Dagen började med möten i kyrkan, och broder Mäkelä sade något som jag tyckte var bra. Han sade att om Herren hade uppenbarat mera detaljer kring saker och ting såsom skapelsen och annat, så skulle några av oss fokusera allt för mycket på det och då skulle de viktigare delarna av evangeliet få mindre uppmärksamhet.

Under sakramentsmötet var det ett väldigt bra tal också, han som talade sade att ”äktenskapet är inte till för att dela lika, utan för att gå den andra milen.” Sedan tillade han ”det finns en som gått många extra mil – Jesus Kristus. Min kamrat hade förresten tal idag också, jag översatte (alla tal översätts ju här i Jakobstad, så eftersom han talade på finska översatte jag till svenska). Jag kände mig så inspirerad och orden bara kom till mig. I början tittade jag ut över medlemmarna och gick runt med blicken som man gör när man har tal, sedan kom en tanke att jag håller ju inte tal, jag är ju bara här för rösten… så då tittade jag på Äldste Phelps, eller ner i pappret, istället. Det är ju han som skall ha uppmärksamheten när han håller tal, tyckte jag.

Efter kyrkan åt vi med Klas och Heidi. Deras dotter Pamela var också hemma, med sin man, storebror till Visa Friström som var missionär där hemma, i Sverige, för ett tag sedan. Han var helikopterpilot, så vi talade lite om yrket, jag berättade om mina funderingar att söka till pilotskolan etc.

På kvällen knackade vi dörr i Skata igen… det är ju som sagt ett lite besvärligt område av flera anledningar, därför har vi sparat det till sist, men vi börjar få slut på ställen att knacka, vi har ju snart varit hos alla. Vi kom i alla fall in hos en finsktalande man som verkade lite annorlunda, drogpåverkad eller sjuk, inte alkohol. I slutet av diskussionen hade min kamrat en avslutningsbön, och under bönen gjorde han som de frikyrkliga ofta gör, han satt och mumlade för sig själv. Många kristna tror att det är detta som är att ”tala i tungor”, som då Jesu lärjungar på pingstdagen fick förmåga att predika evangeliet på språk de aldrig lärt sig eftersom Jerusalem vid den högtiden var full av människor från olika länder.

Hursomhelst så kunde jag under bönen höra några av orden han mumlade, om det var han som sade dem eller en ond ande som viskade till honom vet jag inte, men orden var ”stäng den där boken, stäng den där boken” som en skarp viskning. På svenska dessutom, som han för övrigt inte talade. Det hela kändes väldigt olustigt, det var som en kall känsla i hela rummet och tanken slog mig att höja min högra hand, men det kändes opassande under bönen. Han stängde dock aldrig sin Mormons bok. Efter bönen gick vi därifrån.