På morgonen skrev jag om mitt tal två gånger. Jag hade en lång och tårfylld bön, jag kunde inte koncentrera mig alls. Jag sjöng för mig själv en av mina favoritpsalmer (”Abide wth me” heter den på engelska, men vi har ända sedan MTC kallat den för ”satayksi” för det var den som Holiday alltid ville sjunga, satayksi betyder 101, det är numret den har i psalmboken). Jag förundrades över hur mycket ansträngning det kan krävas för att komma tillbaka in under den Helige Andens inflytande efter en natts sömn. Jag gick till sängs med Anden med mig, och vaknade ”naken” så att säga. Tänkte på Johannes kap 15 där han tydligt lär att vi behöver förbli i honom för att kunna ”bära frukt”, vara nyttiga tjänare.

Vi gick ut för att arbeta, knackade dörr några timmar. Stannade till hos Halmes och de var glada att se oss, de bjöd dit oss på söndag. Efter det åkte vi till kyrkan. Min kamrats familj överraskade med att komma till kyrkan! Vanligtvis möter man ju inte sin familj under sin mission, men de bor ju bara några timmar bort.

Jag hade alltså mitt tal om lycka, och om att hålla Guds bud. Det kändes tyvärr inte alls bra, trots att jag förberett mig så länge och trots (eller kanske just pga av) att jag skrivit om det flera gånger. Nåväl, jag har aldrig haft ”talets gåva.”

Jag hade en tanke under lektionen på prästadömsmötet. Om vi alla skall ”bli ett” i slutet, ”ett med Gud och ett med Kristus”, och därmed med varandra, borde vi verkligen glädjas i varandras styrkor och framgångar, för min grannes styrka är i slutändan min egen, och min är hans. Och tack vare att vi har svagheter och har olika styrkor blir vi unika och användbara, och behöver varandra.

Efter kyrkan åt vi med hans familj. Hans äldre bror grillade honom lite gällande vad han lärt sig utantill hittills osv. Jag frågade om han hade något råd för mig till efter mission, men han log bara och sade ”I think you know” (sv. jag tror du vet, antydande ”finn en god hustru”).

På kvällen knackade vi dörr, undervisade en man. Stämningen var avslappnad och jag visste att den Helige Anden var med oss för jag hamnade i det där läget att jag inte ens behövde tänka hur jag skulle säga saker, orden bara flödade till mig fritt.