels förskingring och insamling, efter att jag läst ut Nephis första bok i Mormons bok. Jag såg symboliken att Herren skingrar sitt folk bland alla nationer under många generationer, för att de skall förädlas och blandas upp med, och ta till sig det bästa från alla folk och kulturer, och i slutänden samlas tillsammans under förbund med Herren igen.

Idag vaknade jag upp halv fem och kände mig helt utvilad. Jag låg dock kvar i sängen en stund. Solen sken ute, det är så härligt att vakna till solens ljus och värme, det har jag alltid tyckt. Min själv var upprymd av glädje, jag var bara så glad att vara missionär, glad att vara medlem i Jesu Kristi kyrka, att tillhöra Herrens förbundsfolk.

Det gick lätt att gå till verket idag, jag kände åter igen som om änglar fanns vid min sida och bar upp mig. Vi lyckades med vårt mål att undervisa en diskussion idag (det är vårt stående dagliga mål för närvarande, en om dagen). Det var en afrikansk muslimsk man. Först pratade vi på gatan i närmare 40 minuter, promenerade tillsammans, sedan satt vi ner en stund i hans hem. Dessutom träffade vi en man som haft missionärerna hemma förr, som sade att vi gärna fick komma förbi.

På kvällen fick vi ett sms från Mikael att han ville träffa oss i slutet av veckan, kul. Det är alltid uppskattat när DE hör av sig efter OSS, det är ju vanligtvis vi som får ligga på. Det är ju som en form av försäljning det här, även om det vi försöker ”sälja in” är Jesu Kristi evangelium. Och om folk kommer till oss och letar efter produkten så blir det ju så mycket lättare.

Äldste Phelps hade en tanke idag kring detta att vi har kämpiga veckor och bra veckor. Han tänkte att kanske Herren vill påminna oss om att vi inte kan utföra det här själva, vi behöver söka Hans hjälp.

Vi är väldigt välsignade här i Jakobstad, även om vi inte alltid märker det själva kanske. Jag har dock upptäckt att inför en undervisning, eller inför att titta förbi någon som bett oss komma tillbaka vid bättre tillfälle, känner jag ofta lite osäkerhet, och en önskan att skjuta på det hela. Förmodligen är jag rädd för att de skall vara hemma och inte vilja ta emot oss, då känner den ”naturliga människan” (Mosiah 3:19) att det är bättre att skjuta upp, för då behöver jag inte möta det definitiva nu.

Den rädslan borde ersättas av tro och kärlek. Det har dock blivit mycket bättre sedan jag haft de här situationerna mer och mer, jag ber mycket att övervinna osäkerhet och rädsla, och brist på kärlek, och jag ser resultat. Kan också säga att jag har aldrig avstått att gå förbi någon, eller ge någon av våra undersökare en inbjudan att göra något, av rädsla för att de skall säga nej. Jag har alltid gjort det jag ska, även om det känts jobbigt och otryggt ibland. Och det tror jag också hjälper – att man pressar sig själv utanför komfortzonen.

En av de stora symbolerna i Mormons bok är ”resan till det utlovade landet”, både Lehis folk och Jareds folk (och även Muleks folk) reser vid olika tillfällen och på olika sätt över havet till deras utlovade land (som var nordamerika). På samma sätt utgör jordelivet en resa för oss, och vi är på väg till vårt ”utlovade land” i himlen om vi, liksom dessa folk tidigare i historien, följer Herrens anvisningar. Ett av de skriftställen som talar om detta är Alma 37:43-46:

Och nu, min son, vill jag att du skall förstå att detta är liksom en skuggbild, ty när våra fäder var försumliga i att ge akt på denna kompass (den var ju något timligt) hade de ingen framgång. På samma sätt är det med det som är andligt.

Ty se, det är lika lätt att ge akt på Kristi ord, som skall visa dig raka vägen till evig sällhet, som det var för våra fäder att ge akt på denna kompass, som skulle visa dem raka vägen till det utlovade landet.

Och nu säger jag: Ligger det inte en symbolik i detta? Ty lika säkert som denna vägvisare förde våra fäder, när de följde dess ledning, till det utlovade landet, skall Kristi ord, om vi följer deras ledning, föra oss bortom denna sorgens dal till ett långt bättre löftets land.

O min son, låt oss inte vara försumliga för att vägen är lätt, ty så var det med våra fäder. Ty så var det berett för dem att om de ville se kunde de få leva, och på samma sätt är det med oss. Vägen är beredd, och om vi vill se kan vi leva för evigt.

Ett annat skriftställe som jag tyckte var intressant i sammanhanget var 1 Nephi 7:1.

När vi gick till arbetet ikväll kände jag mig så glad och uppbyggd. Jag hade ägnat hela min lediga tid åt att skriva brev hem, bl a till mormor och morfar. Jag upplever att mina personliga böner har blivit innerligare och jag har förberett mig med större tro inför dopsinbjudan. Jag förstår att det inte är ett logiskt beslut huruvida man vill döpa sig eller inte, utan det handlar oftast om ifall man känner den Helige Andens maning samtidigt som missionärerna ger inbjudan att bli döpt som medlem i Jesu Kristi kyrka.

Jag skall sträva efter att alltid ha den Helige Anden med mig på samma sätt som då vi undervisade och samtalade hemma hos familjen Nyman igår. Det är så jag kan uppfylla min uppgift här. Det är så jag kan uppfylla det som står i min patriarkaliska välsignelse¹Under Adams och de första profeternas tid rådde ett patriarkaliskt styre vilket innebar att den äldsta fadern också var regent och profet. Innan fadern skulle gå bort gav han sin fadersvälsignelse eller patriarkalisk välsignelse till sina barn, både vägledning och löften inför deras fortsatta liv, då han själv inte kunde vara hos dem. I Kristi ursprungliga Kyrka fanns evangelister med uppgiften att ge sådan välsignelse till ”de heliga” eller ”kristna”. I vår tid finns en man i varje region av kyrkan (i varje Stav) med ämbetet att vara ”patriark” och att ge en patriarkalisk välsignelse till varje medlem som söker en sådan och som lever enligt Kristi evangeliums normer. Det är som sagt en inspirerad välsignelse med löften och villkor från vår Himmelske Fader till dig personligen. att ”vara stadig så som klippan i svårigheter”. Hos Gud, i Kristus, finns ingen rädsla eller tvivel, bara kärlek.