God Jul!

Som de flesta amerikaner så har min kamrat svårt att ”ta seden tid han kommer” när det gäller jul. Han vill som de flesta andra fira på juldagen som han är van (jag hade ju en minst sagt förbryllande upplevelse förra julen på det ämnet). ”Den riktiga julen är 25e” eller ”I kalendern är ju julen faktiskt den 25e” osv. Men, varför bryr jag mig…

Vi var i kapellet för att prata i telefon med våra familjer. Det var så kul att prat med mamma och alla. Jag är så välsignad i min familj. Jag har ofta sörjt över min familjesituation, men jag är ändå välsignad, trots omständigheterna. Medan min kamrat hade sitt samtal övade jag vidare på piano, och började på allvar med vänsterhanden, ett tag lät det riktigt bra om jag får säga det själv.

Vi var bjudna hem till familjen Blair på julfirande. Jag var lite orolig för att köra ända dit ut i snöovädret, men det gick bra. Hela deras familj var där med sina respektive. Jag hade en väldigt underlig upplevelse, jag kände ett starkt band till en av de närvarande. Jag hade aldrig träffat henne förut, och det var inget med attraktion att göra, jag bara kände så starkt att vi träffats förut, eller att vi kände varandra. Trots att vi förmodligen aldrig mötts. Hennes historia gav mig även hopp på de skolpresentationer vi ibland gör, för hennes väg till tro eller åtminståne till kyrkan hade gått via först en skolpresentation som missionärerna hade, sedan gick hon på deras engelska-undervisning i kapellet, sedan väntade hon flera år på att få döpa sig (föräldrarna var emot). Så att hon inte heller vuxit upp i kyrkan gjorde att jag kände ytterligare lite samhörighet med henne.

En av döttrarna bodde i Storbritannien (där broder Blair kommer från) och hon hade med sin pojkvän därifrån. Han var inte medlem i kyrkan, och vi bara snubblade in på ämnena tempel, äktenskap för evighet, och profeter i nutid medan vi småpratade och skojade.

När alla var mätta på mycket god julmat satt vi i en stor oval i vardagsrummet, och jag föreslog att vi kunde berätta om oss själva, och speciellt något om vår tro/vittnesbörd. De tyckte om idén och alla fick möjlighet att berätta om sig själv, och de som ville även då berätta om sin tro på och tacksamhet för Kristus. Vi satt där i timmar och bara pratade och lyssnade på varandra, det var så fridfullt och så härligt. De är en av de finaste familjer jag mött. Jag kände den Helige Anden så starkt under de timmarna.

Innan vi skulle gå slängde vi ihop ett paket till Jerry, med en engelsk Mormons Bok i. Han berättade om en kristen tro medan vi satt där, och jag tänkte att han säkert kan finna glädje i Mormons Bok, vare sig han får intresse för kyrkan eller inte.

När vi så skulle hem var jag lite skraj för resan, det hade börjat töa och skogsvägarna var täckta av is med snöslask på, till och med motorvägen var full av snöslask, men det gick bra och vi kom hem i säkerhet.

Jag känner att jag har haft en dal de sista veckorna, en andlig svacka. Men det känns som att det är på uppåtgående nu igen.

God Jul!