Tidigt på morgon hade vi prästadömsmöte , sedan tillbaka till rummet en kort tid för att vila och den som vill kunde köpa något i automaten på bottenplan. Frukost serverades det ingen på söndagar, men det fanns som sagt en automat där man kunde skaffa det ena och det andra. Själv handlade jag aldrig något i den. Efter en kort paus var det sakramentsmöte (gudstjänst) med vår församling som består av vår lilla finskagrupp, armeniska-gruppen, och ett par spansktalande grupper (distrikt). Hursomhelst så var sakramentsmötet bra, vi åt lunch och denna söndag var lite speciell för vi skulle ha missionskonferens .
Den här bloggen är inte avsedd att vara en sammanfattning eller beskrivning av kyrkans lära eller min egen tro, men jag lärde mig fyra viktiga saker på missionskonferensen som jag ändå vill dela med mig av.
Det första var från en undervisning av Joseph Smith angående tro. Han sade att det krävs tre saker för att utveckla äkta tro (den tro som på engelska kallas för ”faith”, inte ”belief” vilket är mer av en intellektuell inställning eller mentalt accepterande av någonting. Faith är mera en styrka som driver oss till handling eller formar oss som personer och våra principer). De tre sakerna är för det första en uppfattning om att Gud finns, för det andra rätt uppfattning om hans karaktär och egenskaper, alltså vem han är. För det tredje krävs en försäkran om att det jag eftersträvar i mitt liv är i enlighet med Guds vilja. Gordon B Hinckley har sagt att ”Det vi har störst behov av är tro, vi behöver vara ett folk som faktiskt går ner på våra knän för att ta reda på Guds vilja, och sedan ställa oss upp och övergå till handling.”
Den andra värdefulla lärdomen jag vill ta med från vår missionkonferens är att det är viktigt att förlåta sig säjlv. Det finns två myter i kyrkan, ”ett tåg som spårat ur kanske kommer tillbaka upp på spåret, men det kommer aldrig fram i tid” eller ”en fågel som brutit en vinge kanske flyger igen, men aldrig lika högt.” De är inte sanna. Om vi vänder bort från våra synder och accepterar att Kristus lidit för oss, för våra synder, så finns det inga hinder för vår relation med Gud. Det är en relation som inte kan få ärr. Relationen kan såras, men tack vare Kristi försoning lämnar de såren inga ärr, det är bara så länge som vi river i såren som de inte läker (Se L&F 1:32 & 58:42).
Den tredje värdefulla lärdomen jag vill skriva ner är från Äldste Maxwell, för jag trodde själv alltid att apostlarna var något åt det övernaturliga hållet, att de var människor som alltid levde så nära Gud att de inte gjorde fel. Jag har börjat förstå att de också bara är människor, men med ett uppdrag att arbeta för Gud, och visst är de speciella män, utvalda för sin ödmjukhet och arbetsvilja, för sin relation till Gud. En av apostlarna, Äldste Maxwell, sade då han levde att ”Jag har inte alltid den Helige Anden med mig. Jag har den med mig mer konstant idag än vad jag hade för tio år sedan, men jag har fortfarande en lång väg att gå. Det är – för mig i alla fall – ett helt livs arbete.”
Den fjärde och sista lärdomen är enligt min mening den viktigaste. Först lite bakgrund: under mission finns många regler som man som missionär behöver hålla, och förhålla sig till. Det är regler gällande dags-schemat, gällande klädsel, gällande vad man skall göra (själva arbetet), hur vi skall undervisa osv. Det blir naturligt att fokusera på lydnad, både till missionsreglerna, men självfallet också till Guds bud. Det är lydnad till Hans bud – till Honom – som gör att vi kan ha den Helige Anden med oss. Det är den Helige Anden som hjälper människor som vi möter att känna Guds kärlek, att vilja lära sig om Gud, och att vilja leva som Han levde och lärde. Nog om bakgrunden till allt prat om lydnad. Här kommer den viktigaste lärdomen som jag tog med mig från dagen:
Att vara lycklig på mission är precis lika grundläggande som att vara lydig.
