Etikettarkiv: svåra dagar

Inte lycklig över förändringen

Publicerat av

Förberedelsedag… min sista lediga måndag. Som vanligt var vi i idrottshallen inne i Helsingfors, men jag satt bara där och bläddrade i en engelsk ordbok. Jag hade en storm av känslor inom mig. Väl på biblioteket skrev jag ett kort brev till mamma. Känns lite överflödigt när vi snart ses. Jag kollade även flygtiderna – fem på kvällen går det. Det kommer bli en lång fredag.

På eftermiddagen studerade jag 2 Nephi 1. Det ”utlovade” landet, tillståndet då vi är ”ett med Kristus”, då vi förblir i Honom och Han i oss, då inget kan förstöra vår frihet eller frid.

Jag hade också tankar kring mitt förhållande till min himmelske fader. När jag vet att jag gjort det Han förväntar sig av mig kan jag med styrka och tro komma inför honom i bön och bedja honom om de saker som jag och andra behöver. Jag vet att Han lyssnar då jag gjort vad Han önskat – då jag givit mitt allt.

På kvällen var vi hemma hos Tapola, sedan skulle vi ha haft en undervisning i Kivenlahti men de var inte hemma. Vi kollade några ”comebacks” i Nöykkiö innan vi åkte hem för kvällen.

Jag hade en sorgsen känsla inom mig. Jag känner mig inte alls lycklig över den förändring mitt liv är på väg att ta.

En avundsjuk missionär

Publicerat av

Saknaden efter Äldste Allen är påtaglig även idag. Det kändes som att vi jobbade ihop bara några veckor, men jag inser att jag haft honom lika länge som någon annan kamrat (förutom min första som var lite längre). Det känns som att han var den som tillförde stor tro till vårt arbete, jag känner mig nästan halv utan honom.

Äldste Wensel sade att han alltid var avundsjuk då han såg oss två tillsammans för vi kom alltid så bra överens.

Jag tror det här är en av de svåraste stunderna på min mission.

Vi knackade för övrigt dörr idag, hela dagen. Ingenting positivt hände.

Tre-i-ett av besvikelser plus en bonus

Publicerat av

Dagen började inte så bra, skulle vara hos Hope, men där var ingen hemma. Hon svarade heller in i telefon här om dagen så hon kanske börjar ”kallna” i intresset för kyrkan. Knackade dörr istället.

På eftermiddagen hade vi en undervisning med Rafael och Berit. De hade förberett mat och ville bjuda oss på. Missionärer säger inte nej till det =) Så vi åt, och det var gott. När vi sedan kom in på andliga saker, började prata om Mormons Bok, så var det inte lika kul längre. De har inte tänkt att ”gå längre” än så här. De hade många olika förklaringar till varför – såsom att ”vi har alltid haft höga positioner i de kretsar vi rört oss i”, eller ”vi är så gamla, det är svårt att ändra sådana saker” eller ”vi skulle behöva offra så mycket om vi gick vidare med det här”, eller ”det finns en annorlunda väg för oss alla”.

Jag tyckte det var intressant att inget av argumenten handlade om vad de tror eller inte tror på, eller vad de faktiskt känner för det vi presenterat för dem. Jag var brutalt ärlig mot dem, ganska lätt eftersom det förmodligen är sista gången vi ser dem. Jag sade att de inte hade gjort det vi från första början bett dem göra – läsa Mormons Bok och be för att fråga Gud. Vidare sade jag att ”det handlar inte om hur våra liv ser ut, eller hur vi föredrar dem, utan det handlar om vad Guds vilja i frågan är.” Berit hade varit tårögd en stund, jag tror hennes känslor var mest att hon fattat tycke för oss, och tycker det är sorgligt att vår kontakt tar slut. Rafael tittade ner i bordet en stund efter att jag sagt det där sista. Jag vet att han verkligen övervägt att bli medlem i kyrkan allvarligt. Han har fattat tycke för mycket av det vi undervisat honom om, jag tror han känner starkt för det, och för Mormons bok, och det är ju givetvis ett problem för honom nu när han beslutat att inte göra något med det.

