Som salt som mist sin sälta

Publicerat onsdag 31 mars, 2004 av Mattias

Vi fick ett lite oväntat ”change letter¹” idag. Då Wensel läste ”Äldste Svensson och Äldste … Dew!” fick min nuvarande kamrat Ä Allen en förvånad min, ”Whaaat?” Ingen av oss trodde att vi skulle flytta, men så blev det.

Vi hade en undervisning med broder Virtanen idag också. Sist gav vi honom som bekant en liten läsläxa i Mormons bok. Han hade läst, men inte bett. Men jag är övertygad om att det kommer. Vi talade om tro, och Galaterbrevet hade öppnat hans ögon rörande tro, att förändringen måste komma inifrån, från hjärtat, inte genom lagar och regler. Han berättade om hur han alltid tidigare blivit undervisad om doktriner och principer, tro hade inte betonats över huvud taget. Jag upplever att det är lite av ett problem i kyrkan generellt. Broder Virtanen undervisar i stort sett sig själv, vi är bara ”där för honom”.

Jag har en liten analys eller teori om detta att en del medlemmar i kyrkan är som släckta ljus eller som salt som mist sin sälta(och jag menar inte att döma någon, konstaterar bara att det är så här, i min subjektiva uppfattning) av den anledningen att de lagt sin tro åt sidan. Alma i Mormons bok undervisar om tro, och poängterar detta att efter att vi fått ett vittnesbörd, efter att vi en gång fått vår tro bekräftad, skall vi absolut inte lägga bort vår tro pga det, utan sträva framåt… det är synd att skriva om det i egna ord, så här säger han i Alma 32 (vers 36-39 främst, men om du inte är bekant med liknelsen rekommenderar jag att läsa hela kapitel 32, det är ändå bara några sidor):

Inte heller bör ni lägga er tro åt sidan, ty ni har bara utövat er tro till att så fröet, så att ni kan göra försöket att få veta om fröet var gott.

Och se, när trädet börjar växa säger ni: Låt oss vårda det med stor omsorg så att det kan slå rot, så att det kan växa upp och bära frukt åt oss. Och se, om ni vårdar det med stor omsorg slår det rot och växer upp och bär frukt.

Men om ni försummar trädet och inte ser till att det får näring, se, då kan det inte slå rot. Och när solens hetta kommer och bränner det vissnar det bort, eftersom det inte har någon rot, och ni rycker upp det och kastar bort det.

Detta beror nu inte på att fröet inte var gott, inte heller beror det på att dess frukt inte skulle vara önskvärd. Utan det beror på att er jordmån är ofruktbar och att ni inte vårdar trädet, och därför kan ni inte få någon frukt därav.

”Precis så jag föreställt mig Guds röst”

Publicerat tisdag 30 mars, 2004 av Mattias

På morgonen hade vi distriktsmöte, sedan knackade vi dörr i Nöykkiö, hem för lunch, mera dörrknackande… vid 19-tiden var vi vid kapellet för engelska-undervisning, men ingen dök upp så vi delade på oss med Wensel och S. sista timmen. Jag och Wensel hade knappt börjat knacka dörr då systrarna ringde. De hade haft en undervisning hemma hos Steve & Satu (ett par som systrarna undervisat en tid och berättat mycket om vid våra distriktsmöten) och de skulle vilja ha en varsin välsignelse¹ (inte systrarna utan familjen). Så vi åkte dit. Spännande att få träffa dessa människor som jag hört så mycket gott om.

Jag fick ge välsignelsen till Satu då hon är finska och ville ha välsignelsen på finska. Wensel kan givetvis göra det på finska också men han är inte lika bekväm med det, han välsignade Steve som ville ha sin välsignelse på sitt eget språk, engelska. Under båda välsignelserna var det en andlig och stark känsla, vi kände oss båda inspirerade när vi gav välsignelserna. Wensels röst förändrades något när han uttalade välsignelsen, och efteråt sade Steve ”det var precis så jag hade föreställt mig att det skulle låta om Gud skulle tala till mig” (jag vet inte om han menade orden som sades eller tonläget eller båda). Det var oavsett en fin upplevelse.

