Vi gick upp tidigt på morgonen och skjutsade de andra till flygplatsen, deras flyg gick tidigt. Själv hade jag min avgång senare på eftermiddagen, och jag hade bett att få vara med Corbett & Lindley under dagen så att jag fick arbeta istället för att bara sitta av tiden. Jag var dock väldigt trött, sov ca 3 timmar i natt. Vi åt frukost, sedan knackade vi dörr i tre stora hyreshus. Efter det åkte vi in till centrum och kontaktade folk på gatorna ett tag.

Vid halv tre mötte jag upp med assistenterna som skjutsade mig till flygplatsen. Då jag satt i min gate kom en liten liknelse till mig. Först satt vi i den stora salen tillsammans och väntade, sedan gick vi till olika gates, och slutligen till olika platser i flygplanet. Jag tänkte på hur vi till att börja med var tillsammans i himlen, för att sedan organiseras (se abr 3) i vilka tidsåldrar vi skulle komma till jorden, vilket geografiskt område och vilken familj.

Resan till Stockholm gick bra, den var mycket snabb. Jag fylldes av tacksamhet till min himmelske fader över det vackra land vi flög över, hur väl han ordnat allt i naturen… tacksamhet över den mission jag fått göra… då vi lämnade Finlands kust bakom oss grät jag inombords. En liten stund senare nådde vi Svenska skärgården… hemma…

När jag satt där uppe, säkert en mil över havet, begrundade jag allvarligt min tid som missionär. Jag kände att ”nu är det slut”, och jag kan inte ändra på någonting av det jag gjort. Jag kan inte lägga till något som jag önskar att jag hade gjort annorlunda. Jag kan inte förbättra någonting. Det som är, det står, det förblir.

Och osökt ställde jag mig själv frågan ”är mitt offer tillräckligt? Är det godtagbart?” Har jag verkligen gjort allt jag kunnat för att lyda och behaga Herren, varje stund av min mission? Är Herren nöjd? Efter en stund av bitter självrannsakan kände jag den Helige Andens frid, och jag kände att det här är en liknelse för den dag vi lämnar livet på jorden. Genom Kristi nåd är mina ofullkomliga ansträngningar tillräckliga, och mitt offer godtagbart.

Jag hoppas att det på samma sätt kommer att vara godtagbart den dag då jag lämnar detta liv. Jag hoppas kunna säga liksom Paulus (2 Tim 4:6-8):

…tiden för mitt uppbrott är inne. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst.

Jag vaknade efter en dröm som gjorde starkt intryck på mig. Jag mötte Anna i en butik (inte helt ovanligt…), vi pratade en stund, sedan skakade vi hand och gick åt varsitt håll. När jag vaknade visste jag att det betydde adjö, vi ses inte mer.

Vi var på Espoo 1:a församlings möten idag, för det var den tiden som passade vår undersökare Riitta bäst att var i kyrkan, och det var ett bra vittnesbördsmöte. Efter mötet besökte vi fam Halme. Vi har ju haft några undervisningar hos dem, men idag förklarade hon varför hon fortsätter vara Lutheran. Han däremot hade en mer öppen hållning och berättade att han hade bett mycket ang. att få veta om Lutherska kyrkan var ”den rätta” men aldrig fått någon indikation på att den skulle vara det. Han kanske fortfarande är lite av en sökare.

Vi pratade mycket om Mormons Bok, och jag uppmanade honom att läsa den, oavsett hur lång tid det tar honom, och att be då och då och fråga Gud om den är sann. Han tog emot den uppmaningen och det kändes mycket bra. Jag berättade om hur Mormons Bok förändrat mitt liv, och om hur den fört in Guds kraft och kärlek i mitt liv.

Efter det åkte vi till vår egen församling (Espoo 2a) möten i kyrkan. Det kändes sorgligt att se alla för sista gången. Jag fick en present av en av systrarna i församlingen, hon uttryckte tacksamhet för att jag varit ett så gott exempel för ungdomarna i församlingen. Under söndagsskolan ställdes frågan ”tror du att skrifterna är inspirerade av Gud?” och jag svarade ”Nej” (konstpaus) ”Jag vet att de är det”. Och i samma stund slog det mig hur hundraprocentigt jag kan vittna om skriftstudier och seminariet (kyrkans program för ungdomarna att studera evangeliet), medan jag kanske inte har ett lika starkt vittnesbörd om en del andra principer som kyrkan lär. Hela mitt vittnesbörd, inklusive min tro på Frälsaren, är förankrad i skrifterna.

När jag var på MTC (missionärsskolan) för snart två år sedan fick vi skriva ett ”mission statement” (alltså ett mål för vår mission). Nu har jag skrivit ett sådant för då jag kommer hem. Vad jag vill åstadkomma, och vad jag vill vara (jag avslöjar det dock inte).

På kvällen besökte vi förresten en familj, sonen har varit på mission i Sverige och han hade många roliga historier.