Det var svårt och känslosamt för mig också efter att han undervisat dem i två och en halv månad. Jag tycker mycket om dem också, och jag har känt en sådan oerhörd inspiration under flera av våra samtal. Jag vet vad jag har känt, och jag vet ATT han också känt den Helige Anden. Bortförklaringar såsom ”om detta hade kommit tidigare i livet, innan vi blivit så gamla” återkom. Vi försäkrade dem om att de alltid är välkomna till kyrkan osv. och så tog vi farväl.

Dagen hade utrymme för en tredje besvikelse, vi hade en undervisning planerad med en svensktalande kvinna som systrarna träffat. Hon var inte hemma. Systrarna hade också haft en jobbig dag, vi skämtade om att vi kände oss ”som Wensel”, tomhänta.

Efter det besökte vi broder Virtanen. Det var ett bra besök. Han ville att vi skulle undervisa honom som om han var någon som lärde sig om kyrkan för första gången, så det gjorde vi – en ”första diskussion”. Till skillnad från förra gången så tog han idag emot min inbjudan eller utmaning att läsa i Mormons bok och be om den innan vårt nästa besök. Som avslutning på lektionen eller diskussionen höll han själv en innerlig bön. Han berättade några erfarenheter från sitt liv då han känt kommunikation från Gud, bl a då han var barn och deras kanin sprang bort. Han hade en bön, och såg tydligt i sitt inre stället där kaninen låg och tryckte, och kunde hämta hem den. Jag upplever att vi nått fram till honom bra, och det känns som att han är på väg till att inte bara vara en aktiv medlem utan en troende medlem den här gången.

Vi avslutade kvällen med att ta med oss Sakari från den andra församlingen till den ryska kvinnan vi mötte här om dagen, men hon var inte hemma. Han skrev ett meddelande och lämnade i hennes brevinkast (på ryska).

Andliga reserver

Publicerat av

Det var en lång och hård dag idag, vi fick ungefär 100 dörrar igenslängda framför oss. Vi undervisade en enstaka första diskussion, men den var inte ens bra, vi kommer inte gå tillbaka. En rolig incident i Kirkkonummi dock – jag lyckades sätta fart på larmet i en av hissarna, utan att försöka ens.

I Veikkola gick det ungefär lika dåligt. Då vi hade en timme kvar till middagen var jag färdig att ge upp, jag var så slut. Jag gick verkligen på andliga reserver, men jag hade en bön och var fast beslutad att inte ”ge upp” och ta paus i bilen. Vi fortsatte prata med människor fram till middagen. Conovers var också bjudna på middagen.

På kvällen tog vi en löparrunda sedan var det färdigt och godnatt.

Den värsta dagen på min mission

Publicerat av

Den här dagen var verkligen ”Hell and a half”. Dagen börjar med att vi åker hem, studerar, gör oss i ordning, och vid ca halv tio får jag ett telefonsamtal från Ariana. Hon säger att hon fått en stor uppenbarelse, det rör hela kyrkan, och hon behöver få prata med någon som har ”kontakter uppåt”. Great… det här bådar inte gott. Jag berättar för Missionspresidenten, som lovar att ringa henne ganska omgående.

Det tar över en timma innan han ringer tillbaka, så vi bestämmer oss för att inte vänta på besked utan går ut och börjar arbeta. På vägen ut till bilen hade jag en överväldigande känsla av att vi åter var ”tomhänta” och det bara var att kavla upp ärmarna och börja arbeta från noll igen. Jag kände mig nedstämd, samtidigt som jag kände att jag hade stöd. Jag tänkte på versen i L&F om att änglar skall gå vid vår sida och stötta oss…

Vi tänkte åka förbi Hope, just som vi svängde in på parkeringen i början av hennes gata ringde president Hoyt. Jag glömmer nog aldrig hur han inledde samtalet ”-Call the whole thing off! She can’t be baptized”.