Karja, fick prata svenska!

Publicerat måndag 29 mars, 2004 av Mattias

Måndag och tyvärr inte ledig dag utan den här veckan är det förflyttningar så lediga dagen infaller på onsdag, vi kallar det för en maraton-vecka. Vi åkte till Karja (Ett samhälle utanför Espoo) på morgonen. Här talar nästan alla svenska, och det var en väldigt god upplevelse för mig, så glad över att bara kunna slå upp skriftställen på svenska och läsa. Jag lärde min kamrat en svensk ”door approach” alltså det första man säger när någon öppnar dörren. Han var hyfsad på det, men vid ett hus blev vi avvisade med den abrska kommentaren ”Vi talar inte engelska i det här huset”, jag försökte hoppa in med ”men han försökte faktiskt…” men det var för sent, den dörren var stängd.

Orsaken till resan var en hänvisning¹, men hon var inte hemma. På vägen hem stannade vi till i Siunteå där vi hade en bra kontakt som bett oss komma tillbaka, men de packade just ur bilen efter en längre resa så vi hoppade dem idag.

”Ibland vill vi kanske inte höra den Helige Anden”

Publicerat söndag 28 mars, 2004 av Mattias

Vi hade hoppats på att Hope (pun intended) skulle dyka upp i kyrkan idag, men det gjorde hon inte. Hon har heller inte svarat när vi ringt henne så nu ”lägger vi ner” henne. Om hon vill ha fortsatt kontakt så får hon ringa upp oss.

Vi hade dock flera andra ”undersökare¹” i kyrkan idag: Arianna kom tillsammans med Alice (en medlem i Helsingfors som hon blivit vän med), David från Jakobstad kom (!) och Jukka kom.

Davids besök var helt klart av en annan karaktär än de andra två. Han tog anteckningar frenetiskt under hela sakramentsmötet² Under mötet hade en av talarna pratat om ”återställelsen” i sammanhang att evangeliet återställts eller att prästadömet återställts. David undrade ”vad var det som återställdes?” trots att vi pratat med honom om det vid varje besök. Vi blev avbrutna så jag kom aldrig till att svara honom, sedan började söndagsskolan, och Biskop³ Tapola hade ”undersökarklassen” (en mer grundläggande söndagsskola för besökare) och hade valt en lektion som jag tyckte passade Davids fråga väldigt bra. Han hade ritat upp kyrkans organisation på tavlan så här:

Han nämnde några ord om skissen, förklarade att Jesus Kristus är kyrkans ledare, och att han leder den genom en profet och tolv apostlar precis som i forna tider.

Jag mindes Davids fråga, och sade till biskopen ”Vad var det som återställdes?” Han pekade då på den högra sidan i skissen och sade ”den här länken till Gud hade brutits, så att människor enbart hade sin personliga länk till Honom att förlita sig på.” Frågan kom då upp ”vad behöver vi profeter till?” och jag ville gärna ge David ett svar på den frågan som skulle röra vid honom, för jag visste att detta var något som han funderat över. Jag hade en bön i mitt hjärta att jag skulle kunna svara på ett sätt som hjälpte honom förstå, och jag kände mig inspirerad när jag svarade:

”Ibland kanske vi inte vill höra vad som talas till oss genom den Helige Anden, då kan det vara bra att det finns profeter och ledare som talar klarspråk, med en hörbar röst. Så var det också på apostlarnas tid – folket i församlingarna hade erhållit den Helige Anden för att vägleda dem, trots det fick apostlarna ideligen skriva till församlingarna med instruktioner om vad de behövde omvända sig ifrån och hur de skulle göra i olika frågor i församlingen.”

