Under mission skapar man ganska många roliga benämningar på människor, innan man vet deras namn. Det kan vara en beskrivning av hur de ser ut, vad de gjorde när vi träffade dem etc. idag tittade vi förbi en man som vi i våra noteringar benämnt som ”balkany-guy” (balkong-killen). Vi visste inte exakt var han bodde, men bestämde oss för att knacka tills vi hittade honom. Det gjorde vi, dock hade han inte tid nu, men vi bestämde en tid på tisdag. Nu vet vi iaf. var vi kan hitta honom.

Efter det kollade vi om gubben Holm var hemma. det var han inte, och på vägen tillbaka kände jag åter ingivelsen ”sväng vänster nästa” så jag gjorde det. Det var för att titta förbi den indiska kvinnan. Hon var hemma, och vi bestämde en tid imorgon.

På kvällen besökte vi Taru, kvinna i vår ålder som bor i vårt område. Vi hade med oss Ä Conover ¹Vi har många regler att rätta oss efter som missionärer, och en av dem är att vi inte får gå in till ensamma kvinnor utan att ha någon medlem med oss. Det har inträffat tråkigheter, relationer har uppstått mm när missionärer varit ensamma med kvinnor, och även om det inte går så långt så kan de spekuleras och florera rykten om mormonkillarna som inte är positiva för bilden av kyrkan. Därför har vi alltid någon med oss när vi besöker en ensam kvinna. På samma sätt har systermissionärerna alltid någon med sig när de besöker en ensam man. Det var en god stämning i hennes lägenhet, mycket asiatisk konst mm jag trivdes =) Vi satte oss ner, och hon började ganska snart berätta om sitt liv, och det hade varit ganska komplicerat. Hon hade ett behov av att öppna sig, hon visade genast stor tilltro till oss, eller kanske Äldste Conover som ju är pensionär. Vi fick några tillfällen att undervisa lite inemellan. Vi pratade mest om Kristus och hans roll som frälsare. Hon hade studerat några asiatiska religioner, det fanns mycket som tilltalade henne där. Ä Conover påpekade att problemet med den filosofin eller tron är att det inte finns utrymme för förlåtelse. Karma är en sträng lag som bara lyder rättvisa, det finns inte utrymme för nåd.

Något som hon verkligen tog fasta på var att Gud är en person. Hon verkade ta till sig allt vi berättade, och verkade tycka om allt ihop. Dock var hon inte redo att träffa oss igen, hon ville inte ”gå vidare” med det nu, däremot var hon nyfiken på att besöka kyrkan. Det var skönt att ha någon med oss som hade erfarenhet av att verka som biskop²Som bekant är det ingen som är anställd i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, alla ämbetsmän är kallade, och man accepterar på frivillig basis. Biskop är benämningen på en församlingsledare/-föreståndare och han har ett övergripande ansvar för alla medlemmar i församlingen, och deras själsliga välfärd. Därför får man mycket erfarenhet av att sitta i samtal och lyssna, stötta och stärka individer då man tjänar som biskop, vilket Äldste Conover hade gjort. Det är en stor styrka med att ha seniorpar (pensionärs-missionärer) i missionen, de bidrar med mycker erfarenhet och stabilitet som vi unga saknar. med tanke på allt som kom upp.

Vi fick aldrig tillfälle att introducera Mormons Bok, och under avslutningsbönen kände jag den Helige Anden mana mig att ge henne boken innan vi gick, och besvara hennes inledande fråga ”varför vi är här [som missionärer]” – för att inbjuda alla människor att komma till Kristus, genom dop och den Helige Andens gåva.

