Fortfarande inte helt pigg, men inte sjuk längre i alla fall.
Mellan klockan ett och två knackade vi dörr utan några överraskningar, trapporna var riktigt jobbiga, kroppen orkar väl inte så mycket efter förkylning… efter det gick vi till vår middagsbjudning hos syster Seitsojoki. Jag var så trött att efter maten somnade jag en stund på hennes soffa.
Sedan bar det av hemåt, mera vila…
Fortfarande sjuk. Jag läste L&F130 idag och pusslade ihop det med några av lärdomarna från President Nixons (jo, han hette faktiskt så, och var ju president för ett av MTCs 4 distrikt, men det låter roligt, ”president Nixon”… different guy though) undervisningar på assistentmötena i MTC.
Äldste Smith har också blivit dålig, men inte lika illa som mig. Han har nog hunnit bygga upp ett immunförsvar mot de finska bakterierna under sina 1½ år här, själv verkar jag helt försvarslös och ligger fortfarande mest i sängen, eller sitter nersjunken och nerbäddad i min läsfåtölj. Det är dock inte hundra procent klagan, det får jag erkänna att efter att ha jobbat hårt nästan varje dag sedan jag flög hemifrån är det ganska skönt att få vara stilla och bara ta igen sig några dagar, så kanske det är 95% jobbigt och 5% skönt…
Vi hade en undervisning bokad ikväll, och eftersom Äldste Smith var förkyld men inte direkt värre sjuk så tyckte han att han kunde gå, så vi bad två medlemmar i grenen att hjälpa oss med det. Seppo och Kari kom över, så Seppo och Äldste Smith åkte iväg, och Kari stannade med mig i lägenheten1Som jag nämnde för ett par dagar sedan så är vi som missionärer aldrig ensamma, varken i lägenheten eller ute på arbete. Vi kan dock få en ”paus” från vår tilldelade kamrat genom att vi gör utbyten till exempel när vi träffar missionärerna från Oulu, eller assistenterna, och delar upp oss på olika sätt. En annan variant är att gå ut med en varsin man från församlingen.. Jag visade Kari bilder hemifrån och berättade om min familj. Det var både finska-övning och en möjlighet för oss att lära känna varandra bättre. Äldste Smith och Seppo var tillbaka ganska snabbt, för familjen som de skulle undervisa var inte hemma.
Jag orkade skriva en hel del brev under dagen, det kändes skönt, för jag hade flera stycken som jag länge velat skriva till, men som jag inte kommit för mig att skriva till. Jag har ju de obligatoriska breven hem, till de närmsta vännerna, och ofta hinner jag sedan bara något brev till i veckan. Nu fick jag rensat den ”brev-kö” som jag byggt upp för mig själv.
Fortfarande riktigt sjuk, det här är nog den värsta influensan jag någonsin haft. Finska influensan, haha. Jag hörde en till av Äldste Smiths sånger idag, en sång som rörde mig.
”4 years old at his front door, watches while his daddy drives away. He knows there’s something wrong when he sees the tears on mama’s face, his whole life will change… Like stones in the river we are tossed and turned, when the current moves us all. Like stones in living water over time, shaped until the edges are gone. Polished and smooth, that’s what we will be if we put our life in Gods hands…
Så på svenska fritt översatt ”4 år gammal och stod vid ytterdörren, såg medan pappa körde iväg. Han förstod att något var fel när han såg tårarna på mammas kinder. Hela hans liv skulle ändras… Liksom stenar i floden kastas vi hit och dit när strömmen rör oss alla. Liksom stenar i levande vatten blir vi med tiden formade till dess alla hörn är bora. Polerade och lena, det är vad vi blir, om vi lägger vårt liv i Guds händer.”
Sången rörde vid mig dels pga. Att jag har mycket i mitt förflutna som påverkats av mina egna föräldrars beslut att gå isär under mina tonår, men den rörde också vid mig pga. Liknelsen om oss som stenar i en flod, där livets prövningar formar oss till bättre människor.