David tog anteckningar under hela lektionen, han bläddrade i sin bibel ganska mycket och jag noterade att i marginalen av sina anteckningar noterade han skriftställen som med hans tolkning stred mot vad vi undervisade. Visar inte det i sig självt på behovet av en levande profet, att vi kan läsa samma bibel och tolka den på många olika sätt… Efter kyrkan sade David ”det var allt så mycket där som jag inte håller med om, och som jag inte kan hitta i Bibeln, så det är nog bra så här” mao. han är inte intresserad av att veta mer. Kul att han kom på en söndag iaf, många som inte tar sig tid till det. Även om hans inställning redan från början nog var ganska bestämd eller kritisk.

Roligare var det dock med Jukka, han svarade på frågor under lektionen som jag själv inte förstod vad läraren var ute efter, så han har väldigt bra minne, det visar väl lite på att han är mycket intresserad. Vid ett tillfälle när han fick en följdfråga tittade han på mig och sade ”nu får du hjälpa mig” och alla skrattade. Fick förresten höra från Biskopen senare på kvällen att Jukka tittat förbi honom ikväll med en anti-mormon bok (vet inte vem som satt den i handen på honom). Han hade en del frågor pga det, men de kunde reda ut frågetecknen. Tekniken som används i denna litteratur är oftast att ta detaljer i kyrkans lära eller dess historia och ta det ur sitt sammanhang, och förstora sådant som inte är av betydelse för oss i kyrkan, och få det att verka som det centrala. Och eftersom en sådan bok då framställer kyrkan eller dess lära på ett ganska annorlunda sätt än vi gör hade han naturligtvis funderingar.

Det är ganska intressant att så många lägger så stor kraft och tid på att ”marknadsföra” mormonerna eller Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga på ett sätt som alla vi mormoner eller medlemmar själva säger ”va? nej så tror vi inte” eller ”öh, nej sådana är vi inte”.

Efter kyrkan besökte vi den kurdiska familjen hemma i Stensvik, vi snackade mest, men fick möjlighet att berätta lite om profeten Jona från gamla testamentet då en av pojkarna hade en fråga om det.

Väl hemma på kvällen upptäckte jag ett brev som någon lagt bland våra administrativa papper. Aldrig ”fått post” på en söndag förut, glad överraskning.

”Fienden förtjänar ingen nåd” (Karate kid)

Publicerat lördag 27 mars, 2004 av Mattias

Idag var en lång dag utan frukt.

Den började med finska-lektion, först skojade vi en hel del, men sedan mådde jag av någon anledning så dåligt att jag nästan satt och sov. Kändes helkonstigt. Efter lektionen beslutade vi att ha en distriktsfasta för en av medlemmarna i deras församling som har det svårt.

Vi var på utbyte med Colton och Black. Först knackade jag och Colton dörr i området där Ina bor, folk var inte särskilt vänliga där. Sedan fick vi åka över till Iso Omena för ett kort ärende. Jag gjorde en farlig u-sväng, och efteråt skrattade vi åt det, men det kunde ha slutat i en olycka, så så kul var det inte.

Jag och Colton har alltid kul tillsammans. Vi noterade exempelvis idag att filmen Karate Kid är doktrinärt korrekt i citatet ”The enemy deserves no mercy [fienden förtjänar ingen nåd]” med tanke på Kung Benjamins predikan (Mosiah 3:19) samt Amuleks undervisning hos Zoramiterna (Alma 34:16):

Ty den naturliga människan är en fiende till Gud och har så varit från Adams fall, och kommer att så vara i evigheters evighet, om hon inte ger efter för den Helige Andens maningar och lägger av den naturliga människan och blir en helig genom Herren Kristi försoning och blir som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull, villig att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på henne, alldeles som ett barn underkastar sig sin far.

…

Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar, medan den som inte utövar tro till omvändelse är utsatt för de rättvisans krav som hela lagen ställer. Därför är det endast för den som har tro till omvändelse som den stora och eviga återlösningsplanen förverkligas.