På morgonen hade vi distriktsmöte, jag spelade in lite av mötet på kasettband. Vet inte hur spännande det är, men jag tänka göra det så att hon får ”följa med” under en dag. Efter mötet åkte jag med Äldste Wensel till vår undervisning med Tila, syster Tapola skulle komma med. Hon var ju hit med oss en gång tidigare men då var Tila inte hemma (surt särskilt när man drar med sig en medlem. Hon kom med bussen och hade Kasper med i vagnen också, så bättre nu när vi faktiskt fick komma in). Vi började med en bön som vanligt, och jag tog första delen av lektionen, om Gud och Kristus, vilka de är och deras relation till oss. Sedan tog Äldste Wensel biten om Kristi ursprungliga kyrka, och bad syster Tapola berätta om hur Joseph Smith kallades att återställa den i samma form den hade då Apostlarna levde på jorden. Hon bar dessutom sitt vittnesbörd (dvs berättade om sin egen tro och sina bönesvar). Jag kunde fortfarande inte känna att den Helige Anden var närvarande och hade en bön i mitt hjärta. Sedan kom vi till delen med Mormons bok. Jag presenterade den, berättade att det är en helig skrift såsom bibeln, och att de som skrev den kom från Jerusalem, reste över havet till Amerikanska kontinenten osv. jag visade bilderna som finns i början av Mormons bok. Jag kände plötsligt Den Helige Andens närvaro MYCKET starkt. Jag hade hela hennes uppmärksamhet, hon var ivrig att få läsa Mormons Bok, och lovade att be och fråga Gud om den är sann. Allt som allt så slutade lektionen på topp!

Resten av dagen knackade jag och Ä Wensel dörr, men inget nämnvärt hände.

Dagen började med ett besök till Lärka tillsammans med Conovers. Det var en fin stund, mycket uppskattad av oss alla tror jag. Sedan skötte vi våra ”förberedelsedag”-rutiner med handling och brev hem. Efter det plockade vi upp äldste Conover och tog med honom för ett besök på Jukkas företag. Han har en maskin som analyserar metallhalt i sten, och skall åka upp och installera den i kiruna imorgon. Först i världen säger han.

Conover hade det gemensamt med Jukka, att bådas företag köpte in komponenter från underleverantörer och sedan ”plockade ihop” det hela själva. En intressant not – första landaren som sändes till Mars kraschade pga att JPL konsekvent arbetade med mått i millimeter, medan underleverantörerna skickat sina grejer beräknat på tum (utan enhetsangivelse… så alla antog…). Vi fick reda på att Jukka kommer vara borta mycket nu också, först två veckor i Sverige, sedan Australien en längre tid (försäljning).

Vi guidade sedan Conovers hem till Biskop Tapola (de skulle göra besök där) sedan knackade vi dörr i det området under kvällen. När vi var klara med den gata vi planerat var jag lite besviken, för jag var så säker på att vi skulle få undervisa någon, jag kände det när vi hade vår bön innan vi började. Vid två av dörrarna var det barn som öppnade, och föräldrarna var inte hemma. Jag noterade att det inte fanns några bilar på uppfarterna då, men nu när vi gick tillbaka fanns det det. Jag tänkte att ”det är ju lite konstigt att komma tillbaka igen så snart” men jag kände Anden mana oss så vi gick tillbaka. Den första dörren – inte intresserad. Den andra dock – jag kände kampen vid dörren, och visste att med all vår tro skulle det gå vägen. Vi kom in, och undervisade en kort men mycket bra första lektion, han var vänlig och nyfiken. Vi lämnade honom med en Mormons bok och skall följa upp i nästa vecka.

Massor av snö ute idag, underbart och vackert!

Vi började morgonen med frukost och möte hemma hos Aho. Sedan finskalektion i kyrkan i vanlig ordning. Och i vanlig ordning pratade vi om allt möjligt annat med Esa, men lite finska fick vi nog in iaf.

De pratade lite om stavspresidenter¹En stav i kyrkan är en samling församlingar, vanligen runt 10 st. I Sverige finns fyra stavar: Malmö, Göteborg, Stockholm och Stockholm södra. I områden där kyrkan är mera etablerad och det finns en högre koncentration medlemmar är det givetvis ett mycket mindre geografiskt område som en Stavspresident och deras kallelse. Eftersom en stavspresident är president för kyrkan i det område han verkar, brukar han sällan vara på ett sakramentsmöte (gudstjänst) utan att hålla tal, på samma sätt som kyrkans president (”profeten”²Det är lite slarvigt då vi kallar kyrkans president för ”profeten” eftersom var och en av de tolv apostlarna samt kyrkans president och hans två rådgivare betraktas som samt understöds som ”profeter, siare och uppenbarare”) inte är på ett möte utan att hålla tal.

