Nyårsfest

Vi var ute en sväng på morgonen för att lämna en svensk Mormons Bok till den svenska familjen men de var inte hemma så vi gick hem igen. Jag kände en förkylning på gång så jag vilade en del under dagen. PÅ kvällen hämtade Wensel och Wuergler oss för att åka in till stan på nyårsfest med övriga missionärer, på Missionskontoret.Träffade många gamla vänner, Äldste Byggmästar, Syster Doxie m fl.

Frälsningsplanen

En dag med utbyten, och fylld av bokade möten.

Den började med att Conovers tog med oss till restaurang Rosso. Efter det åkte jag och Wuergler till Anna för en undervisning. Vi hade med oss en äldre medlem (mest de som är tillgängliga mitt på dagarna) som pratade ganska mycket och fick oss på lite sidospår, men i det stora hela gick det ändå bra. Anna frågade lite om hur vi får svar på våra böner, hon frågade om vi tror på ett helvete, så jag ritade upp den klassiska bilden av frälsningsplanen (lånar en bild från wikipedia här):

Frälsningsplanen

och berättade att det finns en plats vi kallar för ”helvete” eller ”andefängelse” men att ingen människa blir där för evigt, utan att det är en tillfällig plats, och ”lågorna” som helvetet ofta beskrivs med är själens egna kval och ångest. Den som lämnar livet till freds med sig själv och sin relation till andra och till Gud hamnar i ett tillstånd av vila, medan den som ångrar mycket kommer att jagas av dessa minnen och tankar under hela tiden fram till dagen för domen och uppståndelsen, då kroppen och anden förenas igen för att ta emot ett rike av härlighet i himlen.

Wuergler berättade sin historia om hur han var i Italien och gick från att inte gilla kyrkan alls, till att ha en andlig pånyttfödelse och ett vittnesbörd under bara några ögonblick.

Medlemmars förtroende

Ledig dag (känns nästan lite överflödigt efter all jul-ledighet men det var skönt ändå). Vi var i idrottshallen i Helsinnki, sedan biblioteket vid Leppavaara för att mejla hem.

På kvällen hade vi middag hemma hos biskopen. Det känns som att vår relation stärkts, vi börjar vinna hans förtroende mera1Beroende på vilka missionärer som varit i området tidigare, hur seriösa de varit med arbetet mm kan det variera vilket förtroende medlemmar har för missionärerna och deras arbete. Det märks inte bara på ämbetsmännen i kyrkan, utan olika familjer som kanske slutat bjuda hem missionärerna på middag osv. Det är alltid ett gott tecken när man börjar få komma hem till någon som haft en ”paus” från missionärerna, ”Yes, we did something right” =).

”…då jag förstår att himlen är verklig”

Anna kom till kyrkan idag, tillsammans med två vänner. Det var ju dock de andra äldsternas församling och möten, men det är fantastiskt roligt ändå. Jukka och hans fru kom dessvärre inte, men han får ta det i sin egen takt.

Under våra möten hade vi några andra besökare som inte vi träffat tidigare, och biskop Tapola var så inspirerad under söndagsskolan. Han undervisade och började med en nyckelskriftställesjakt 1Ett ”nyckelskriftställe” är en eller några verser från en bok i skrifterna som är extra viktig ur ett doktrinärt perspektiv, dvs för kyrkans lära, exempel finns i inlägget.

Efter en stund kom vi till Joh 3:1-5

Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. Han kom till Jesus en natt och sade: ”Rabbi, vi vet att du är en lärare som kommer från Gud. Ingen kan göra de tecken som du gör om inte Gud är med honom.”
Jesus svarade: ”Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemus sade: ”Hur kan en människa bli född när hon är gammal? Hon kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.

Tapola förklarade skillnaden mellan att ”se himmelriket” och att ”komma in i himmelriket”.

Att ”se himelriket” innebär att vi känner på det, smakar det, den Helige Anden kommer till oss, vittnar för oss, och vi upplever en hjärtats förändring. Men det innebär inte att vi är klara, att vi är färdiga att passera in i himmelriket redan. Vi måste nu göra förbund med Herren, dvs ta emot dopet i vatten, samt dopet i ”eld” dvs. Helig Ande. En del Kristna betraktar det som dagen för sin frälsning då de för första gången känner Den Helige Anden, dvs ”ser himmelriket” i denna liknelse. Och i viss mån är det kanske dagen för min frälsning, för det är där och då jag förstår att himlen är verklig, något jag väljer, och något att sträva efter.