Jag anstränger mig fortfarande för att läsa Mormons bok och Läran & Förbunden på finska, men jag läser än så länge bara sådana kapitel som jag känner till innehållet väl i, då kan jag förstå från sammanhanget vad orden betyder, men om det är sådana kapitel som jag är mindre bekant med så tappar jag fort hela sammanhanget. Det går dock bättre och bättre. Idag läste jag lite i Äldste Smiths ”Vieraskirja”1Vieraskirja betyder gästbok och är något som många medlemmar här i finland har. Ofta får missionärer skriva i familjens gästbok innan de flyttar från församlingen. Många missionärer har anammat tanken fast då omvänt, folk är ju inte gäster hemma hos oss så ofta, men tanken är att folk som man lär känna och som man sedan skiljs från får skriva några minnesvärda ord i en bok som man sedan tar med sig hem som minne. Missions-slang för vieraskirja är V-book. ”Hey Elder, could you write in my V-book before you guys leave?” och fann ett bra citat ”There is no way to happiness – happiness IS the way!” Alltså på svenska ”Det finns ingen väg till lycka – lyckan är själva vägen!”
Vilken härlig förberedelsedag (ledig dag) det var idag då – sjuk hela dagen. Ingenting har blivit till det bättre, här går det bara utför. Äldste Smith gillar nog pausen dock, att kunna vara inne och läsa, skriva brev och lyssna till musik1Som missionärer för kyrkan har vi regler runt musik, vi får bara lyssna till sådant som är andligt upplyftande. Kyrkans hymner och körmusik i övrigt kan ju lätt bli långtråkigt för killar i vår ålder, även om det är vackert i viss begränsad mängd. Då är det skönt att det finns många musiker inom kyrkan som skrivit musik som är andligt upplyftande och där både text och musik speglar vår tro.. En av sångerna han lyssnade till idag handlade om hur vi är Guds barn, och att vi alla en dag skall komma tillbaka dit där han är, klädas i vitt vid hans sida. Den sanningen är så fantastisk, att vi är Guds barn, var och en av oss på denna jorden, och att han inte vill någonting hellre än att vi blir mer lika honom.
Medan jag gjorde mig i ordning imorse kände jag förkylningssymptomen krypa inpå – ont i halsen var väl det som kändes mest. Vi skred till verket med vårt nya mål att arbeta fler timmar, och på vägen till kyrkan kontaktade vi på gatan i en halvtimme. Vi träffade hela tre personer, men det var rätt bra ändå för en av dem gav oss adress och bad oss komma förbi och prata religion. När man är missionär på en plats som denna blir man glad över det lilla, för oftast vill ingen lyssna. Det kanske förresten gäller för hela västvärlden, inte bara här uppe i norden. Under mötena i kyrkan kände jag mig allt sjukare, jag började få ont i ryggen, så där influensa-ont-i-hela-kroppen ont. Äldste Williams och äldste Butler, missionspresidentens assistenter, var här på utbyte, och efter lunch fick jag en välsignelse1En värdig bärare av prästadömet (prästadömet är myndighet att handla i Guds namn, något som alla värdiga män i kyrkan kan få) kan välsigna sjuka, liksom Jesu lärjungar på sin tid välsignade och helade sjuka. I L&Fstår det att när Äldsterna har lagt sina händer på den sjuke skall denne återställas till hälsa, såvida han eller hon inte är beseglad till att lämna detta liv och gå vidare till andevärlden. En välsignelse trumfar inte Guds vilja om Han bestämt något rörande saken, men i annat fall är löftet att man skall bli frisk. Det står dock inte någonting om huruvida detta skall ske omedelbart eller efter en tid. När Jesus helade människor sade han alltid att det skedde genom deras egen tro, så jag vill tro att helandet kan ske omedelbart om den sjuke har tro till det.. Äldste Smith gav den, och efter att ha talat orden om att jag skulle bli fullt frisk så sade han något som rörde mig till tårar. Han talade om min far, att han en dag skulle höra på evangeliet.
