Den här dagen var verkligen ”Hell and a half”. Dagen börjar med att vi åker hem, studerar, gör oss i ordning, och vid ca halv tio får jag ett telefonsamtal från Ariana. Hon säger att hon fått en stor uppenbarelse, det rör hela kyrkan, och hon behöver få prata med någon som har ”kontakter uppåt”. Great… det här bådar inte gott. Jag berättar för Missionspresidenten, som lovar att ringa henne ganska omgående.

Det tar över en timma innan han ringer tillbaka, så vi bestämmer oss för att inte vänta på besked utan går ut och börjar arbeta. På vägen ut till bilen hade jag en överväldigande känsla av att vi åter var ”tomhänta” och det bara var att kavla upp ärmarna och börja arbeta från noll igen. Jag kände mig nedstämd, samtidigt som jag kände att jag hade stöd. Jag tänkte på versen i L&F om att änglar skall gå vid vår sida och stötta oss…

Vi tänkte åka förbi Hope, just som vi svängde in på parkeringen i början av hennes gata ringde president Hoyt. Jag glömmer nog aldrig hur han inledde samtalet ”-Call the whole thing off! She can’t be baptized”.

Han berättade lite av vad hon sagt, och det stod klart att hon har några mentala problem som gör att vi inte kommer att döpa henne. Inte för att man inte får ”vara med” i kyrkan om man har mentala sjukdomar, men man behöver inte dopet när man inte är fullt ansvarig för det man tänker och gör. Hon är fortfarande lika välkommen att komma till kyrkan och deltaga. President Hoyt gav oss ett förbud att gå hem till Ariana utan en annan medlem med oss, han förklarade inte i detalj varför, bara att det ”kommit fram saker”.

Precis då samtalet var över kom Hope körande, vinkade glatt till oss, men hade ingen avsikt el tid att stanna och prata med oss.

Jaja… vi hämtade upp de andra två missionärerna för att gå till Ariana och prata med henne, ev. säga ”hejdå” beroende på hur hon tog det här bakslaget om dopet som inte blir av. Vi skulle ju ha en medlem med oss, men det fanns ingen ledig så två missionärer till bör duga.

Vi stannade till hemma för en toapaus bara, men just då ringde hon. Det var den jobbigaste stunden på min mission, och på något sätt kände jag mig personligen ansvarig för det hela, den jobbiga situationen… De andra tre hade samlats i vardagsrummet och lämnade mig ensam i hallen med telefonen. Det kändes verkligen ensamt och övergivet, att jag skulle bära detta tunga ensam…

Det här är förmodligen den svåraste stunden på min mission. Inte pga att ett dop som vi hoppats på nu uteblir, utan pga mina personliga känslor, min relation till Ariana. Det är ju jag som hittat henne, jag har tagit med henne till kyrkan, undervisat henne, låtit henne tro att hon kan döpas och bli upptagen i församlingen, och så blir det plötsligt mittåt på det hela. Det känns som om jag överger henne.

Då de andra Espoo-missionärerna redan var i vårt område beslutade vi att gå på exchanges idag också. Jag kände att jag behövde Wensels stöd. Han sade något som verkligen skar rakt i hjärtat, ”Maybe the Lord is trying to teach you how to use and rely upon the spirit of discernment” (svenska: Kanske Herren försöker lära dig att använda och lita på urskiljningens gåva/ande). Anledningen till att det skar i hjärtat var att jag ju sett varningsflaggorna under våra undervisningar med henne. Jag hade hade haft den där varnande känslan under vår undervisning, att något inte stod helt rätt till. Jag hade tagit allt för lätt på hennes ”syner”, på hennes olika ”uppenbarelser” som hon berättat om från tidigare i sitt liv. Jag borde ha konfronterat dem och inte låtit dem passera så lätt. Jag menar, jag vet att man kan ha övernaturliga upplevelser, och att man kan få mycket inspiration, jag har själv upplevt att Gud väglett och tröstat mig i mitt liv. Men de grejer hon påstod sig ha upplevt var på en helt annan nivå.

Så jag antar att jag mår dåligt därför att jag visst är ansvarig, i alla fall delvis.

Ariana är i alla fall fast besluten att fortsätta att leva efter Guds bud så som vi undervisat henne, och hon vill fortsätta komma till kyrkan.

Vi skjutsade hem de andra missionärerna på kvällen, och jag ringde den medlem som varit mest aktiv i undervisningen av Ariana, för att höra hur han och hans familj tagit det hela. De bjöd in oss (det låg ändå på vägen) och vi pratade en stund om det. Det är svårt att veta hur man skall hantera det hela. Man vill agera på ett Kristuslikt sätt, de kommer givetvis fortsätta vara hennes vänner, men det kommer ju bli lite obekvämt i alla fall till en början.

Vi knackade dörr en liten stund till, sedan stannade vi till hos Conovers på kvällen.

Under dagen funderade jag över om jag borde begära förflyttning, att jag kanske inte klarar det här, rent känslomässigt… kanske jag kunde få göra klart min mission i ett annat område. Men Wensel försökte få mig på andra tankar. Han påminde mig om vad jag sagt till honom bara två kvällar tidigare, om att ”Herren är mäktig att frälsa”, och han sade ”you were destined to overcome this, through the Atonement!”