Men jag tror att det är en missuppfattning att bara för att man väckts till denna medvetenhet är man ”redan frälst” eller ”färdig för himlen”. Jag tror att man har ett ansvar att frambära som offergåva ett ”brustet hjärta och en ångerfull ande”, att i handling visa sin nya önskan, och det resten av livet. Att vara en Kristi lärjunge helt enkelt, inte bara i ord utan också i avsikt och handling.

Ett annat skriftställe vi pratade om var Matteus 4 då Satan frestar Jesus på olika sätt, och hur dessa frestelser symboliserar alla frestelser vi möter i livet.

  • Att göra stenar till bröd – mat – som en symbol för kroppens lustar och begär
  • Att befalla änglarna att ta emot honom – makt, att utnyttja sin position på felaktigt sätt
  • Att erhålla alla jordens rikedomar – en symbol för hur vi strävar efter att bli rika och vinna världens ära och berömmelse.

På eftermiddagen skulle vi äta hos Hakanpää, men på vägen dit tog iv först vår vanliga runda vid Nissinmäki. 3 ”comebacks” (Sådana som varit intresserade men inte haft tid just då vi kommit tidigare), två av dem var hemma (Tia och den ryska familjen). Och så mötte vi en ny familj som vill träffa oss och höra mera, på lördag. Denna Teemo som jag hört om sedan jag flyttade till Espoo var som vanligt inte hemma. Så vitt jag vet skulle han kunna vara påhittad – har aldrig träfat honom trots många försök.

Återknuten vänskap

Mycket intressant lördag. Började med frukost med Aho’s, sedan finskalektion i kapellet. Efter det hade vi med oss Jari på en undervisning hemma hos Joonas. Det gick sådär, han verkar acceptera allt som möjligt sant. Alltså inte bara det vi har pratat med honom om, utan även alla andra principer i alla andra religioner, lite som Bahai-troende vi träffat tidigare. Vet inte om vi skall dit mera, han är inte så intresserad av att komma till kyrkan osv.

Efter det knackade vi dörr i vårt hemområde, träffade en trevlig familj där som vi skall besöka en annan dag. Sedan åt vi middag hemma hos Ahola, och därefter hem till Jukka. Han har ju varit i Australien osv nu så vi har ju inte kunnat träffa honom så mycket. Det tog vi igen idag, vi var nog där nästa två timmar. Det kändes till en början som att vi halkat ifrån varandra lite så första timmen var mest kallprat osv. Sedan presenterade vi vår andra lektion, angående principerna tro, omvändelse, dop och den Helige Andens gåva. Han hade många frågor, många bra frågor som visar att han funderar mycket. Mycket av det han frågade om märkte jag dock var sådant som vi pratat om tidigare, så jag antar att vi gjort det klassiska misstaget med någon som är väldigt intresserad, att man överöser dem med information innan de är redo att ta in den, och så kommer de ändå inte ihåg en tredjedel av allt man pratat om. Det är mycket bättre som idag att han själv har en fundering, ställer en fråga, och vi då kan besvara den, för då tror jag man minns. Man lär sig nog bättre om man först fått fundera eller undra lite.

Han pratade om att eventuellt komma till kyrkan i morgon, tillsammans med sin fru. Vi hoppas på det!

”Anna heter hon…”

På morgonen var vi hos Conovers, tömde kameran. Sedan delade vi på oss, jag gick med Äldste Wensel och vi tittade förbi hos Anna (tjejen vi mötte dagen för jul i mitt område, men som bor i Wensels område). Eftersom hon var ensam hemma kunde vi inte gå in1Som missionärer har vi en regel som kyrkan bestämt att två manliga missionärer inte får vara ensamma med en kvinna, och två kvinnliga missionärer får inte vara ensamma med en man, i dessa fall får man ta med sig en medlem på undervisningen, eller om den man undervisar har en vän hemma., men vi stod någon halvtimme och pratade vid dörren. Hon hade massor av frågor, hon hade tänkt på oss och det vi pratat om hela julen, hon hade läst broschyren som vi lämnade och hade letat info i uppslagsböcker mm om kyrkan.  Vi berättade lite mer om Mormons bok, gav henne en egen bok att läsa mm.