Vi åt lunch, sedan gick jag med Ä Black. Vi hade inget intressant på hela dagen, kändes helt dött. Jag pratade med honom om att när jag var ny missionär var jag ganska dömande gentemot de ”äldre” missionärerna som ibland beklagade sig att ”man blir så trött i slutet av sin mission” men nu vet vi båda vad de pratade om…

Ett vittnesbörd och en bön från hjärtat

Publicerat fredag 26 mars, 2004 av Mattias

Den här dagen var mycket bättre än gårdagen. Wensel och S hade lämnat sin bil på service och bad oss hämta dem och åka på split (dvs. bytas av så att jag och Wensel jobbade ihop under dagen och Allen och S).

Först knackade vi dörr i några timmar, sedan hade vi undervisningen med systrarna som inte blev av igår. Vi upptäckte dock snart att jag egentligen inte behövdes för hon pratade flytande Finska, mycket bättre än någon av oss. Syster Doxie var på utbyte, med Wheeler, det var kul. Jag fick vara med henne på en undervisning innan hon åker hem, vilket är om en vecka. En sak som gjorde intryck på mig – kvinnan som vi undervisade sade ”börja inte prata med mig om Mormons bok” och då var det det enda syster Doxie gjorde. Hon har ett starkt vittnesbörd om den, Mormons bok var det enda som hjälpte henne under hennes svåraste tid i livet, den ligger väldigt nära hennes hjärta så hon varken kunde eller ville låta bli att vittna om den. Den Heliga Anden var påtaglig i rummet, kvinnan satt tyst och lyssnade. Sedan behövde jag och Wensel gå, de hade en tid bokad med Inas familj, antagligen ett farväl till Wensel, och jag fick haka på.

Efter middagen som var väldigt god, hade Wensel ett budskap om Helamans armé från Mormons bok. Det är berättelsen om 2000 unga män vars fäder hade levt ett krigiskt och ondskefullt liv, och sedan omvänt sig och slutit förbund med Gud att aldrig mera utgjuta blod. De begravde sina vapen. Sedan kom fienden till anfall, och sönerna som inte ingått detta förbund tog till vapen för att försvara sina familjer, så att fäderna inte skulle behöva bryta sitt förbund. Gud bevarade var och en av dessa unga krigare så att inte en enda av dem förlorade livet, dock blev alla skadade i striden. Se Alma 53 och framåt. Efter det hade de två frågor från skrifterna/kyrkans lära som jag kunde hjälpa dem med.

Efter det hämtade vi upp de andra äldsterna och hämtade deras bil från servicen. Efter det åkte jag och Allen till Anu och Allan (hon som varit utbytesstudent i USA, han som är halft Australiensare, som jag och Ä Holiday mötte här om dagen). Redan när vi kom innanför dörren kände jag en glad stämning. Hon är alltid glad vad det verkar. Deras bebis var pigg och skrattade hela tiden. Vi började ganska snart att prata om Mormons Bok. Hon hade läst, men inte haft bön. Hon hade två saker som irriterade henne, det första var att boken var Amerika-inriktad, det andra var att den var mans-fokuserad. Vi pratade lite om det. Allen hade inte tagit sig tid att läsa något ännu. Det skulle dock lugna sig lite på jobbet nu så han skulle ha tid i veckan.

Vi nämnde Äldste Conover och hans tidigare erfarenheter från yrkeslivet och de var mycket intresserade att få träffa honom (Allen är i teknikbranschen också, antar att de flesta är nyfikna på någon som arbetat för NASA ett helt liv). Vi bjöd in dem till nästa presentation som Conover skall ha på ämnet, och bjöd även in dem till kyrkan på söndag. Jag nämnde klassen ”evangeliets grundprinciper” som biskopen har på söndagarna och Allen var lite intresserad av den så han frågade lite kring det. Vi bjöd även in dem till kyrkans allmänna konferens som kommer snart (som går två gånger per år). Diskussionen avslutades med att vi alla hade varsin bön. Anu hade bön, hon bad att vi skulle komma att ha många givande diskussioner framöver, och bad att många människor skulle ta emot oss. När det var min tur bad jag på svenska, det kändes så annorlunda. För mig var det den bästa delen av hela besöket, jag kunde på från hjärtat, på mitt eget språk.