Han berättade lite av vad hon sagt, och det stod klart att hon har några mentala problem som gör att vi inte kommer att döpa henne. Inte för att man inte får ”vara med” i kyrkan om man har mentala sjukdomar, men man behöver inte dopet när man inte är fullt ansvarig för det man tänker och gör. Hon är fortfarande lika välkommen att komma till kyrkan och deltaga. President Hoyt gav oss ett förbud att gå hem till Ariana utan en annan medlem med oss, han förklarade inte i detalj varför, bara att det ”kommit fram saker”.

Precis då samtalet var över kom Hope körande, vinkade glatt till oss, men hade ingen avsikt el tid att stanna och prata med oss.

Jaja… vi hämtade upp de andra två missionärerna för att gå till Ariana och prata med henne, ev. säga ”hejdå” beroende på hur hon tog det här bakslaget om dopet som inte blir av. Vi skulle ju ha en medlem med oss, men det fanns ingen ledig så två missionärer till bör duga.

Vi stannade till hemma för en toapaus bara, men just då ringde hon. Det var den jobbigaste stunden på min mission, och på något sätt kände jag mig personligen ansvarig för det hela, den jobbiga situationen… De andra tre hade samlats i vardagsrummet och lämnade mig ensam i hallen med telefonen. Det kändes verkligen ensamt och övergivet, att jag skulle bära detta tunga ensam…

Det här är förmodligen den svåraste stunden på min mission. Inte pga att ett dop som vi hoppats på nu uteblir, utan pga mina personliga känslor, min relation till Ariana. Det är ju jag som hittat henne, jag har tagit med henne till kyrkan, undervisat henne, låtit henne tro att hon kan döpas och bli upptagen i församlingen, och så blir det plötsligt mittåt på det hela. Det känns som om jag överger henne.

Då de andra Espoo-missionärerna redan var i vårt område beslutade vi att gå på exchanges idag också. Jag kände att jag behövde Wensels stöd. Han sade något som verkligen skar rakt i hjärtat, ”Maybe the Lord is trying to teach you how to use and rely upon the spirit of discernment” (svenska: Kanske Herren försöker lära dig att använda och lita på urskiljningens gåva/ande). Anledningen till att det skar i hjärtat var att jag ju sett varningsflaggorna under våra undervisningar med henne. Jag hade hade haft den där varnande känslan under vår undervisning, att något inte stod helt rätt till. Jag hade tagit allt för lätt på hennes ”syner”, på hennes olika ”uppenbarelser” som hon berättat om från tidigare i sitt liv. Jag borde ha konfronterat dem och inte låtit dem passera så lätt. Jag menar, jag vet att man kan ha övernaturliga upplevelser, och att man kan få mycket inspiration, jag har själv upplevt att Gud väglett och tröstat mig i mitt liv. Men de grejer hon påstod sig ha upplevt var på en helt annan nivå.

Så jag antar att jag mår dåligt därför att jag visst är ansvarig, i alla fall delvis.

Ariana är i alla fall fast besluten att fortsätta att leva efter Guds bud så som vi undervisat henne, och hon vill fortsätta komma till kyrkan.

Vi skjutsade hem de andra missionärerna på kvällen, och jag ringde den medlem som varit mest aktiv i undervisningen av Ariana, för att höra hur han och hans familj tagit det hela. De bjöd in oss (det låg ändå på vägen) och vi pratade en stund om det. Det är svårt att veta hur man skall hantera det hela. Man vill agera på ett Kristuslikt sätt, de kommer givetvis fortsätta vara hennes vänner, men det kommer ju bli lite obekvämt i alla fall till en början.

Vi knackade dörr en liten stund till, sedan stannade vi till hos Conovers på kvällen.