Vi knackade dörr efter lektionen, men inget intressant hände. Vi åkte hem och åt, och medan jag hade en bön kände jag starkt att något skulle hända ikväll, men jag var osäker på vad. Vi började med att kolla två ”comebacks” men det gick inget vidare, den ena ”försvann från listan” och den andra var inte hemma. Vi knackade dörr en stund, och kom in till en svensktalande man vid namn Olof. Jag kände Anden starkt, och kände mig mycket vägledd i det jag berättade för honom om. Vi skall tillbaka nästa vecka. Jag vet inte hur mycket han hängde med på, men min kamrat (som givetvis inte talar svenska) sade direkt efteråt att han också känt den Helige Andens närvaro starkt under våra samtal.

Efter det hände något riktigt konstigt. Vi skulle åka förbi en medlem som inte varit i kyrkan på ganska länge, kolla om hon behövde hjälp med något, fråga om hon vill komma till kyrkan på söndag, den vanliga rutinen. Min kamrat skötte snacket, och det var ett ganska kort samtal. Vi förstod inte riktigt vad hon sade som svar där på slutet, men vi sade i princip ”ok, men vi ses, ha det bra” och så gick vi. I bilen därifrån gnagde en känsla i mig att vi skulle åka tillbaka, och min kamrat tycktes också ha den för när jag nämnde det var han genast med på det. Men hur knäppt skulle inte det vara? Och det har aldrig tidigare hänt att jag gått tillbaka till något som jag just pratat med och som inte verkar vara så intresserad av att vi kommer in. Väl tillbaka på parkeringen samlade vi mod i bilen i några minuter. Sedan gick vi och knackade på igen. Rätt nervöst, men vi hade bestämt oss för att bara säga som det var. Hon öppnade, och frågade med en lite förvånad blick varför vi var tillbaka så snart (ungefär ”behöver ni hjälp med något” eller ”har det hänt något”). Jag sade att vi hade en så stark känsla av att vi skulle komma tillbaka. Får vi komma innanför en liten stund? Men hon sade att det passade inte, hon frågade sin man men han tyckte heller inte det passade. De skulle ha en lugn kväll vid TVn. Kanske de haft en jobbig dag/tid på sistone. När vi gick därifrån hade vi iaf. en känsla av frid och glädje, och visste att vi inte ”fruktat människor mer än Gud” som skriftstället säger. Vi blev nog betraktade som ganska konstiga, men det får man bli ibland. Inte ta sig själv på så stort allvar.

Vi tankade på vägen hem, och då klockan var för mycket för att knacka på eller prata med någon på gatorna, men inte riktigt dags att gå in än, stannade vi till hos Conovers för lite finska-tips. Jag använder hans dator ibland när vi är där också. Kollar lite utbildningar osv, kollar om jag måste skicka in någon ansökan eller så till våren för att komma in på utbildningar.

Intressant dag (ja emellanåt så…). Först var jag i kapellet med Äldste Wuergler, en av missionärerna från Espoo första församling (vi är i den andra). Han hjälpte äldste Conover med datorn inför rymd-presentationen i Haaga på söndag ikväll. Sedan åkte vi ut och knackade lite dörrar. Efter en stund kom vi in hos en familj som var Kristna. Vi började vår presentation, och när vi började berätta om en profet i modern tid (Joseph Smith) började de skruva på sig, det gick sedan i princip nedför därifrån. De hävdade bestämt att tro och frälsning är en gåva från Gud, och ingenting vi kan påverka. Ungefär som att vi är dockor i Guds händer här på jorden, och allt är förutbestämt. När vi gick därifrån hade vi båda lärt oss någonting. Han kände att han hade en lång väg kvar att gå beträffande språket, och jag kände att vi borde ha avrundat diskussionen mycket tidigare då de uppenbart inte var intresserade av att höra vårt budskap utan snarare berätta för oss hur fel vi hade. Det är många som har den uppfattningen och det är helt okej, men det är inget jag vill spendera min tid med att lyssna på. Om de vill resa över till mitt land på egen tid och bekostnad så kan de få dela sitt budskap med mig men nu är jag här, och har en annan mission att fylla än att undervisas i deras läror.

På kvällen fick vi middag hemma hos familjen Rajala. Vi hade ett andligt budskap, jag fick berätta om min väg till tro, eller till att jag blev medlem i kyrkan, en tro har jag alltid haft. Någons omvändelsehistoria är ju alltid ett vittnesbörd i sig.

Under kvällen kände jag att jag vill stärka mitt vittnesbörd genom att läsa bibeln mera.