På vägen därifrån funderade vi lite över vilken medlem i församlingen som skulle vara bäst att ta med när vi undervisar henne. Man försöker ju alltid ha med en medlem även när man inte måste. Det känns tryggare att komma till kyrkan (där det är en massa nya människor) om man känner åtminståne en eller två. Och den dagen vi missionärer flyttar så finns ju medlemmen kvar och kan svara på frågor osv. Vi kom fram till två bra kandidater, den ena tar vi med oss på undervisning och den andra får uppdraget att ta hand om henne när hon kommer till kyrkan på söndag så hon inte känner sig vilsen =)

Efter det åkte vi till Ari för att hänga lite med honom (annandagen är också en ”arbetsbefriad” dag, dvs. vi skall inte gå runt och kontakta folk osv. utan vi får vila, och vi stör dem inte i deras julfirande eller baksmälla hehe).

Den ”riktiga” julen

Juldagen. Pratade med Pappa och bröderna på telefon idag. Jag var dock otroligt trött. Efter samtalet hängde vi lite i Wensel och Wuerglers lägenhet. Jag sov en stund, medan de öppnade sina presenter. Idag är ju 25e… den ”riktiga” julen… (ironi!)

Jag spelade lite piano i kapellet innan vi åkte vidare ut till familjen Voutilainen. Vi åt med dem, och såg filmen ”Finding Faith in Christ”.

Det var ganska dystert väder idag jämfört med igår. Igår var det äkta julväder, snöstorm… idag hade allt töat bort.

The Blair Christmas

God Jul!

Som de flesta amerikaner så har min kamrat svårt att ”ta seden tid han kommer” när det gäller jul. Han vill som de flesta andra fira på juldagen som han är van (jag hade ju en minst sagt förbryllande upplevelse förra julen på det ämnet). ”Den riktiga julen är 25e” eller ”I kalendern är ju julen faktiskt den 25e” osv. Men, varför bryr jag mig…

Vi var i kapellet för att prata i telefon med våra familjer. Det var så kul att prat med mamma och alla. Jag är så välsignad i min familj. Jag har ofta sörjt över min familjesituation, men jag är ändå välsignad, trots omständigheterna. Medan min kamrat hade sitt samtal övade jag vidare på piano, och började på allvar med vänsterhanden, ett tag lät det riktigt bra om jag får säga det själv.

Vi var bjudna hem till familjen Blair på julfirande. Jag var lite orolig för att köra ända dit ut i snöovädret, men det gick bra. Hela deras familj var där med sina respektive. Jag hade en väldigt underlig upplevelse, jag kände ett starkt band till en av de närvarande. Jag hade aldrig träffat henne förut, och det var inget med attraktion att göra, jag bara kände så starkt att vi träffats förut, eller att vi kände varandra. Trots att vi förmodligen aldrig mötts. Hennes historia gav mig även hopp på de skolpresentationer vi ibland gör, för hennes väg till tro eller åtminståne till kyrkan hade gått via först en skolpresentation som missionärerna hade, sedan gick hon på deras engelska-undervisning i kapellet, sedan väntade hon flera år på att få döpa sig (föräldrarna var emot). Så att hon inte heller vuxit upp i kyrkan gjorde att jag kände ytterligare lite samhörighet med henne.

En av döttrarna bodde i Storbritannien (där broder Blair kommer från) och hon hade med sin pojkvän därifrån. Han var inte medlem i kyrkan, och vi bara snubblade in på ämnena tempel, äktenskap för evighet, och profeter i nutid medan vi småpratade och skojade.

När alla var mätta på mycket god julmat satt vi i en stor oval i vardagsrummet, och jag föreslog att vi kunde berätta om oss själva, och speciellt något om vår tro/vittnesbörd. De tyckte om idén och alla fick möjlighet att berätta om sig själv, och de som ville även då berätta om sin tro på och tacksamhet för Kristus. Vi satt där i timmar och bara pratade och lyssnade på varandra, det var så fridfullt och så härligt. De är en av de finaste familjer jag mött. Jag kände den Helige Anden så starkt under de timmarna.

