Massor av snö ute idag, underbart och vackert!

Vi började morgonen med frukost och möte hemma hos Aho. Sedan finskalektion i kyrkan i vanlig ordning. Och i vanlig ordning pratade vi om allt möjligt annat med Esa, men lite finska fick vi nog in iaf.

De pratade lite om stavspresidenter¹En stav i kyrkan är en samling församlingar, vanligen runt 10 st. I Sverige finns fyra stavar: Malmö, Göteborg, Stockholm och Stockholm södra. I områden där kyrkan är mera etablerad och det finns en högre koncentration medlemmar är det givetvis ett mycket mindre geografiskt område som en Stavspresident och deras kallelse. Eftersom en stavspresident är president för kyrkan i det område han verkar, brukar han sällan vara på ett sakramentsmöte (gudstjänst) utan att hålla tal, på samma sätt som kyrkans president (”profeten”²Det är lite slarvigt då vi kallar kyrkans president för ”profeten” eftersom var och en av de tolv apostlarna samt kyrkans president och hans två rådgivare betraktas som samt understöds som ”profeter, siare och uppenbarare”) inte är på ett möte utan att hålla tal.

Vi knackade dörr efter lektionen, men inget intressant hände. Vi åkte hem och åt, och medan jag hade en bön kände jag starkt att något skulle hända ikväll, men jag var osäker på vad. Vi började med att kolla två ”comebacks” men det gick inget vidare, den ena ”försvann från listan” och den andra var inte hemma. Vi knackade dörr en stund, och kom in till en svensktalande man vid namn Olof. Jag kände Anden starkt, och kände mig mycket vägledd i det jag berättade för honom om. Vi skall tillbaka nästa vecka. Jag vet inte hur mycket han hängde med på, men min kamrat (som givetvis inte talar svenska) sade direkt efteråt att han också känt den Helige Andens närvaro starkt under våra samtal.

Efter det hände något riktigt konstigt. Vi skulle åka förbi en medlem som inte varit i kyrkan på ganska länge, kolla om hon behövde hjälp med något, fråga om hon vill komma till kyrkan på söndag, den vanliga rutinen. Min kamrat skötte snacket, och det var ett ganska kort samtal. Vi förstod inte riktigt vad hon sade som svar där på slutet, men vi sade i princip ”ok, men vi ses, ha det bra” och så gick vi. I bilen därifrån gnagde en känsla i mig att vi skulle åka tillbaka, och min kamrat tycktes också ha den för när jag nämnde det var han genast med på det. Men hur knäppt skulle inte det vara? Och det har aldrig tidigare hänt att jag gått tillbaka till något som jag just pratat med och som inte verkar vara så intresserad av att vi kommer in. Väl tillbaka på parkeringen samlade vi mod i bilen i några minuter. Sedan gick vi och knackade på igen. Rätt nervöst, men vi hade bestämt oss för att bara säga som det var. Hon öppnade, och frågade med en lite förvånad blick varför vi var tillbaka så snart (ungefär ”behöver ni hjälp med något” eller ”har det hänt något”). Jag sade att vi hade en så stark känsla av att vi skulle komma tillbaka. Får vi komma innanför en liten stund? Men hon sade att det passade inte, hon frågade sin man men han tyckte heller inte det passade. De skulle ha en lugn kväll vid TVn. Kanske de haft en jobbig dag/tid på sistone. När vi gick därifrån hade vi iaf. en känsla av frid och glädje, och visste att vi inte ”fruktat människor mer än Gud” som skriftstället säger. Vi blev nog betraktade som ganska konstiga, men det får man bli ibland. Inte ta sig själv på så stort allvar.

Vi tankade på vägen hem, och då klockan var för mycket för att knacka på eller prata med någon på gatorna, men inte riktigt dags att gå in än, stannade vi till hos Conovers för lite finska-tips. Jag använder hans dator ibland när vi är där också. Kollar lite utbildningar osv, kollar om jag måste skicka in någon ansökan eller så till våren för att komma in på utbildningar.