Idag fick jag min kallelse 1När man vill gå ut som missionär pratar man med biskopen i sin hemförsamling. Om biskopen efter en intervju finner mig redo att gå ut som missionär så skickar han en rekommendation till profeten, kyrkans president. Profeten eller någon i de tolv apostlarnas råd har en bön, och när de får svar på bönen så vet de, genom uppenbarelse, vilken mission i vilket land jag skall sändas till.. Faktum är att kallelsen kom för ett par dagar sedan, men jag var inte hemma, och jag ville inte att någon annan skulle öppna brevet. Nu hade jag äntligen kommit hem, och det var blandade känslor… å ena sidan kändes det otroligt spännande, med tanke på att jag kunde hamna precis var som helst i hela världen… å andra sidan ville jag inte få för höga förväntningar, utifall att det nu inte var så exotiskt.
Jag har hört att det finns tre sätt att öppna sitt missionskall, och bara två av dem är värdiga. Det dåliga sättet är att man sliter upp kuvertet och läser det så fort man kan. Det kom inte på fråga. De andra två är att man antingen samlar familjen och gör det tillsammans, eller drar sig undan och gör det på egen hand. Det sistnämnda var vad jag tänkte göra, så jag tog kuvertet och gick upp på mitt rum. Jag hade en bön att jag skulle acceptera det som Herrens vilja vad det än stod i kuvertet, och att jag skulle känna att det verkligen var Kristus kall till mig.
Jag hade kallats att verka som missionär i Finland…
Det var inte vad jag hade väntat mig, och inte vad jag hade hoppats på heller om jag skall vara ärlig. Det där med exotiskt land… Finland kändes inte så exotiskt för en svensk får jag säga.
Jag blev lite besviken, samtidigt som det kändes lite tryggt att det var så nära. Jag visste att mamma skulle bli väldigt glad över att inte ha mig längre bort än så, även om missionen skulle inledas med en vistelse i USA på ca 3 månader.