Tre-i-ett av besvikelser plus en bonus

Publicerat torsdag 25 mars, 2004 av Mattias

Dagen började inte så bra, skulle vara hos Hope, men där var ingen hemma. Hon svarade heller in i telefon här om dagen så hon kanske börjar ”kallna” i intresset för kyrkan. Knackade dörr istället.

På eftermiddagen hade vi en undervisning med Rafael och Berit. De hade förberett mat och ville bjuda oss på. Missionärer säger inte nej till det =) Så vi åt, och det var gott. När vi sedan kom in på andliga saker, började prata om Mormons Bok, så var det inte lika kul längre. De har inte tänkt att ”gå längre” än så här. De hade många olika förklaringar till varför – såsom att ”vi har alltid haft höga positioner i de kretsar vi rört oss i”, eller ”vi är så gamla, det är svårt att ändra sådana saker” eller ”vi skulle behöva offra så mycket om vi gick vidare med det här”, eller ”det finns en annorlunda väg för oss alla”.

Jag tyckte det var intressant att inget av argumenten handlade om vad de tror eller inte tror på, eller vad de faktiskt känner för det vi presenterat för dem. Jag var brutalt ärlig mot dem, ganska lätt eftersom det förmodligen är sista gången vi ser dem. Jag sade att de inte hade gjort det vi från första början bett dem göra – läsa Mormons Bok och be för att fråga Gud. Vidare sade jag att ”det handlar inte om hur våra liv ser ut, eller hur vi föredrar dem, utan det handlar om vad Guds vilja i frågan är.” Berit hade varit tårögd en stund, jag tror hennes känslor var mest att hon fattat tycke för oss, och tycker det är sorgligt att vår kontakt tar slut. Rafael tittade ner i bordet en stund efter att jag sagt det där sista. Jag vet att han verkligen övervägt att bli medlem i kyrkan allvarligt. Han har fattat tycke för mycket av det vi undervisat honom om, jag tror han känner starkt för det, och för Mormons bok, och det är ju givetvis ett problem för honom nu när han beslutat att inte göra något med det.

Det var svårt och känslosamt för mig också efter att han undervisat dem i två och en halv månad. Jag tycker mycket om dem också, och jag har känt en sådan oerhörd inspiration under flera av våra samtal. Jag vet vad jag har känt, och jag vet ATT han också känt den Helige Anden. Bortförklaringar såsom ”om detta hade kommit tidigare i livet, innan vi blivit så gamla” återkom. Vi försäkrade dem om att de alltid är välkomna till kyrkan osv. och så tog vi farväl.

Dagen hade utrymme för en tredje besvikelse, vi hade en undervisning planerad med en svensktalande kvinna som systrarna träffat. Hon var inte hemma. Systrarna hade också haft en jobbig dag, vi skämtade om att vi kände oss ”som Wensel”, tomhänta.

Efter det besökte vi broder Virtanen. Det var ett bra besök. Han ville att vi skulle undervisa honom som om han var någon som lärde sig om kyrkan för första gången, så det gjorde vi – en ”första diskussion”. Till skillnad från förra gången så tog han idag emot min inbjudan eller utmaning att läsa i Mormons bok och be om den innan vårt nästa besök. Som avslutning på lektionen eller diskussionen höll han själv en innerlig bön. Han berättade några erfarenheter från sitt liv då han känt kommunikation från Gud, bl a då han var barn och deras kanin sprang bort. Han hade en bön, och såg tydligt i sitt inre stället där kaninen låg och tryckte, och kunde hämta hem den. Jag upplever att vi nått fram till honom bra, och det känns som att han är på väg till att inte bara vara en aktiv medlem utan en troende medlem den här gången.

