ett godtagbart offer

På morgonen knackade vi dörr i drygt en timme, sedan kontaktade vi i ytterligare någon timme, åt lunch och så kom Äldsterna från Vaasa och plockade upp oss för resa till Oulu och zonkonferens. Det var härligt att träffa alla vänner där uppe igen. Deras bil heter förresten ”Shanniigua” fråga mig inte varför. Alla bilar i den här missionen har visst fått roliga namn.

Vi hade långa intervjuer ikväll (brukar bli så när missionpresidenten kommer upp kvällen innan och har dem istället för att ta allt på en och samma dag). Vi pratade en stund om dop, han hade fått intrycket att jag föreställt mig något annat när jag kom ut på mission. Det hade jag dock inte, jag visste att jag kom till en plats där det gällde att finna den där enda personen, eller den där enda familjen. Däremot vill jag så klart se mera framgång i vårt arbete. Vi pratade länge om framgång, och han berättade att framgång kan mycket väl vara att lära min kamrat någonting, eller att få en mindre aktiv medlem att intressera sig för kyrkan igen, eller att aktiva medlemmar får ett starkare vittnesbörd. Han frågade om jag ville ha en välsignelse, och det ville jag givetvis. Han ställde sig upp, sade ”Ok, let’s see what the Lord has to say” (”Låt oss se vad Herren har att säga”) sedan fick jag en av de finaste välsignelserna till vägledning för min fortsatta tid i Jakobstad, jag fick veta ett par orsaker till att jag var där, och inte mindre än tre gånger fick jag höra orden ”acceptable offering”, att mitt ”offer av tid och kraft” i Jakobstad är godtagbart för Herren. Välsignelsen gav mig mycket styrka, vilja och kraft att gå tillbaka till Jakobstad och jobba hårt i kommande 16 veckor.

Det var kul att träffa Äldste Phelps igen, jag märker att jag har saknat honom mycket. När klockan blev mycket tog jag tag i saken och ropade in Äldste Phepls i köket ”Elder Phelps, come make it, I’ll be your assistant” (oatmeal haystacks… varm chokladhavregrynsröra… ”monkey poo”… med glass såklart).

Jag noterade också att jag är den missionär som varit i Oulu zon längst nu. Jag hoppas få komma ner och se Helsingfors också, men just nu är jag nöjd med min plats här uppe.

Zonkonferens

Vi körde med Vasa-äldsterna till Oulu idag, kom lite sent till konferensen då vi körde lite vilse inne i Oulu, men det gjorde inget.

Det var Äldste Marlin Jensen som besökte och undervisade under vår konferens. Han sade att han ville att vi alla hade minst 10 undersökare samtidigt… dags att sätta fart då. Något som jag kom att tänka på under konferensen, då jag satt och funderade lite över Dan och våra samtal där, var att han, och vi alla, måste lyssna mera till vårt hjärta än vårt huvud. När hjärtat talar, då bör vi inte börja rationalisera eller försöka förstå med hjärnan det som hjärtat sade till oss.

Assistenterna hade ett budskap ang. detta att göra ett speciellt löfte till Herren, och i samband med det be om specifika välsignelser. Om du är lydig med exakthet så kommer du att erhålla dina välsignelser med exaktet. Det finns olika nivåer av tro och lydnad, och det finns olika nivåer av välsignelse. Vi behöver vara specifika i vårt arbetsförhållande till Herren.

President Hoyt hade ett budskap om dop, och ett förslag till upplägg för den diskussionen som handlar om dop. Det innefattade bl a att läsa med undersökaren i 2 Nephi 31. Han sade också att vi alltid skall bestämma ett datum att inbjuda dem att döpas på, att vi i förväg skall ha funderat och bett kring när de kan vara redo, och att det datumet inte bör vara längre fram i tiden än två veckor. ”De bestämmer inte hur lång tid de behöver, det gör ni. De bestämmer om de antar inbjudan eller inte”. Äldste Jensen inflikade att vi borde ha ett datum förberett för varje undersökare, även om vi ännu inte fått tillfälle att tala med dem om det.

