Idag vaknade jag upp halv fem och kände mig helt utvilad. Jag låg dock kvar i sängen en stund. Solen sken ute, det är så härligt att vakna till solens ljus och värme, det har jag alltid tyckt. Min själv var upprymd av glädje, jag var bara så glad att vara missionär, glad att vara medlem i Jesu Kristi kyrka, att tillhöra Herrens förbundsfolk.

Det gick lätt att gå till verket idag, jag kände åter igen som om änglar fanns vid min sida och bar upp mig. Vi lyckades med vårt mål att undervisa en diskussion idag (det är vårt stående dagliga mål för närvarande, en om dagen). Det var en afrikansk muslimsk man. Först pratade vi på gatan i närmare 40 minuter, promenerade tillsammans, sedan satt vi ner en stund i hans hem. Dessutom träffade vi en man som haft missionärerna hemma förr, som sade att vi gärna fick komma förbi.

På kvällen fick vi ett sms från Mikael att han ville träffa oss i slutet av veckan, kul. Det är alltid uppskattat när DE hör av sig efter OSS, det är ju vanligtvis vi som får ligga på. Det är ju som en form av försäljning det här, även om det vi försöker ”sälja in” är Jesu Kristi evangelium. Och om folk kommer till oss och letar efter produkten så blir det ju så mycket lättare.

Äldste Phelps hade en tanke idag kring detta att vi har kämpiga veckor och bra veckor. Han tänkte att kanske Herren vill påminna oss om att vi inte kan utföra det här själva, vi behöver söka Hans hjälp.

Vi är väldigt välsignade här i Jakobstad, även om vi inte alltid märker det själva kanske. Jag har dock upptäckt att inför en undervisning, eller inför att titta förbi någon som bett oss komma tillbaka vid bättre tillfälle, känner jag ofta lite osäkerhet, och en önskan att skjuta på det hela. Förmodligen är jag rädd för att de skall vara hemma och inte vilja ta emot oss, då känner den ”naturliga människan” (Mosiah 3:19) att det är bättre att skjuta upp, för då behöver jag inte möta det definitiva nu.

Den rädslan borde ersättas av tro och kärlek. Det har dock blivit mycket bättre sedan jag haft de här situationerna mer och mer, jag ber mycket att övervinna osäkerhet och rädsla, och brist på kärlek, och jag ser resultat. Kan också säga att jag har aldrig avstått att gå förbi någon, eller ge någon av våra undersökare en inbjudan att göra något, av rädsla för att de skall säga nej. Jag har alltid gjort det jag ska, även om det känts jobbigt och otryggt ibland. Och det tror jag också hjälper – att man pressar sig själv utanför komfortzonen.