På morgonen var vi hos Freddy igen. Vi hade trevligt med honom och hans fru, och på lördag skall vi dit igen och äta pizza. Han är som sagt inte aktiv i kyrkan, men han gillar att ha oss på besök, och han känns som en riktigt god vän. Han är omtänksam och trevlig.

Hemma på lunchen var vi tvugna att vila lite, och när vi väl släpade oss ut efter en timme så var vi dödströtta båda två, vet inte varför. Någon som har drogat oss? Hehe.. det kändes nästan som att vi skulle somna stående, det var lite otäckt.

Under eftermiddagen följde vi med Kim och Ann-Marie till ett bönemöte i baptistkyrkan, och nu skall jag återge en lite obehaglig upplevelse. Jag vill börja med att poängtera att jag inte menar att det jag upplevde i den här församlingen ikväll är representativt för den kyrkan i allmänhet, jag återger bara vad jag upplevde här ikväll. Och det jag kände här ikväll står i stark kontrast till den värme och kärlek som jag känt då jag besökt många kristnas hem här i Jakobstad, kristna från alla olika församlingar, säkerligen även baptistkyrkan. Jag vill bara poängtera extra att jag känt värmen och den Heliga Anden hos många människor, från alla olika kyrkor, men jag kan inte låta bli att återge det här obehagliga bönemötet sådant som det var.

Det började fint med att vi sjöng ”Välkommen till denna plats” (på finska). Efter det hölls en inledande bön i ett pressande eller agressivt tonläge, sedan började pastorn predika. Han höll låda i närmare 40 minuter, och ju längre tiden gick, desto agressivare blev tonläget. Han talade fort också, sammantaget med tonläget gjorde det att jag inte orkade hänga med i finskan utan satt i egna tankar en stund. När så predikan väl var över så började något värre, deras böne-pryl satte igång. Nu har jag ju varit med på gudstjänster, bönemöten och lovsångsmöten både i svenska kyrkan och pingstkyrkan där hemma innan mission, och även på kristna skolgruppen under gymnasiet, men inget som riktigt liknade det här.

Överallt i rummet började folk att be, de hade alltså privata böner, men högt i uttalade ord, en del i mummelläget. Var och en bad de i alla fall, alla på en gång. De turades visserligen om att överrösta varandra, men alla höll de på samtidigt olika intensivt. Några satt kvar på sina stolar då de gjorde det, andra hade ställt sig upp, vissa med händerna uppräckta, och andra hade gått ner på golvet, på knä eller dylikt. Det här höll också på i cirka 40 minuter, och jag har aldrig tidigare känt mig så felplacerad. Jag kunde inte känna ett uns av värmen från den Helige Anden, ingen ro eller frid, ingen värme och inget ljus, snarare mörker, förvirring och totalt kaos. Precis som med pastorns predikan så var det så att ju längre tiden gick, desto närmre sin ”extas” kom de bedjande, tonläget blev mer agressivt och det lät på något sätt framtvingat, någon bröt även ut i ”tungotalande” som de kallar det (rabblandet av något som ingen, allra minst de själva, förstår. Jag skall inte gå in mera på det, jag har behandlat min syn på sådant i ett tidigare inägg).

Och det är inte slut där. Jag kan tillägga att den hårdrock-musik som Freddy ibland spelat för oss då vi besökt honom, den musik som fått mig att helt tappa den Heliga Andens inflytande närmsta timmarna, den är ljuv musik jämfört med upplevelsen under det här mötet. Som om inte allt detta hade varit nog, så kommer det mera. Innan vi gick därifrån ville Kim nämligen be förbön för oss. Det innebar att han ville be specifikt för mig, och lade även händerna på mitt huvud. Vi gick med på det, och då han bad för mig upprepade han – jag vet inte hur många gånger – att ”Jesus kom in i hans hjärta.” Då han var klar och gick vidare till min kamrat så kom Ann-Marie fram och lade armen om mig och sade, med tårar i ansiktet ”Jag är så glad att ni kom med hit ikväll, jag har bett mycket för er.”

När vi gick ut därifrån var vi nog häpna båda två. Vi konstaterade till vår förvåning att de faktiskt hade försökt omvända ”mormonmissionärerna” ikväll. Helt otroligt! Komiskt, men otroligt. Vi hade en av våra värsta andliga upplevelser, och de ville ”frälsa” oss.

Detta var en ganska slapp söndag. Vi var i kyrkan, åt middag med Klas o Heidi och deras barn, hade ett samordningsmöte¹Samordningsmötet är då missionärerna samordnar sitt missionärsarbete med församlingens. I stora församlingar finns medlemmar som är kallade att vara missionärer, att själva gå ut och kontakta och hitta undersökare, men i mindre församlingar består det mest av att de meddelar oss vilka mindre aktiva som skulle vilja ha besök, och vi berättar om vi vill ha hjälp under veckan med någon undervisning, att ta med någon medlem etc. med Klas.

På kvällen hälsade vi på hos en äldre medlem, mindre aktiv (Klas föreslog att vi skulle åka dit). Det var tur att Äldste Ahonen var med för jag förstod i princip inget av vad han sade.

Vi träffade Kim också, han var som vanligt trevlig, och vi accepterade en inbjudan att komma med dem till baptistkyrkan någon onsdagkväll. Den ligger precis utanför vår lägenhet, i bottenvåningen på en lägenhetsbyggnad intill skolparken.

Baptistkyrkan hade förresten något tältmöte söder om stan idag, tror det var arrangerat ihop med div. frikyrkliga samfund. Vi tittade in en kort stund men konstaterade att det inte var något för oss. Det var en kvinnlig predikant där som betedde sig sådär som om hon vore i extas, det var väldigt olustigt att lyssna till. Hon pratade om att bli ”frälst” och att de flesta ”underverk” sker sent in på natten, därför uppmanade hon folk att stanna kvar, sjunga och lyssna många timmar till för att få en ”andlig” upplevelse. Nog är det nog en andlig upplevelse alltid, om man nu stannar och mitt i natten får uppleva någonting. Jag undrar just vilken ande det är som verkar då…