Ofta skapar vi ursäkter för varför han eller hon inte kan vara redo att döpas så snart som inom 2 veckor. ”Han tror inte ens på Gud än” eller ”Han har drogproblem” etc. Att tänka så är att begränsa Herren, skulle något vara för svårt för Herren? När ni ger inbjudan till dop, och er undersökare tvivlar, då är det dags att börja be. Gå ner på knä tillsammans, be undersökaren ha bönen, och att i bönen fråga ”Fader, kommer jag att vara redo för dop på den dagen?” Den Helige Anden kan omöjligt vara frånvarande under en sådan bön, och efter bönen – prata om hur det kändes. Fråga vad han eller hon kände. Om svaret är ”inget” så be igen. Anden kan inte hålla sig borta om undersökaren uppriktigt vill veta.

Syster Hoyt hade ett budskap om hur vi kan hjälpa de som blivit mindre aktiva i kyrkan att minnas sina andliga erfarenheter, och få en önskan att ta del av kyrkans verksamhet igen. Syster Doxie hade många bra kommentarer och förslag.

Efter det var det dags för två talare. Varje konferens skall vi ju förbereda ett 5 min tal på ett förbestämt ämne, denna konferens hade vi fått ämnet ”kyskhet”. Först när det är dags för talen att hållas får man veta om man själv skall hålla det eller inte. Det var först Syster Doxie och sedan Äldste Perry.

Hon läste dikten som även jag hörde i MTC:

All the water in the world, no matter how it tried
could never sink the smallest ship, unless it got inside.

All the evil in the world, and every kind of sin
could never damn a human soul, unless we let it in

Sedan berättade hon att när det är svårt för henne att hålla tankarna rena så går hon till skriftstället i L&F 43:34 som alltid ger henne styrka:

 Hör dessa ord. Se, jag är Jesus Kristus, världens Frälsare. Samla detta i era hjärtan och låt evighetens allvar vila över era sinnen.

Jag tyckte det där med evighetens allvar var mäktiga ord. Sedan hade Äldste Perry från Vasa ett tal. Han läste bl a från L&F 121:45-46:

Låt även ditt inre vara fyllt av kärlek till alla människor och till trons egna, och pryd ständigt dina tankar med dygd. Då skall din självtillit växa sig stark i Guds närhet, och läran om prästadömet skall falla över din själ som himlens dagg.
Den Helige Anden skall vara din ständige ledsagare och din spira en oföränderlig rättfärdighetens och sanningens spira, och ditt herradöme skall vara ett evigt herradöme, och det skall utan tvångsmedel strömma till dig i evigheters evighet.

 

Sedan hade President Hoyt en undervisning om några citat från Joseph Smith, bland annat om hur vi är ansvariga för hur vi använder och utvidgar det ljus och den kunskap som  vi välsignats med. President Hoyt fortsatte sedan med att prata om omvändelse. Han sade att varje konferens som en generalauktoritet besöker, kommer det vanligtvis upp några missionärer som vill berätta om gångna, uppklarade synder. De kan bara inte släppa dem, kan inte tro att de blivit förlåtna och glömda av Herren, eftersom de själva minns dem. ”Släpp det och gå vidare” sade president Hoyt. Det förgånga är förgånget, fokusera på här och nu, lev rättfärdigt nu. Låt inte Satan komma åt er genom era gamla, uppklarade synder.

Äldste Jensen sade att det här är en jämförelsevis mycket lydig mission, det vi behöver jobba med är våra färdigheter, bl a i undervisning. Han betonade vikten av att undersökarna ber tillsammans med oss. Han sade ”om de inte ber MED er, då kan ni vara säkra på att de heller inte kommer att be UTAN er, då ni gått och de på egen hand skall undersöka Mormons bok och det budskap ni lämnat med dem.