Under dagen funderade jag över om jag borde begära förflyttning, att jag kanske inte klarar det här, rent känslomässigt… kanske jag kunde få göra klart min mission i ett annat område. Men Wensel försökte få mig på andra tankar. Han påminde mig om vad jag sagt till honom bara två kvällar tidigare, om att ”Herren är mäktig att frälsa”, och han sade ”you were destined to overcome this, through the Atonement!”

…alldeles som ett barn underkastar sig sin far

Publicerat av

Vi hade en mycket hård dag idag. Igår kväll kom Fowler och Natress för utbyten. Jag arbetade med Ä Fowler idag och hans kommentar efteråt var ”Det var som om människorna vi mötte idag hade varit ute i kylan för länge så deras hjärtan frusit”. Det var verkligen som att knacka dörr i Kajaani, förutom att ett fåtal människor idag sade att vi kunde komma tillbaka.

På kvällen var jag ute med Natress, vi var bjudna på middag hos en medlemsfamilj. De spelade schack, men det var lite öppet deltagande, det var i princip hela deras famlij emot Natress,. Och jag var lite på bådas sidor. Vårt budskap ikväll var från Mosiahs bok 3:19

Ty den naturliga människan är en fiende till Gud och har så varit från Adams fall, och kommer att så vara i evigheters evighet, om hon inte ger efter för den Helige Andens maningar och lägger av den naturliga människan och blir en helig genom Herren Kristi försoning och blir som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull, villig att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på henne, alldeles som ett barn underkastar sig sin far.

 

Vi gick igenom versen grundligt, sedan talade vi en stund om deras eget missionsarbete som medlemmar och familj.

På kvällen när vi kommit hem lyssnade vi på Ä Ballards tal från 1,5 år sedan då han talade om att de nu höjde ribban för att få gå ut som missionär. Kraven på att man i sin ungdom ever så som kyrkan lär för att få gå ut och representera den skulle skärpas. ”Medan det är sant att du kan omvända dig från dina synder och bli förlåten, så kanske du är – eller inte är – lämpad för missionärstjänst..

Jag begrundade ett slag mig själv och min tid som missionär. Har jag varit sådan som jag räknade med att vara? Är jag idag den jag vill vara? Har jag nog med disciplin för att ändra på det? Jag önskar att jag kunde se mig själv med andra ögon, tydligare se vad jag behöver ändra på.

Tillbaka hos Anna

Publicerat av

En så annorlunda dag. Inte heller gick den enligt planerna. Allen och Johnson flyttade våra grejer medan jag hängde med Ä Holiday och fixade lite annat (de är presidentens assistenter, och ansvariga för sånt här som flyttar osv). Medan vi var i missionskontoret ringde Wensel och bad om hjälp. Han hade dubbelbokat sig pga att Anna ändrat tiden. Jag kände mig lite irriterad, och tyckte att han kan väl bara ändra tiden igen? Men då vi lagt på kände jag mig lite skyldig, och ringde upp honom och sade att det funkar, vi hade ju trots allt inget annat än flytten planerad på hela dagen iaf.

Så vid halv sju åkte jag och Schachtsneider hem till Anna, tillsammans med Niina. De två pratade om skola osv. direkt när vi kom dit. Anna skall visst arbeta på Niinas skola lite framöver. Anna hade inga frågor, och vi kände inte att hon var redo för någon undervisning, så vi såg på kyrk-filmen Legacy tillsammans. Den handlar om kyrkans tidiga dagar, med förföljelse och flytt över slätterna ut till klippiga bergen. Hon var inte nämnvärt berörd av filmen, och frågade efteråt hur vi ser på andra religioner. Vi har pratat om det här förut, en hel del, men det känns som sagt i övrigt som att vi går i cirklar med henne nu. Samtidigt som hon säger att hon har ett vittnesbörd, dvs känner att hon fått ett svar från Gud ang. att detta är Jesus Kristus egen kyrka, pratar hon om att andra kyrkor säkert är bättre för vissa osv.

