Dagen började inte så bra, skulle vara hos Hope, men där var ingen hemma. Hon svarade heller in i telefon här om dagen så hon kanske börjar ”kallna” i intresset för kyrkan. Knackade dörr istället.

På eftermiddagen hade vi en undervisning med Rafael och Berit. De hade förberett mat och ville bjuda oss på. Missionärer säger inte nej till det =) Så vi åt, och det var gott. När vi sedan kom in på andliga saker, började prata om Mormons Bok, så var det inte lika kul längre. De har inte tänkt att ”gå längre” än så här. De hade många olika förklaringar till varför – såsom att ”vi har alltid haft höga positioner i de kretsar vi rört oss i”, eller ”vi är så gamla, det är svårt att ändra sådana saker” eller ”vi skulle behöva offra så mycket om vi gick vidare med det här”, eller ”det finns en annorlunda väg för oss alla”.

Jag tyckte det var intressant att inget av argumenten handlade om vad de tror eller inte tror på, eller vad de faktiskt känner för det vi presenterat för dem. Jag var brutalt ärlig mot dem, ganska lätt eftersom det förmodligen är sista gången vi ser dem. Jag sade att de inte hade gjort det vi från första början bett dem göra – läsa Mormons Bok och be för att fråga Gud. Vidare sade jag att ”det handlar inte om hur våra liv ser ut, eller hur vi föredrar dem, utan det handlar om vad Guds vilja i frågan är.” Berit hade varit tårögd en stund, jag tror hennes känslor var mest att hon fattat tycke för oss, och tycker det är sorgligt att vår kontakt tar slut. Rafael tittade ner i bordet en stund efter att jag sagt det där sista. Jag vet att han verkligen övervägt att bli medlem i kyrkan allvarligt. Han har fattat tycke för mycket av det vi undervisat honom om, jag tror han känner starkt för det, och för Mormons bok, och det är ju givetvis ett problem för honom nu när han beslutat att inte göra något med det.

Det var svårt och känslosamt för mig också efter att han undervisat dem i två och en halv månad. Jag tycker mycket om dem också, och jag har känt en sådan oerhörd inspiration under flera av våra samtal. Jag vet vad jag har känt, och jag vet ATT han också känt den Helige Anden. Bortförklaringar såsom ”om detta hade kommit tidigare i livet, innan vi blivit så gamla” återkom. Vi försäkrade dem om att de alltid är välkomna till kyrkan osv. och så tog vi farväl.

Dagen hade utrymme för en tredje besvikelse, vi hade en undervisning planerad med en svensktalande kvinna som systrarna träffat. Hon var inte hemma. Systrarna hade också haft en jobbig dag, vi skämtade om att vi kände oss ”som Wensel”, tomhänta.

Efter det besökte vi broder Virtanen. Det var ett bra besök. Han ville att vi skulle undervisa honom som om han var någon som lärde sig om kyrkan för första gången, så det gjorde vi – en ”första diskussion”. Till skillnad från förra gången så tog han idag emot min inbjudan eller utmaning att läsa i Mormons bok och be om den innan vårt nästa besök. Som avslutning på lektionen eller diskussionen höll han själv en innerlig bön. Han berättade några erfarenheter från sitt liv då han känt kommunikation från Gud, bl a då han var barn och deras kanin sprang bort. Han hade en bön, och såg tydligt i sitt inre stället där kaninen låg och tryckte, och kunde hämta hem den. Jag upplever att vi nått fram till honom bra, och det känns som att han är på väg till att inte bara vara en aktiv medlem utan en troende medlem den här gången.

Vi avslutade kvällen med att ta med oss Sakari från den andra församlingen till den ryska kvinnan vi mötte här om dagen, men hon var inte hemma. Han skrev ett meddelande och lämnade i hennes brevinkast (på ryska).