Idag kom Oulu-missionärerna hit. Äldste Smith och Äldste Williams skulle ut till Kuhmo och besöka familjen Komulainen. De släppte av mig och DeGering i Laajankangas innan de gav sig av.

Vi knackade dörr i ungefär 3 timmar utan några fantastiska händelser, sedan gick vi till syster Seitsojoki för en middag. Det här var en intressant upplevelse, jag senior vid en middagsbjudning… det var jag som fick försöka hantera snacket, men det gick rätt så bra. Efter maten gav jag budskapet med muggarna, som för några dagar sedan, och det gick också bra. Jag brukar tala ganska mjukt och försiktigt (inte så att jag inte hörs, men jag brukar liksom inte göra mycket väsen av mig heller direkt…) men efter att vi lämnat henne insåg jag att jag höjt rösten ganska bra både under budskapet och under resten av samtalet, det gick utan att jag tänkte på det. Dessutom var jag riktigt förvånad efteråt över hur mycket jag kunnat förstå och hur mycket jag kunnat säga, det var som om jag aldrig gjort annat än att driva samtalet hemma hos henne! Fantastiskt hur man blir välsignad som missionär när man är den som bär ansvaret och ”måste greja det”, jag hade ju ingen annan att lita till där.

Efter middagen skulle vi förflytta oss till Lohtaja… det är en bit. Vi var till fots, och utan egentlig koll på busstidtabellerna eller linjerna kändes det dumt att försöka med buss, så vi gick till fots. Det tog ungefär en timme. Jag tyckte det var skönt att gå och få lite tid att tänka. DeGering gick och pratade en del för sig själv, han gör sånt… han skojar och skämtar och citerar filmrepliker osv. och bryr sig inte jätte mycket om ifall någon lyssnar eller ej.

Väl framme i Lohtaja besökte vi familjen Kokkonen. Ari skulle iväg och träna nästan direkt, men de andra var hemma. Vi hade vårt budskap med plastmuggarna för dem, och barnen var med och var intresserade. Jag ställde frågor till dem, och Mirja fyllde i svaren när de inte hängde med. Det var faktiskt första gången jag hade ett budskap för dem, som involverade barnen också. Jag hade tagit med mig ett par trasiga byxor, för Mirja hade lovat att laga dem. När det var dags att dra sig hemåt dröjde Äldste Smith och Williams kvar i Kuhmo, och vi fick skjuts hem av Kokkonens.

Kvällens reflektion – Idag har jag varit ute som missionär i 6 månader… tänk vad tiden går fort. Jag har redan förbrukat en fjärdedel av min tid, och än har jag inte lärt mig så väldigt mycket om att göra effektivt missionärsarbete. Och jag är inte självgående med finskan heller, även om dagens övningar var ett lyft.

Vi gick ner på stan, gick förbi på ett par ställen där de sagt att vi skulle komma tillbaka vid bättre tillfälle, men inget spännande hände.

Vi var bjudna på lunch hos syster Riihonen, och efter maten gav vi samma budskap som hos familjen Kovanen för 4 dagar sedan.

Efter det begav vi oss ut till område 8 och tittade förbi Jocke. Vi spelade schack med honom en stund, och pratade om hur de sista dagarna gått i hans dopsförberedelser. Han verkar allt mera målmedveten och det känns bättre och bättre när vi är hemma hos honom.

På kvällen cyklade vi till området i närheten där vi bor för att besöka en mindre aktiv medlem, syster Mäkeläinen. Hon bjöd oss på smörgås och choklad, vi pratade närmare en timme. Hennes dotter satt och spelade TV-spel, och innan vi gick spelade vi lite med henne. Äldste Smith kommenterade att

”TV-spelen idag är så avancerade att man nästan kan fly in i dem, så tredimensionella och verklighetstrogna, som om de vore en annan värld. Varför inte fly in i en värld av skoj som är enklare och mera bekymmersfri?”

Det är nog sant att det blir ett växande problem för ungdomar, killar speciellt. Annat var det på vår tid, visst kunde man väl leva sig in i Super Mario 3, men det var ändå en ganska platt tillvaro… haha.

När vi kom hem på kvällen tränade vi samtidigt som vi hade companionship study.

Under förmiddagstimmarna knackade vi dörr utan större händelser. Efter lunch besökte vi syster Kauppinen. Jag var lite trött, och jag förstod inte mycket av deras samtal heller, så jag var nära att nicka till några gånger.

Efter besöket knackade vi lite dörr i området runt henne, man piggnar till av den kyliga luften vill jag lova.

Vi avslutade kvällen med ett besök hos Jocke. Han verkade må bättre nu. Vi hade den andra lektionen med honom, pratade om tro, omvändelse, dop och den helige andens gåva, samt om medlemskap i kyrkan. Innan vi gick kom hans mamma Mirja förbi med lite saker till honom, så vi fick en liten pratstund med henne också.

Jocke hade en incident för snart ett år sedan som först nyligen behandlats i domstol. Han har dömts till att avtjäna ett kortare fängelsestraff. Vi var lite bekymrade över om det skulle hindra hans dop, kanske han måste komma ut från fängelset först? Vi ringde president Hoyt och frågade, men han sade att så länge Jocke uppriktigt har omvänt sig så spelar det ingen roll om straffet är avtjänat eller inte när han döps. Känns lite underligt dock – att först nu skall han åka in för något som han gjorde för ett år sedan… hur allvarligt kan det då vara liksom, om man inte ens tagit upp hans ärende förrän nu? Jaja… det svenska systemet är förmodligen inte något snabbare.

Förberedelsedag igen. Vi skrev brev som vanligt, handlade, och under kvällen ringde vi och bokade in tio besök under veckan. Dessutom gör Jocke framsteg, härligt.

Under förmiddagen började vi knacka dörr…

På kvällen hade vi en undervisning hemma hos Esa. Kari var med.

Kari är bra, han är så oskyldig på något sätt, det känns som att det inte finns något i honom som dömer andra, och han visar mycket förståelse och omtanke. Vi kom in på tidsplanen för Esas dop, om det blir som han själv planerar så tar det allt som allt 1½ år för honom från första undervisningen till dop. Det kan tyckas vara lång tid, men faktum är att de flesta medlemmarna här i finland som är första generations-medlemmar, dvs. först i sin familj, tar tid på sig. Kari till exempel, han ”undersökte” kyrkan i 7 år innan han blev medlem. Det är lite som att de verkligen måste vara övertygade innan de fattar ett beslut.

Jag säger inte att det är dåligt. Det finns ju andra delar av världen där människor blir medlemmar i kyrkan i prinicp över en natt, men så slutar de komma direkt sedan också… det är väl bättre kan jag tycka att ha 10 medlemmar som är motiverade och engagerade, än att ha hundra som aldrig dyker upp.

Innan vi gick hem för kvällen tittade vi förbi Tommi, men vi har ju inte hans adress utan bara tjejens… hon var hemma, men sade att Tommi sällan är där, så vi fick ett telefonnummer till honom istället. Jag hade fattat det som att de var sambo, men då bor han någon annan stans alltså.