Jag försökte få in samtalet på något konstruktivt, något som berör eller kan hjälpa henne personligen, och frågade om hon läst något i Mormons bok på sistone. ”Inte sedan sist” svarade hon bara kort. Senast jag var där var svaret att hon inte läst på ”ett bra tag”. Tror hon hade kommit 13 kapitel in i boken, antar att hon tröttnade sedan. Under jul var detta allt hon kunde tänka på, och nu är intresset helt borta. Stämningen var också annorlunda. Jag upplevde det mera som att vi ”var i vägen” hemma hos henne idag.

Det svåraste med vår vardag är inte att gå upp tidigt, jobba hela dagen utan att se resultat, eller att folk ser snett på oss eller säger elaka saker eller i övrigt behandlar oss illa. det svåraste är känslorna man får för dem som intresserar sig för vårt budskap. Man bryr sig så mycket om de själar som ”fattar tag i ledstången” och ”går fram mot livets träd” (se 1 Nephi 8 och 11) och man bara önskar att man kunde ta dem i handen och dra med sig dem.

Av alla krävs ett offer

Publicerat av

På morgonen knackade vi dörr i Kirkkonummi, det var väldigt kallt… Vi åt lunch, sedan förberedde jag mig lite för undervisningen med Anna genom att läsa igenom frågorna i dopsintervjun.

Vi lämnade av Allen och Wensels kamrat Schachtsneider tillsammans för att gå ut ensamma för första gången (de är ju helt gröna båda två så det blir spännande. Kommer de in någonstans kommer de inte ha en aning om vad vederbörande svarar på deras frågor mm).

Vid tågstationen i kilo mötte vi upp Nina, en medlem från Wensels församling som vi skulle ha med oss på undervisningen. Undervisningen började bra med att Nina berättade sin historia, hur och varför hon blev medlem i kyrkan. Anna satt och lyssnade mycket uppmärksamt, hon tog inte ögonen från Nina en enda gång under samtalet. Vi kände den Helige Anden mycket starkt, och jag fortsatte med ett par kommentarer på Ninas berättelse, för att leda in på ämnet för dagen.

Då hände något som vi inte förväntat oss. Den milda Anna som vi kände var som bortblåst, hon angrep visdomsordet och tionde ganska hårt, och verkade inte alls förstå de buden längre. Jag kände mig så liten, hon kan givetvis argumentera väl för sin sak på sitt språk, och hon är intelligent. Jag är bara här för att förmedla budskapet, sedan är det upp till henne att själv ta det till Gud och ta reda på om det är sant. Hon har förstått det tidigare, nu är det som att hon har backat några steg och vill ”strida” med oss. Men det gjorde vi inte. Vi varken vill eller kan, egentligen.

Hon tog upp sådana saker som att ”men jag som lever så bra i övrigt” (syftande dels på att hon är vegan och i övrigt mycket hälsosam), ”skulle inte jag kunna ta en kopp kaffe då och då” och hon lade även fram andra argument som ”den och den i församlingen gör ju det här och det här, då är ju inte han bättre” dvs. hon jämförde sig med andra, istället för att jämföra sig med vad hon vet att Gud undervisat henne, genom oss och genom de känslor och tankar hon fått.

Vi gjorde som planerat och inbjöd henne att förbereda sig att bli döpt lördag nästa vecka, men hon var inte så entusiastisk över den möjligheten direkt. Det var verkligen en ”stridighetens ande” i rummet och inte den Helige Anden större delen av samtalet. Inte att vi ”stred” med henne men det kändes som att hon ”jagade på” och någon eller något ”jagade” säkert i sin tur på henne…