Det var en mycket givande konferens, men som vanligt med mig så infann sig inte den där överväldigande och sköna andliga känslan förrän efteråt. Det är som att när jag är mitt uppe i allt så tar jag in tankar och känslor och processar dem, och först efteråt, när jag kommit hem och fått tid att sortera intrycken lite, först då kan jag känna det riktigt gott. Likadant ofta då jag varit i templet, på vägen hem överväldigas jag av både tankar och känslor. Ikväll överväldigades jag också med en kärlek till detta land.

Zonkonferens i Oulu igen

Idag var zonskonferens i Oulu. Jag skall nedteckna några saker från dagens händelser och undervisning. Vi pratade om att det är ganska glest med medlemshänvisningar här. En hänvisning är alltså när en medlem har en vän som vill träffa missionärerna och lära sig mer om kyrkan. Vi frågar ofta medlemmarna om de har någon vän eller bekant som skulle vilja höra vårt budskap, men det är oftast ingen medlem som har det, jag har ännu inte varit med om det i alla fall, och min kamrat säger att det är dåligt med det.

President Hoyt sade idag på sitt vanliga, skämtsamt fyndiga sätt att ”Dörrknackning är Herrens hänvisning” (eng. Tracting is the Lord’s referral). Han menade alltså att om medlemmarna inte ger oss den hjälpen, så gör Herren det genom att vi går ut och knackar dörr. President Hoyt har arbetat med försäljning större delen av sitt liv, inom försäkringsbranschen. Han berättade att det är viktigt att göra det kort när man tar kontakt med någon, och det är dessutom bevisat att nästan ingen hör de första orden du säger vid dörren, det enda de tänker är ”hur skall jag ta mig ur den här obekväma situationen.”

Assistenterna1Missionspresidenten väljer två av oss missionärer som verkar som hans assistenter för en tid. De hjälper till med att leda möten, undervisa vid konferenser, ordna med det praktiska under förflyttningar etc. hade också en stunds undervisning. Om jag kan ’omvända’ en finsk medlem till att göra missionärsarbete, då har jag en bestående effekt på landet, på missionen här i Finland. Själv åker jag ju hem när min heltidsmission är över, men medlemmen är kvar, troligen resten av livet.

  • Herren kan göra sitt verk, men det är beroende av vår tro, vi är som instrument eller verktyg i hans hand.
  • Herren kommer att utföra sitt verk, frågan är bara om det blir genom mig eller genom någon annan.

Kunskap leder till tro (belief). Kunskap och tro (belief) tillsammans leder sedan till den tro (faith) som är grunden till vår aval och gärningar. När Oliver Cowdery skulle hjälpa Joseph Smith med översättningen av Mormons Bok bad han vid ett tillfälle att få prova att översätta, som omväxling från att bara skriva det som Joseph översatte. Oliver fick tillåtelse, men i L&F 9:8-9 står det:

Men se, jag säger dig, att du måste utforska det i ditt eget sinne. Sedan måste du fråga mig om det är rätt, och om det är rätt skall jag få ditt hjärta att brinna inom dig, därför skall du känna att det är rätt.
Men om det inte är rätt skall du inte få någon sådan känsla, utan det skall komma en tröghet över ditt tänkande som får dig att glömma det som är fel. Därför kan du inte skriva det som är heligt om det inte blir dig givet av mig.

Oliver var villig att ge sin tid till arbetet, men han var inte villig att utföra det arbete som krävdes under den tiden. Slående likhet med vår tid under mission.

Skrifterna lär oss att tro är ”en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser” (Heb 11:1). Tro är grunden för all rättfärdighet. Utan både offer, lydnad och bön kan vi aldrig ha riktig tro (eng. Faith).