Jag gjorde ett tappert försök att utöva min tro på välsignelsen då vi åkte ut för att arbeta trots infektionen som uppenbarligen växte i min kropp. Jag och äldste Butler åkte till område 8, lite mindre lägenhetsbyggnader. Vi knackade dörr, och jag imponerades av att även han, liksom White och Williams i Oulu, var duktig på att prata med folk, att få dem att stanna vid dörren och bygga någon slags vänskaplig anda. Vi arbetade dock bara någon timme, min rygg blev värre och värre, och till slut fick jag säga att jag behövde hem och vila, det här funkade liksom inte längre. Det var inte så mycket förkylning utan mera ont i musklerna, främst i ryggen. Det var kallt också, och jag kände feber på gång, den där kittlande känslan i kroppens alla muskler. Vi gick till bilen (assistenterna har alltid en bil), plockade upp de andra och rullade hem till vår lägenhet. Jag fick krypa till sängs, och det var verkligen välbehövligt för nu hade jag börjat få huvudvärk också, och feberfrossa. Jag hade riktigt mycket på mig trots att det som alltid var rätt varmt i lägenheten. Äldste Williams stannade inne med mig2Som missionär är man aldrig ensam, med ytterst få undantag. De andra tre skulle till exempel aldrig gå iväg ut och lämna en ensam kvar hemma, man är alltid två och två. Det är ofta ett skydd och en hjälp, men det är stundom också jobbigt att aldrig få vara ”ifred”, förutom korta stunder som när man gör sig i ordning på morgonen i badrummet, eller uträttar andra behov. Det händer dock vid förflyttningar att man får åka tåg till ett nytt område osv. Ensam, det kan vara en oas ibland. och skrev lite i sin dagbok medan Äldste Smith och Äldste Butler åkte iväg ut för att arbeta några timmar till.
Åter i Kajaani och vi började vår strävan att göra 70 timmar/vecka. Det innebar att vi lämnade lägenheten kl 9. Hela dagen kände jag mig så upprymd och glad, även hela tiden då vi skriftade och antingen fick dörrar igenslängda framför oss, eller den traditionella titthåls-avvisningen, det vill säga man hör eller ser att någon kommer fram och tittar i titthålet, men utan att öppna dörren. Jag var så glad över att få göra det här arbetet. Ryggen, axlarna och till slut även benen kändes riktigt trötta, men när vi kom hem var jag fortfarande helt upprymd och fylld av glädje.
”-Du, Äldste Smith, jag har tänkt på en sak angående det här med 70 timmar…”
”-Jaha…?”
”-Jo, vi spenderar ju 6 timmar på Oulutåget varannan vecka, hur skall vi lösa det… det blir svårt att hämta igen 6 timmar de veckorna.”
”-Ja, men det är inget att göra åt. Vi behöver komma dit och träffa dem, så låt det då bli 64 timmar varannan vecka, det spelar ingen roll.” Samma attityd som varje gång jag tar upp något som skulle kunna hota utbytena med Oulu… de är visst hans bröd och vatten för att överleva vistelsen i Kajaani…
Idag var zonskonferens i Oulu. Jag skall nedteckna några saker från dagens händelser och undervisning. Vi pratade om att det är ganska glest med medlemshänvisningar här. En hänvisning är alltså när en medlem har en vän som vill träffa missionärerna och lära sig mer om kyrkan. Vi frågar ofta medlemmarna om de har någon vän eller bekant som skulle vilja höra vårt budskap, men det är oftast ingen medlem som har det, jag har ännu inte varit med om det i alla fall, och min kamrat säger att det är dåligt med det.
President Hoyt sade idag på sitt vanliga, skämtsamt fyndiga sätt att ”Dörrknackning är Herrens hänvisning” (eng. Tracting is the Lord’s referral). Han menade alltså att om medlemmarna inte ger oss den hjälpen, så gör Herren det genom att vi går ut och knackar dörr. President Hoyt har arbetat med försäljning större delen av sitt liv, inom försäkringsbranschen. Han berättade att det är viktigt att göra det kort när man tar kontakt med någon, och det är dessutom bevisat att nästan ingen hör de första orden du säger vid dörren, det enda de tänker är ”hur skall jag ta mig ur den här obekväma situationen.”