Under den lektionen som handlade om offer för några dagar sedan var det helt klart för henne att ”mina offer kommer bli kaffet1Visdomsordet är en hälsolag som Herren givit där det sägs att vin och starka drycker (tolkat som the och kaffe) inte är bra för kroppen, se mer i läran och förbunden kap 89 och att ge tionde2Tionde är alltså den lag som etablerades redan i gamla testamentet, genom vilken kyrkans medlemmar är befallda att ge en tiondel av sin inkomst till kyrkan. Det är Jesu Kristi Kyrkas huvudsakliga inkomst, det som bekostar våra möteshus, tempel, subventionerar missionsverksamheten något mm. Kyrkan tar inte emot statliga bidrag någonstans i världen utan är oberoende genom medlemmarnas offer. till kyrkan”. Jag påminde henne om det, och vi talade en stund om vad det innebär att offra något för Herren. Att offer alltid varit en del av Gudsdyrkan, genom hela bibelns historia, och att det är ett privilegium att få offra för Herren. Vi talade en stund om Hans stora offer för oss…

Sedan lade jag alla kort på bordet, jag ”bore my soul to her” som vi kallar det, dvs. utgjöt min själ för henne. Vad jag menar med det är att jag berättade hur vi känt för henne från första början, hur vi kände oss mycket vägledda då vi först stötte på henne, och hur vi känt genom alla undervisningar vi haft med henne, och att vi vet att hon kan vara redo att döpa sig nästa lördag. Men det måste vara något hon själv vill. Och vi upplever att någonting har förändrats sedan vi var här senast, att ”du har inte längre en sådan önskan”. Du vet vad du har känt, och av alla krävs ett offer för att lära känna Herren. Är det ett offer som du inte är villig att göra?

Innan vi gick bad vi allesamman, med hörbara ord. Inte som en del frikyrkor gör, där de pratar i munnen på varandra och ibland på språk som ingen förstår. Nej, vi bad en varsin bön i tur och ordning. Anna sade att det var första gången hon bett då någon annan hört på.

Medan vi gick därifrån kändes det som att mitt hjärta skulle brista. Efter alla böner, fasta, förberedelser, undervisning… hon har deltagit i alla aktiviteter, varit med ungdomarna och i kyrkan på söndagarna, lärt känna en hel del av medlemmarna…

Det kändes ännu tyngre senare på kvällen då jag berättade för Wensel att jag känt som om jag gjort mitt, att jag inte hade mera att ge henne, för han tittade på mig och sade förvånat att han känt exakt samma sak. Så jag antar att det avslutar kapitlet med Anna. Jag hade trott att det jag känt innebar att jag personligen inte hade mer att ge henne, och att det var dags att sluta med dessa byten för att ständigt kunna följa med Wensel in i deras område, och dumpa våra kamrater med något annat… men det var alltså tyvärr mer än så. Vi kan bara tolka det som att Anna – i alla fall för den här gången – fått all undervisning (och vägledning av Anden) nödvändig för att fatta ett beslut, och hennes beslut just nu är inte vad vi hade hoppats på.

I behov av GPS

Publicerat av

Dålig dag. Den började dock bra med frukost hos Aho, och jag fick hålla bön på svenska. Efter det åkte vi och handlade åt de andra Espoo-missionärerna som låg hemma sjuka. Vi stannade till hos en indisk kvinna som varit intresserad tidigare, men hon var inte hemma. Det blev dags att åka ut till Lohja för en middagsbjudning. Tyvärr somnade jag i passagerarsätet och Äldste Wooley som körde satt nog också i andra tankar för vi körde lite fel och hamnade nästan i Pohja innan vi insåg att vi kört fel. Jag var ju inte ens vaken så jag ska inte skylla på honom.

Alldeles för sent kom vi så fram till familjen Nuutinen. De hade många barn och det var en glad och livlig stämning. De hade bott i Göteborg en tid så vi pratade lite om några medlemmar som vi båda känner där, det var kul.

Efter middagen knackade vi dörr ute i Lohja, några höghus (tja, allt är relativt.. tre våningar är ganska högt för att vara i Lohja). Ingen framgång. Det känns som att vi haft väldigt lite framgång den sista veckan.

Väl tillbaka i Espoo fick vi dock några bra kontakter som ville att vi kom tillbaka en annan dag.