Så till en förändring i vårt schema – områdesauktoriteterna2Kyrkan har delat in världen i olika områden, centrala europa som Norden tillhör har för närvarande sitt ledarskap i Frankfurt. Det är några av kyrkans ledare på allmän nivå (general authorities) som är kallade till uppdraget att leda kyrkan här. Jag tror att vår områdespresident nu är Äldste Tobler. vill att vi lägger ner 70 timmar per vecka på proselyterande (missions-) arbete i Finlandsmissionen, det händer för lite tycker de, och uppenbarligen tror de att det beror på att vi inte arbetar tillräckligt mycket eller tillräckligt hårt. Att jämföra med tidigare ca 60 timmar. Vi studerar 3½ timme på morgonen (mellan 06.30-11.00 med undantag för dusch och frukost ca en timme), och så vi jobbar vi ju redan 10,5 timmar per dag (11.00-21.30) men minus pauser för lunch och middag, så kanske det är 9 timmar/dag som det är nu. Vi skall alltså hitta en extra timme någonstans. Vi får antingen gå upp tidigare på morgonen så att vi kommer iväg tidigare, eller så får vi dra ner på mattiden under dagen.

Assistenterna utmanade oss att ”gå den andra milen” (se Matt 5:41) och sikta på 80 timmar per vecka. Det skulle gå om man gick upp en halvtimme tidigare, gick ut 1½ timme tidigare och gjorde sitt ”companionship study” mellan dörrarna medan man skriftade, om det skulle tillåtas av president Hoyt. Comp. Study är ju trots allt viktigt, kanske det inte går att få till ordentligt om man gör det vid sidan av skriftandet. Det spelar ingen roll, för Äldste Smith var inte alls med på den idén. ”Glory of men” sade han. Han menade alltså att om man gör det, så gör man det för att imponera på andra människor, inte för att söka Guds ära.

Presidenten hade som vanligt intervjuer med oss också. När vi hade pratat ett tag om hur det gick med min finska, hur det kändes att vara ute på mission osv. Frågade han mig:

”-Finns det någonting angående ert samarbete som du vill ta upp?” Jag funderade en stund… kanske jag skulle nämna att Äldste Smith inte alls verkar trivas här uppe i norr?

”-Det finns en sak… Jag tror att ensamheten och mörkret har påverkat honom lite, han är ganska trött och sliten ibland, och det verkar inte alls som att han trivs med att vara här.” Sedan tillade jag med ett leende ”Eller så är det bara jobbigt för honom att utbilda en greeenie som mig.”

”-Ja, jag är medveten om det, han trivs inte jättebra, men han blir kvar ett tag. Hur är det med dig då, påverkar det dig också med mörkret osv.?”

”-Nej då, det är lugnt. Jag önskar bara att vi hade lite mer att göra.” Åter med ett leende tillade jag ” och ibland önskar jag att det vore lite mera fart på Äldste Smith.”

President Hoyt skrattade, sedan sade han ”-Ok, om du inte har något mer så kan du skicka in Äldste White.” Han kramade om mig innan jag gick ut till de andra.

Första söndagen i MTC

Tidigt på morgon hade vi prästadömsmöte 1Kyrkans möten är indelade i Prästadömet/Hjälpföreningen där män och kvinnor har separata lektioner, därefter söndagsskolan då man har en gemensam lektion om evangeliet, och sist sakramentsmötet som är vår gudstjänst där vi tar nattvarden (vi kallar det för ”sakramentet” och använder vatten som symbol för Jesu blod, istället för vin). Barn och ungdomar har lite olika klassindelning också, men under sista mötet är alla samlade i kyrksalen och man sitter vanligen famljevis., sedan tillbaka till rummet en kort tid för att vila och den som vill kunde köpa något i automaten på bottenplan. Frukost serverades det ingen på söndagar, men det fanns som sagt en automat där man kunde skaffa det ena och det andra. Själv handlade jag aldrig något i den. Efter en kort paus var det sakramentsmöte (gudstjänst) med vår församling som består av vår lilla finskagrupp, armeniska-gruppen, och ett par spansktalande grupper (distrikt).  Hursomhelst så var sakramentsmötet bra, vi åt lunch och denna söndag var lite speciell för vi skulle ha missionskonferens 2Varje heltidsmissionär tillhör en mission, det finns hundratals missioner världen över, och en missionkonferens är när alla missionärer i en mission träffas och undervisas av sin ledare (missionspresidenten) eller av en av kyrkans ledare på allmän nivå (”General authority”). En mission omfattar vanligen från ett femtiotal till ett par hundra missionärer, MTC räknas som en mission men är ett undantag i storlek då där finns ett par tusen missionärer..