Assistenterna1Missionspresidenten väljer två av oss missionärer som verkar som hans assistenter för en tid. De hjälper till med att leda möten, undervisa vid konferenser, ordna med det praktiska under förflyttningar etc. hade också en stunds undervisning. Om jag kan ’omvända’ en finsk medlem till att göra missionärsarbete, då har jag en bestående effekt på landet, på missionen här i Finland. Själv åker jag ju hem när min heltidsmission är över, men medlemmen är kvar, troligen resten av livet.
Kunskap leder till tro (belief). Kunskap och tro (belief) tillsammans leder sedan till den tro (faith) som är grunden till vår aval och gärningar. När Oliver Cowdery skulle hjälpa Joseph Smith med översättningen av Mormons Bok bad han vid ett tillfälle att få prova att översätta, som omväxling från att bara skriva det som Joseph översatte. Oliver fick tillåtelse, men i L&F 9:8-9 står det:
Men se, jag säger dig, att du måste utforska det i ditt eget sinne. Sedan måste du fråga mig om det är rätt, och om det är rätt skall jag få ditt hjärta att brinna inom dig, därför skall du känna att det är rätt.
Men om det inte är rätt skall du inte få någon sådan känsla, utan det skall komma en tröghet över ditt tänkande som får dig att glömma det som är fel. Därför kan du inte skriva det som är heligt om det inte blir dig givet av mig.
Oliver var villig att ge sin tid till arbetet, men han var inte villig att utföra det arbete som krävdes under den tiden. Slående likhet med vår tid under mission.
Skrifterna lär oss att tro är ”en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser” (Heb 11:1). Tro är grunden för all rättfärdighet. Utan både offer, lydnad och bön kan vi aldrig ha riktig tro (eng. Faith).
Så till en förändring i vårt schema – områdesauktoriteterna2Kyrkan har delat in världen i olika områden, centrala europa som Norden tillhör har för närvarande sitt ledarskap i Frankfurt. Det är några av kyrkans ledare på allmän nivå (general authorities) som är kallade till uppdraget att leda kyrkan här. Jag tror att vår områdespresident nu är Äldste Tobler. vill att vi lägger ner 70 timmar per vecka på proselyterande (missions-) arbete i Finlandsmissionen, det händer för lite tycker de, och uppenbarligen tror de att det beror på att vi inte arbetar tillräckligt mycket eller tillräckligt hårt. Att jämföra med tidigare ca 60 timmar. Vi studerar 3½ timme på morgonen (mellan 06.30-11.00 med undantag för dusch och frukost ca en timme), och så vi jobbar vi ju redan 10,5 timmar per dag (11.00-21.30) men minus pauser för lunch och middag, så kanske det är 9 timmar/dag som det är nu. Vi skall alltså hitta en extra timme någonstans. Vi får antingen gå upp tidigare på morgonen så att vi kommer iväg tidigare, eller så får vi dra ner på mattiden under dagen.
Assistenterna utmanade oss att ”gå den andra milen” (se Matt 5:41) och sikta på 80 timmar per vecka. Det skulle gå om man gick upp en halvtimme tidigare, gick ut 1½ timme tidigare och gjorde sitt ”companionship study” mellan dörrarna medan man skriftade, om det skulle tillåtas av president Hoyt. Comp. Study är ju trots allt viktigt, kanske det inte går att få till ordentligt om man gör det vid sidan av skriftandet. Det spelar ingen roll, för Äldste Smith var inte alls med på den idén. ”Glory of men” sade han. Han menade alltså att om man gör det, så gör man det för att imponera på andra människor, inte för att söka Guds ära.
Presidenten hade som vanligt intervjuer med oss också. När vi hade pratat ett tag om hur det gick med min finska, hur det kändes att vara ute på mission osv. Frågade han mig:
”-Finns det någonting angående ert samarbete som du vill ta upp?” Jag funderade en stund… kanske jag skulle nämna att Äldste Smith inte alls verkar trivas här uppe i norr?