På morgonen studerade jag Läran och Förbunden. En sak i kapitel 53 gick till hjärtat, då en av de nya medlemmarna i kyrkan frågar profeten Joseph Smith vad han skall göra (L&F 53:2):

Se jag, Herren, som blev korsfäst för världens synder, ger dig en befallning att du skall överge världen.

Lägg bort världen… den är inte värd att vara bunden till utom för en kort stund…

Idag hade vi utbyte med Black och Geurts. Jag och Black knackade dörr i Olari men det gick inget vidare. Vi gick igenom tre höga lägenhetesbyggnader och fick kanske prata med 5 personer. Efter det kollade vi några ”comebacks” men ingen lycka där heller.

Till lunch åt vi på kinarestaurang hela distriktet utom Conovers.

Efter lunchen gick jag och Geurts. Under kvällen fick vi några kontakter där vi kunde undervisa vid dörren, bl a en tysk som tyckte att kyrkan var en pengamaskin. Vi var båda väldigt överraskade att höra henne säga det eftersom jag precis haft en av mina kraftfullaste Joseph Smith-presentationer (enligt vad vi två kände iaf).

Väl hemma på kvällen hade jag ett brev som låg och väntade från en av mina vänner där hemma, en vän vars brev givit mig mycket styrka under dessa snart två år. Det fanns även med en bild av oss två från stranden den där ”sista kvällen med gänget” som jag hade innan jag åkte iväg på mission.

Igår kväll hade jag en lång tårfylld bön (känns som att jag inleder alla inlägg med det nu för tiden…). Jag visste aldrig hur mycket jag älskade Finland och min mission, och alla människor här tills det blev dags att lämna det hela. Jag satt i studierummet med svagt ljus på. Min kamrat sov redan som vanligt. Jag sjöng tyst för mig själv några psalmer på finska.  Då jag sjöng ”Finlandia Hymni” var det ett antal meningar som gick rakt in i hjärtat, allra mest att ”finland är födslolandet” (landet där jag fötts). För jag hade verkligen min andliga födsel här.

På morgonen läste jag i Johannes 17 om Kristi försoning, och då jag läste ”for their sakes I sanctify myself” (sv. ”för deras skull helgar jag mig själv”) noterade jag att Kristus offrade sig för att helga sig själv. Likaså måste vi, för att bli heliga och rena, offra oss med allt vi har, även vår tid, i andras tjänst.

På morgonen hade vi distriktsmöte. Natten innan hade jag bett att vi skulle ha en stark känsla, att vi skulle få uppleva ett utgjutande av den Helige Anden. Vi hade ett fint möte, och särskilt i slutet hade vi en god diskussion om Ammon.

Efter mötet knackade vi dörr i Kirkkonummi. Vi kom in hos ett kristet par. De såg givetvis annorlunda på en hel del saker och det är så svårt att inte besvara frågor när man vet ett svar, tyvärr leder det ju bara till ”bible-bashing”. Min kamrat fick sig en lektion i vad ”bashing” är, och hur man inte bör spendera 30 minuter av sin mission, för det var totalt tids-slöseri. Tyvärr hade jag inte självkontrollen att gå därifrån, man tycker själv att ens svar är så tydliga och ens argument så vassa… men de tyckte säkert likadant å sin sida. Hela diskussionen var dessutom på engelska.

Vi åkte hem för lunch, och hade fått post från missionspresidenten. Vi skriver brev till honom varje vecka och ibland skickar han tillbaka dem med en kommentar. Vi hade båda fått våra tillbaka med kommentar. Jag hade berättat om sista zonkonferensen och mina känslor inför att lämna missionen. President Hoyt hade bl a skrivit ”You are a real champ Elder. You have been such a blessing to this mission, I love you!” Champ är alltså lite av missions-slang för ”Champion”. President Hoyt har plockat upp de flesta slangord vi yngre använder. Jag fylldes av tacksamhet och hopp då jag läste hans brev.

Efter lunch träffade vi den judiska kvinnan från Amerika, Dana. Ska försöka föra ihop henne och Syster Mudrick (som också är judinna, genetiskt) på fredag.

Efter det var jag med Folley och vi åkte förbi Tina, men hon var inte hemma. Folley hade också radat upp ett gäng kinesiska ”comebacks” till oss, han vet att jag har en speciell kärlek eller känsla för kinesiska människor. Jag vet inte varför men det har alltid varit så. Vi fick pratat med en kinesisk kvinna. Hon hade lite musik på i bakgrunden, och hennes vän talade bara kinesiska med henne. Jag rördes i hjärtat, och jag vet inte varför! Varför älskar jag just Kina så mycket? Kanske för att alla kineser jag mött här har varit så fantastiskt fina människor.

På kvällen hade vi som vanligt sportkväll med församlingen, och systermissionärerna hade dragit med sig två killar som de träffat på vägen dit. Det händer bara för systermissionärer.