Det var vår lärare broder Halvorsens fru, syster Halvorsen, som höll i undervisningen. ”På min mission insåg jag att jag behövde lära mig att falla ut i blom där jag planterades” sade hon, och byggde vidare på det bildspråket ”oavsett jordmån.” I varje område jag kallas att verka i kommer det finnas något för mig att göra, något gott som jag kan tillföra. Jag kommer att kunna hitta anledningar till att jag är där jag är. Syster Halvorsen berättade också en historia. En herre sade till sin tjänare ”-Knuffa på stenen av all din kraft”. Herrens tjänare knuffade och knuffade, men när hans herre kom tillbaka utbrast han bedrövat ”-Jag knuffade och knuffade, men jag kan inte flytta den en endaste centimeter!” varpå hans Herre svarade ”-Jag bad dig aldrig att flytta stenen, bara att knuffa på.” Ibland blir vi befallda att utföra ett arbete, men ser aldrig frukterna av det. Detta är emellertid mindre viktigt i sammanhanget, det viktiga är att vi gör vad Herren ber oss om.
Men för att återgå till lyckan – det är viktigt att må bra själv och att vara lycklig, inte låtsas vara lycklig utan faktiskt vara det. Och mår man inte bra så får man hitta orsaken till det och fixa det, annars blir det svårt att ha framgång. Ett glädjebudskap är inte trovärdigt om den som bär budskapet inte är glad. Alla kan ha svackor, men på det stora hela – om du inte själv blir glad av budskapet du bär fram, tror du då verkligen på det? Varför bär du budskapet över huvud taget?
När missionskonferensen var slut hade vi fri tid en stund. Det gällde de flesta, men inte mig och min kamrat. Jag och Äldste Griffeth hade fått uppdraget att vara assistenter till grenspresidenten. Det innebar att vi skulle assistera dem främst i att ta emot nya missionärer som kom in till MTC. Vi skulle också förbereda programmet inför söndagens möten. På söndagkvällarna hade presidentskapet möten ang. de nya missionärerna som skulle komma i början av kommande vecka. Vi fick titta på bilder, de tog upp med oss om det fanns särskilda behov, och vi skulle sedan även vara deras ögon och öron i byggnaden där vi bodde för att se om någon behövde extra stöd eller om det fanns andra problem. Vi rapporterade till dem på söndagskvällarna.
Sedan skulle alla som ville få se en film. Som missionärer tar vi inte del av underhållning i form av film, romaner, eller annat. Vi fokuserar all vår tid och kraft på att lära oss evangeliet och att lära känna Gud, och att hjälpa andra att komma till Kristus. Ikväll skulle vi dock få se en film producerad av kyrkan, den heter ”The Testaments.” Filmen handlar om tiden runt Kristi besök till de forna innevånarna på den amerikanska kontinenten, en filmatisering av delar av Helamans bok och Nephi den tredjes bok, men fiktiv förståss. Filmen gjorde ett mycket starkt intryck på mig. När vi sett färdigt filmen upptäckte jag att Daniel Cederberg var i samma rum, bara några rader framför mig. Jag visste att han skulle på mission också, och att vi skulle vara här några veckor under samma tid, men inte riktigt när, eller var han skulle vara. Han skulle till Minnesota så någon språkträning behövdes inte, han hade bara 3 veckor i MTC för att lära sig vad som skall undervisas. Det var kul att träffa honom! Vi pratade en liten stund sedan gick vi till våra respektive byggnader.
På vägen hem från filmen slogs jag av tanken att här i MTC är det sällan man hör frågan ”var kommer du ifrån?” utan alla fokuserar på framtiden, inte det förflutna. Alla frågar vart man ska, vart man är påväg. I ett kort perspektiv är jag på väg till Finland. Det kan dock vara nyttigt att ställa sig själv frågan då och då att ”vart är jag påväg”, ur ett livslångt eller till och med evigt perspektiv.
Vart är du på väg?