”-Det finns en sak… Jag tror att ensamheten och mörkret har påverkat honom lite, han är ganska trött och sliten ibland, och det verkar inte alls som att han trivs med att vara här.” Sedan tillade jag med ett leende ”Eller så är det bara jobbigt för honom att utbilda en greeenie som mig.”
”-Ja, jag är medveten om det, han trivs inte jättebra, men han blir kvar ett tag. Hur är det med dig då, påverkar det dig också med mörkret osv.?”
”-Nej då, det är lugnt. Jag önskar bara att vi hade lite mer att göra.” Åter med ett leende tillade jag ” och ibland önskar jag att det vore lite mera fart på Äldste Smith.”
President Hoyt skrattade, sedan sade han ”-Ok, om du inte har något mer så kan du skicka in Äldste White.” Han kramade om mig innan jag gick ut till de andra.
På morgonen var min kamrat dålig, så vi stannade inne ett bra tag. Sedan gick vi ner till kyrkan en stund. Innan vi skulle med tåget till Oulu skriftade vi lite i område 8. På tåget pratade vi lite om sådd och skörd (Joh 4:36-38, 1 Kor 3:5-8).
Vi pratade om att vissa missionärer lägger grunden, sår, snarare än skördar. Han hade en frågeställning ”varför är det ofta de mindre motiverade missionärerna som döper?” jag har inte tillräcklig erfarenhet för att avgöra om det faktiskt är så rent generellt, men om det är så, då har jag en teori. Kanske det ibland är så att de starka motiverade, lydiga missionärerna ibland inte får se dopen pga. att det finns andra missionärer som har större behov av det. Vissa kanske lägger grunden, och andra får se välsignelserna av det och växer så och stärks i sin egen tillit till Herren genom att de får vara med om dop.
Eller kanske det är så att Herren ger oss enligt vårt hjärtas önskningar. Om vårt mål är att se dop så kanske vi får det. Om vårt mål är att tjäna Herren och våra medmänniskor på vad sätt det behövs, så kanske någon annan får se dopen som kommer ut av det. I vårt hjärta vet vi ändå vem vi tjänar, och vems ära vi söker.
Under förmiddagen skriftade vi, och vi var utomhus för omväxlings skull. Det har varit lite mildare ett par dagar, på nollan idag faktiskt. Det är väldigt skönt att slippa alla dessa trappuppgångar som ser likadana ut, även om jag är tacksam för att de finns när det är minus 30 grader… Människorna som bor i hus var väl inte jättemycket annorlunda dem vi träffat i lägenhetsbyggnaderna, men jag tror att de inte var riktigt lika rädda för att prata med oss. Kanske det beror på att grannarna inte hör att de växlar några ord med oss, för i trappuppgångarna hör ju alla om en börjar prata. Vi fick i alla fall utlämnat en Mormons Bok. Det var vår sista, men vi får fler på konferensen i övermorgon.
Under eftermiddagen besökte vi syster Kauppinen, och något underbart hände. Jag förstod allt hon pratade om medan vi satt och småpratade. Jag hängde med, ställde några frågor själv och berättade lite. När vi sedan hade vårt budskap tog jag hand om det mesta själv. Tänk att jag kunde förstå så mycket, det känns som att en polett har ramlat ner! Underbart.
Vi kontaktade lite på gatorna i området, sedan gick vi hem till familjen Kokkonen. Ari, pappan, är fortfarande sjuk men på bättringsväg. Efter lite samtal och ett informellt budskap var det dags att gå. Tjejerna såg på TV, och kanske var det därför som Äldste Smith struntade i att ha en bön tillsammans med dem innan vi skulle gå.
”-Ska vi inte ha en bön innan vi går?” Han svarade bara med en gest mot TVn. Jag tyckte att det var lite fånigt att låta en TV stoppa oss på det sättet, så jag frågade Ari ”Går det bra om vi tystar TVn en kort stund och har en bön innan vi går?” Det gick bra, och han bad mig att hålla den. Jag hade en bön, på svenska. Det kändes verkligen skönt att kunna tala från hjärtat och säga precis vad jag tänkte, utan att vara inskränkt till de ord jag kan på finska. Dessutom förstår ju Ari en del svenska.