Innan vi skulle gå slängde vi ihop ett paket till Jerry, med en engelsk Mormons Bok i. Han berättade om en kristen tro medan vi satt där, och jag tänkte att han säkert kan finna glädje i Mormons Bok, vare sig han får intresse för kyrkan eller inte.

När vi så skulle hem var jag lite skraj för resan, det hade börjat töa och skogsvägarna var täckta av is med snöslask på, till och med motorvägen var full av snöslask, men det gick bra och vi kom hem i säkerhet.

Jag känner att jag har haft en dal de sista veckorna, en andlig svacka. Men det känns som att det är på uppåtgående nu igen.

God Jul!

Golden contact & golden DA

Mycket hände idag trots att det är dagen innan jul. Jag var med Wensel och knackade dörr efter vårt distriktsmöte. Vi började i Iivisniemi, och mötte en irakisk man. En kort stund efter det, fortfarande i samma område, mötte vi en ung kvinna, ungefär i vår ålder. Hon lyssnade intresserat på hela min presentation, och ville veta mer. Jag berättade vidare om Mormons Bok, om Joseph Smith och hur boken kom fram och översattes från forntida språk mm.

Jag var så glad att vi tycktes få en ny undersökare, tills hon berättade att ”jag är på besök hos min mamma, jag bor själv borta i östra delen av Espoo. Wensel sken upp – det innebar alltså att hon skulle bli hans undersökare. Jag är givetvis lika glad ändå att hon är intresserad, men jag hoppas jag får vara med och undervisa henne lite.

Hon frågade själv var vår kyrka fanns, och om hon fick komma dit. Det går oftast till så att VI bjuder in DEM. Så, något av vad vi kallar en ”golden investigator” – någon som är genuint intresserad, med ett eget driv. Inte bara lite svalt nyfiken där vi måste ”dra” dem. Hon hade knappt hört kyrkans namn tidigare. Lika ovetande som jag var innan missionärerna kom hem till oss för ca 5 år sedan.

Hon hade en enda fråga på det jag berättade om vid dörren, det var ”Var fick Mormons Bok sitt namn från?” Jag berättade att det var en av de sista profeterna som skrev i den, hans namn var Mormon (uttalas [Mårrmån] inte [Mormoon] som öknamnet är i Sverige) och han sammanfattade ca 1000 år av sin nations historia, från det att de lämnade Jerusalem, for över till Amerikanska kontinenten och där förökade sig och till slut låg i inbördeskrig till nära utrotning.

När vi skakade hand och sade hejdå kändes det som att blicken jag fick innehöll ett budskap. Jag hoppas det är vårt budskap hon är intresserad av och inte oss. Det händer ju ibland…

Vår dag var inte slut där. Vi skulle på ”DA” (”Dinner Appointment”, hem på middag till en medlem) i deras församling. Det visade sig att han var vice VD för TeliaSonera, och huset och maten var ungefär i klass med det. Väldigt gott. Väldigt mycket. Rådjur och anka. Tror inte jag ätit något av det tidigare.

Efter det åkte vi till kapellet för engelska-klassen, men ungdomarna kom inte idag. Så vi rullade över gatan hem till Wensel, där stod en påse utanför dörren. De hade köpt amerikanskt godis (M&Ms mm) till oss. Jag blev så glad att de tänkt på mig och Wooley också, fast vi är i den andra Espoo-församlingen.

Jul-lunken börjar

Då var det ledig dag igen då. Vi satte kurs mot affären till att börja med. Det var dock full snöstorm och det tog ett bra tag att gräva fram Daisy (vår bil, POLO). När vi väl kom mot utfarten av parkeringen var det en annan bil som satt fast där, vi gick ut och hjälpte till att gräva loss den, det tog ytterligare 15 minuter. Vi tog oss försiktigt till de andra äldsterna och delade på oss på sedvanligt sätt (jag och Wuergler alltså).

På kvällen var vi på middag hemma hos biskopen, och till efterrätt fick vi root bear floats (root bear med glass i). Jag tackade nej… tycker det smakar som tandkräm. Min amerikanska kamrat var dock överlycklig.

På vägen hem stannade vi till hos Talasjoki, men han var på väg ut. Vi avslutade dagen med ett besök hos Conovers.