Den här bloggen är inte avsedd att vara en sammanfattning eller beskrivning av kyrkans lära eller min egen tro, men jag lärde mig fyra viktiga saker på missionskonferensen som jag ändå vill dela med mig av.

Det första var från en undervisning av Joseph Smith angående tro. Han sade att det krävs tre saker för att utveckla äkta tro (den tro som på engelska kallas för ”faith”, inte ”belief” vilket är mer av en intellektuell inställning eller mentalt accepterande av någonting. Faith är mera en styrka som driver oss till handling eller formar oss som personer och våra principer). De tre sakerna är för det första en uppfattning om att Gud finns, för det andra rätt uppfattning om hans karaktär och egenskaper, alltså vem han är. För det tredje krävs en försäkran om att det jag eftersträvar i mitt liv är i enlighet med Guds vilja. Gordon B Hinckley har sagt att ”Det vi har störst behov av är tro, vi behöver vara ett folk som faktiskt går ner på våra knän för att ta reda på Guds vilja, och sedan ställa oss upp och övergå till handling.”

Den andra värdefulla lärdomen jag vill ta med från vår missionkonferens är att det är viktigt att förlåta sig säjlv. Det finns två myter i kyrkan, ”ett tåg som spårat ur kanske kommer tillbaka upp på spåret, men det kommer aldrig fram i tid” eller ”en fågel som brutit en vinge kanske flyger igen, men aldrig lika högt.” De är inte sanna. Om vi vänder bort från våra synder och accepterar att Kristus lidit för oss, för våra synder, så finns det inga hinder för vår relation med Gud. Det är en relation som inte kan få ärr. Relationen kan såras, men tack vare Kristi försoning lämnar de såren inga ärr, det är bara så länge som vi river i såren som de inte läker (Se L&F 1:32 & 58:42).

Den tredje värdefulla lärdomen jag vill skriva ner är från Äldste Maxwell, för jag trodde själv alltid att apostlarna var något åt det övernaturliga hållet, att de var människor som alltid levde så nära Gud att de inte gjorde fel. Jag har börjat förstå att de också bara är människor, men med ett uppdrag att arbeta för Gud, och visst är de speciella män, utvalda för sin ödmjukhet och arbetsvilja, för sin relation till Gud. En av apostlarna, Äldste Maxwell, sade då han levde att ”Jag har inte alltid den Helige Anden med mig. Jag har den med mig mer konstant idag än vad jag hade för tio år sedan, men jag har fortfarande en lång väg att gå. Det är – för mig i alla fall – ett helt livs arbete.”

Den fjärde och sista lärdomen är enligt min mening den viktigaste. Först lite bakgrund: under mission finns många regler som man som missionär behöver hålla, och förhålla sig till. Det är regler gällande dags-schemat, gällande klädsel, gällande vad man skall göra (själva arbetet), hur vi skall undervisa osv. Det blir naturligt att fokusera på lydnad, både till missionsreglerna, men självfallet också till Guds bud. Det är lydnad till Hans bud – till Honom – som gör att vi kan ha den Helige Anden med oss. Det är den Helige Anden som hjälper människor som vi möter att känna Guds kärlek, att vilja lära sig om Gud, och att vilja leva som Han levde och lärde. Nog om bakgrunden till allt prat om lydnad. Här kommer den viktigaste lärdomen som jag tog med mig från dagen:

Att vara lycklig på mission är precis lika grundläggande som att vara lydig.