På morgonen skrev jag om mitt tal två gånger. Jag hade en lång och tårfylld bön, jag kunde inte koncentrera mig alls. Jag sjöng för mig själv en av mina favoritpsalmer (”Abide wth me” heter den på engelska, men vi har ända sedan MTC kallat den för ”satayksi” för det var den som Holiday alltid ville sjunga, satayksi betyder 101, det är numret den har i psalmboken). Jag förundrades över hur mycket ansträngning det kan krävas för att komma tillbaka in under den Helige Andens inflytande efter en natts sömn. Jag gick till sängs med Anden med mig, och vaknade ”naken” så att säga. Tänkte på Johannes kap 15 där han tydligt lär att vi behöver förbli i honom för att kunna ”bära frukt”, vara nyttiga tjänare.

Vi gick ut för att arbeta, knackade dörr några timmar. Stannade till hos Halmes och de var glada att se oss, de bjöd dit oss på söndag. Efter det åkte vi till kyrkan. Min kamrats familj överraskade med att komma till kyrkan! Vanligtvis möter man ju inte sin familj under sin mission, men de bor ju bara några timmar bort.

Jag hade alltså mitt tal om lycka, och om att hålla Guds bud. Det kändes tyvärr inte alls bra, trots att jag förberett mig så länge och trots (eller kanske just pga av) att jag skrivit om det flera gånger. Nåväl, jag har aldrig haft ”talets gåva.”

Jag hade en tanke under lektionen på prästadömsmötet. Om vi alla skall ”bli ett” i slutet, ”ett med Gud och ett med Kristus”, och därmed med varandra, borde vi verkligen glädjas i varandras styrkor och framgångar, för min grannes styrka är i slutändan min egen, och min är hans. Och tack vare att vi har svagheter och har olika styrkor blir vi unika och användbara, och behöver varandra.

Efter kyrkan åt vi med hans familj. Hans äldre bror grillade honom lite gällande vad han lärt sig utantill hittills osv. Jag frågade om han hade något råd för mig till efter mission, men han log bara och sade ”I think you know” (sv. jag tror du vet, antydande ”finn en god hustru”).

På kvällen knackade vi dörr, undervisade en man. Stämningen var avslappnad och jag visste att den Helige Anden var med oss för jag hamnade i det där läget att jag inte ens behövde tänka hur jag skulle säga saker, orden bara flödade till mig fritt.

Vi hade en distriktsaktivitet planerad under morgonen (ledig dag/förberedelsedag idag) – vi skulle se på filmen ”Other side of heaven” tillsammans med de andra missionärerna i kapellet. Eftersom jag verkligen ville studera skrifterna på morgonen hade jag ställt klockan på fem. Jag vaknade några minuter efter fem pga kramp i vaderna, vilket visade sig vara en välsignelse, för jag hade aldrig slagit till alarmet, bara ändrat tiden. På det här sättet kom jag ändå upp i tid och fick min stund med Herren. Filmen gav mig många tankar, en hel del känslor kring eller inför avsked, inte helt otippat.

När vi var på biblioteket för att skicka epost hem hade jag fått brev från Äldste Allens föräldrar. De tackade mig för allt jag gjort för att ge deras son en sådan fin start på mission. Jag skrev tillbaka och beskrev hur nöjet var helt på min sida. Det kändes som att jag skulle gråta när jag läste deras brev, båda pga att jag saknar honom, och pga glädjen över vår tid tillsammans, och hur mycket den uppenbarligen gav även honom.

Vi fick middag hemma hos biskopen ikväll, och jag hade ett budskap från ett ämne som jag studerat under veckan – Nephis syn som finns nedtecknad i Mormons bok, i 1 Nephi kapitel 11-14.

Och det hände sig att jag såg och fick se den stora staden Jerusalem och likaså andra städer. Och jag såg staden Nasaret, och i staden Nasaret såg jag en jungfru, och hon var enastående vacker och vit.

Och det hände sig att jag såg himlarna öppna. Och en ängel kom ned och ställde sig framför mig, och han sade till mig: Nephi, vad ser du?

Och jag sade till honom: En jungfru, vackrare och skönare än alla andra jungfrur.

Och han sade till mig: Förstår du Guds nedlåtelse?

Och jag sade till honom: Jag vet att han älskar sina barn, men jag vet inte vad allting betyder.

Verserna 13-17 i kapitel 11 som jag citerade ovan är väldigt lärorika – vi behöver inte ha alla svar, inte som människor, inte som medlemmar i kyrkan och inte som missionärer. Om vi får en fråga som vi inte kan besvara så är det helt ok. Vi kan välja att fokusera på det som vi faktiskt vet. Liksom Nephi vet jag att Gud älskar sina barn, och det är ett bra ankare att ha när man ställs inför situationer eller frågeställningar som man inte kan lösa.

Efter det gick vi för att knacka dörr en stund, men min greenie var väldigt trött så jag gav med mig och vi åkte hem. Jag passade då på att städa badrummet, och när jag var färdig med det fann jag min kamrat sovandes vid sitt skrivbord, med dagboken öppen och pennan i handen.