Vi avslutade kvällen med att ta med oss Sakari från den andra församlingen till den ryska kvinnan vi mötte här om dagen, men hon var inte hemma. Han skrev ett meddelande och lämnade i hennes brevinkast (på ryska).

Händelselös dag

Publicerat onsdag 24 mars, 2004 av Mattias

På morgonen knackade vi dörr, och Ä Conover var med oss (eftersom hans fru var med systermissionärerna). Han pratade inte själv, han jobbar fortfarande på sina repliker. Ingen av dem har ju varit i Finland tidigare så det är givetvis svårt att lära språket från början nu på ålderns höst.

Efter det fick vi lunch utanför systrarnas lägenhet, sedan åkte vi tillbaka till vårt eget område och knackade dörr där. Avslutade dagen med ett möte med Stavspresidenten där vi samtalade om missionsarbetet i området.

Avslutade kvällen med lite dörrknackning i Kaidanmäki, och kopplade av en stund hemma hos Conovers vid 9-tiden då folk ändå gått in och börjat ta kvällen.

Zonledar-budskap

Publicerat tisdag 23 mars, 2004 av Mattias

Vi började dagen med distriktsmöte. Vi fick tårta denna veckan också. Conovers har alltid med det när det är någons födelsedag, och denna veckan är det syster Mudricks födelsedag.

Jag och Allen knackade dörr i det ”nya” området (som för övrigt heter kaitanmäki. Det gick inget vidare. Vi åt en kort lunch, sedan ut till Jones område. Där träffade vi en kvinna som var mycket intresserad. Efter ett längre samtal vid dörren bestämde vi att komma tillbaka om 2 veckor.

Vi åt middag hemma hos en familj i församlingen, vi hade samma andliga budskap som hos Jones här om dagen, om att stå såsom vittnen likt kapten Moroni.

På kvällen var vi på engelska-klassen i kapellet. Det var bara Ina där. Wensel stannade dock till. Han berättade att han var säker nu, han kommer att få förflyttning snart, president Hoyt gav en klar vink om det. Han och Colton hade förresten en löptävling ikväll utanför kapellet. Wensel vann med mycket liten marginal.

På kvällen stannade vi till hos Conovers, jag lånade datorn en stund och mejlade in mitt ”Zone leader message” till nästa utgåva av missions-tidningen (hetter tidigare ”the baptizer” men är omdöpt till ”the harvester”. Det är bara några sidor med budskap från missionens ledare, och en tabell var alla missionärer bor, adresser o telefonnummer). Mitt budskap var hämtat från en bok jag har, ”The missionary’s little quote book” och sade att missionärer i allmänhet aldrig når högre under sitt liv än den gestalt de skapar av sig själv under sin mission. Efter det skrev jag ”Låt oss utöva vår tro, låt oss övervinna den ’naturliga människan’ (se Mosiah 3:19), låt oss gå till arbete, riktigt arbete. Riktigt hårt arbete.”

”Det räcker för oss”

Publicerat måndag 22 mars, 2004 av Mattias

Ledig dag, var i Kisa-halli sporthall som vanligt. I kvällningen åt vi på Hesburger tillsammans med biskopen. Vi knackade lite dörr innan vår undervisning med Reeta och Roly. Undervisningen gick bra rakt igenom, så de överraskade lite när de i slutet sade ”vi vill inte träffas mer, det har varit intressant och trevligt och allt men, det räcker för oss”. De var raka och ärliga, jag har aldrig fått den så rakt i ansiktet förut. De flesta vill ”slingra” sig ur sin relation (eller vad man skall kalla det) med oss.

mormonmission.se

Månadsarkiv: mars 2004