En ung kvinna som hade tal på sakramentsmötet idag, och som fick mig att tänka på Stina, sade något tänkvärt ”kärlek bottnar i tacksamhet”.

Innan vi åkte hemifrån idag hade jag en bön att Jukka (vår ”undersökare” dvs en av dem som vi undervisar om kyrkan) skulle komma till kyrkan, och kanske helst ikväll till Haaga till Conovers presentation. Jag frågade Herren om det fanns något som jag kunde göra, något som jag kunde offra, för att han skulle välsigna Jukka att komma. Jag kände svaret nästan omedelbart ”det enda offer jag någonsin krävt av dig – ett brustet (ångerfullt) hjärta och en förkrossad (lydig) ande”.

Tyvärr kom han inte, inte till något av mötena. Det betyder inte att jag inte frambar mitt offer… (jag säger heller inte att jag gjorde det). Vi skall dock träffa honom imorgon eftermiddag.

Jag kom att tänka på den där varnande rösten/känslan som man får ibland. Jag har ofta tänkt på det som den Heliga Anden varnande oss för det som är fel eller farligt. Men jag fick idag ett annat perspektiv på det hela. Den helige anden varnar oss egentligen för olycklighet. Vår Himmelske Fader vill att vi skall vara lyckliga, och visar oss genom sina bud och sitt evangelium vägen till största lyckan. Om vi inte följer den Helige Andens varningar och maningar, kommer följden att bli mindre lycka än vi hade möjlighet till.

Vi hälsade på en mindre aktiv broder som gärna vill börja komma till kyrkan igen. Bekantade oss mest bara, sedan hade vi en bön tillsammans, och åkte till familjen Nuutinen för middag. Vi gjorde pappersflygplan med pojkarna.

På kvällen var vi på Äldste Conovers presentation i Haga, Jukka dök som sagt inte upp.

Jag vill ägna lite utrymme åt undervisningen som var i kyrkan idag. Broder Jones hade en lektion på prästadömsmötet som jag tyckte var så bra (som vanligt). Först pratade vi om bön, och han summerade alla svar med att säga att ”genom bön kan vi lära känna Gud, och om vi lär känna Gud, då lär vi känna oss själva, för vi har i grunden samma egenskaper, vi är hans barn.”

Efter det läste vi från Matteus 6 om bönen ”fader vår”, eller ”bönens ordning” som han kallade det. Vi stannade särskilt vid ”ske din vilja på jorden så som i himlen”. Tänk på himlen, alla planeter och stjärnor som är perfekt organiserade. Där sker Guds vilja. På jorden – inte riktigt än. Någon påpekade dock att i naturen gör den det, naturen är perfekt, endast människan brister.

Om vi fortsätter liknelsen och säger att himlen representerar det andliga, och jorden det köttsliga, så är det som att säga ”ske din vilja i köttet, såsom i anden”.

Nästa sak vi stannade vid är inställningen då vi ber. Här läste vi även från Alma 38 och Lukas 18. I Lukas läser vi om fariseen och publikanen som båda bad. Fariseen trodde att han var rättfärdigare än publikanen, men gick därifrån orättfärdigare än publikanen som erkände sin synd för Gud och bad om förlåtelse istället för att andligt sett slå sig för bröstet. Om vi är som fariseen och ”tror att vi är något” kan vi aldrig genom våra böner ”lära känna Gud” vilket är evigt liv (Joh 17:3). Vi kan alla ibland ta en titt på oss själva och tänka ”är jag fariseen eller publikanen?” Om vi försöker ”frälsa oss själva” genom våra gärningar är vi som fariseerna. Endast genom Kristi blod kan vi göras rena. Endast genom tro vilken får uttryck i omvändelse.

Den sista saken vi tittade närmare på var metodiken i våra böner. I Alma 33:4-7 talas det lite om platsen där vi ber.

Läraren hade en tanke om att detta kunde vara en liknelse om vårt förhållande till Gud. Ödemarken är världen, det andliga ”babylon” där en främling befinner sig. Åkern är givetvis tjänarens plats, huset och rummet är där familjen och vännerna uppehåller sig.

Avslutar dagen med ett citat från Harold B Lee: ”Vad större framgång kan du ha än det att du ärver ’allt vad fadern har’?” Arbete och karriär är inte så viktigt i jämförelse med familj, och att göra rätt val på den fronten.