Det var vår lärare broder Halvorsens fru, syster Halvorsen, som höll i undervisningen. ”På min mission insåg jag att jag behövde lära mig att falla ut i blom där jag planterades” sade hon, och byggde vidare på det bildspråket ”oavsett jordmån.” I varje område jag kallas att verka i kommer det finnas något för mig att göra, något gott som jag kan tillföra. Jag kommer att kunna hitta anledningar till att jag är där jag är. Syster Halvorsen berättade också en historia. En herre sade till sin tjänare ”-Knuffa på stenen av all din kraft”. Herrens tjänare knuffade och knuffade, men när hans herre kom tillbaka utbrast han bedrövat ”-Jag knuffade och knuffade, men jag kan inte flytta den en endaste centimeter!” varpå hans Herre svarade ”-Jag bad dig aldrig att flytta stenen, bara att knuffa på.” Ibland blir vi befallda att utföra ett arbete, men ser aldrig frukterna av det. Detta är emellertid mindre viktigt i sammanhanget, det viktiga är att vi gör vad Herren ber oss om.

Men för att återgå till lyckan – det är viktigt att må bra själv och att vara lycklig, inte låtsas vara lycklig utan faktiskt vara det. Och mår man inte bra så får man hitta orsaken till det och fixa det, annars blir det svårt att ha framgång. Ett glädjebudskap är inte trovärdigt om den som bär budskapet inte är glad. Alla kan ha svackor, men på det stora hela – om du inte själv blir glad av budskapet du bär fram, tror du då verkligen på det? Varför bär du budskapet över huvud taget?

När missionskonferensen var slut hade vi fri tid en stund. Det gällde de flesta, men inte mig och min kamrat. Jag och Äldste Griffeth hade fått uppdraget att vara assistenter till grenspresidenten. Det innebar att vi skulle assistera dem främst i att ta emot nya missionärer som kom in till MTC. Vi skulle också förbereda programmet inför söndagens möten. På söndagkvällarna hade presidentskapet möten ang. de nya missionärerna som skulle komma i början av kommande vecka. Vi fick titta på bilder, de tog upp med oss om det fanns särskilda behov, och vi skulle sedan även vara deras ögon och öron i byggnaden där vi bodde för att se om någon behövde extra stöd eller om det fanns andra problem. Vi rapporterade till dem på söndagskvällarna.

Sedan skulle alla som ville få se en film. Som missionärer tar vi inte del av underhållning i form av film, romaner, eller annat. Vi fokuserar all vår tid och kraft på att lära oss evangeliet och att lära känna Gud, och att hjälpa andra att komma till Kristus. Ikväll skulle vi dock få se en film producerad av kyrkan, den heter ”The Testaments.” Filmen handlar om tiden runt Kristi besök till de forna innevånarna på den amerikanska kontinenten, en filmatisering av delar av Helamans bok och Nephi den tredjes bok, men fiktiv förståss. Filmen gjorde ett mycket starkt intryck på mig. När vi sett färdigt filmen upptäckte jag att Daniel Cederberg var i samma rum, bara några rader framför mig. Jag visste att han skulle på mission också, och att vi skulle vara här några veckor under samma tid, men inte riktigt när, eller var han skulle vara. Han skulle till Minnesota så någon språkträning behövdes inte, han hade bara 3 veckor i MTC för att lära sig vad som skall undervisas. Det var kul att träffa honom! Vi pratade en liten stund sedan gick vi till våra respektive byggnader.

På vägen hem från filmen slogs jag av tanken att här i MTC är det sällan man hör frågan ”var kommer du ifrån?” utan alla fokuserar på framtiden, inte det förflutna. Alla frågar vart man ska, vart man är påväg. I ett kort perspektiv är jag på väg till Finland. Det kan dock vara nyttigt att ställa sig själv frågan då och då att ”vart är jag påväg”, ur ett livslångt eller till och med evigt perspektiv.

Vart är du på väg?