Liknelsen om den nya floden

På förmiddagen knackade vi dörr i östra delen av staden, det hände inte så mycket spännande. Vi hade dock några diskussioner med varandra ang. Evangeliet. Det har börjat bli kallt, använder rock och handskar, stundvis även mössa när vinden är stark. Jag upplevde något intressant idag, vi var alldeles slut både på fysisk styrka och på entusiasm. Vi vände hemåt för en paus men knackade ändå dörr längs vägen. Efter att vi känt att “nej nu går vi hem” men ändå kämpade vår väg fram genom att försöka göra lite nytta återvände entusiasmen och styrkan, och vi arbetade ännu en timme. Lunchdags, vi lagade kycklingwok.

Därefter var jag så trött på att bestämma vilka gator vi skulle gå till etc. så vi gick till västra delen av stan, där han har uppteckningarna över vilka som sagt nej, vilka som bett oss komma tillbaka etc. och jag sade bara “ditt område, du är chef”. Vi började med att titta tillbaka till en trevlig man vi träffade på för ett tag sedan, och vi hade en trevlig diskussion där. Han påminner lite om Eero Määttä från Kajaani, en mycket fin person. Han talade mycket om kyrkohistoria idag, från katolsk/ortodoxisk tid, så berättelsen om det stora av/frånfallet från Kristi ursprungliga kyrka var han helt med på. Vi presenterade Mormons bok, och han tog villigt emot den och lovade att läsa tills nästa vecka. Det kändes mycket bra.

Vi knackade lite mera dörr i området, sedan spelade vi pingis med några medlemmar i kapellet. Medan jag väntade på min tur mellan varven översatte jag två favoritpsalmer från finska till svenska, och läste även ett papper ang. Självförtroende. Det var flera saker där som kändes träffande för mig, bland annat att sänka kraven på mig själv. Jag vill alltid göra allt perfekt, det finns liksom ofta inga grader mellan totalt framgångsrik eller totalt misslyckande i mitt huvud, jag skulle nog må bättre av att inte vara så hård mot mig själv, och vara nöjd även då jag inte når upp till mina egna orealistiska förväntningar. Syster Johnsons valspråk “Tomorrow not today, lazy people always say” tar jag kanske på allt för stort allvar ibland.

En liknelse som jag kom på under dagen (ja, man får ju rätt mycket tid att tänka och fundera när man inte hittar folk att undervisa):

Människan bor vid foten av ett högt berg, och på toppen av berget finns det rena vattnets – livets vattens – källa. Därifrån rinner det ner och vidare ut i dalen där människorna bor, och till slut mynnar det i en sjö av orenhet (världen i stort). Var och en som dricker stillastående vatten ur sjön lider döden. Det enda sättet att få rent vatten är att ta det innan det rinner ut i sjön och blandas med det orena vattnet, som kommit från andra orena källor. Från början fanns det en enda flod där människan tog rent, friskt vatten, men denna flod grenade snart ut sig och skapade med tiden ett delta. Vattnet blev allt smutsigare, och varje flod blev mindre och mindre i takt med att utgreningen förökade sig. Ju mindre varje flod blev, desto större andel utgjorde den smuts som blandas i. Människorna som bodde vid deltat visste inte vilken flod som var bäst att dra vatten från, vilken gav det renaste vattnet? En dag rasade en mängd sten och jord uppe på bergssluttningen, och en helt ny fåra bildades helt utan människohänders hjälp. Den nya fårans vatten var rent och fritt från föroreningar, problemet var att den rann lite vid sidan av bosättningarna, de som ville ta del av dess vatten blev tvungna att flytta från sin gamla bosättning. De allra flesta stannade, med motivationen att “vi trivs bättre här” eller “min släkt har alltid bott på dessa flodbäddar” eller “jag vill inte flytta bort från mina vänner.” Många påstod dessutom att vattnet i den nya floden inte alls var något bättre än det vatten de drack. Alla som dock flyttade, och började leva av det nya vattnet, kom vid något tillfälle tillbaka för att övertala sina vänner och släktingar att också flytta, att prova det nya vattnet som var godare och hälsosammare. Många hade till och med smakprov med sig från den nya floden som de försökte ge till sin familj och vänner så att dessa själva kunde smaka och uppleva, men de flesta ville inte ta det. Ett mycket litet antal lät sig övertygas, smakade, och flyttade sedan med. De allra flesta smakade dock ens aldrig. En del som vågade smutta lite erkände aldrig att det var bättre än deras eget vatten. Deras stolthet, envishet eller bekvämlighet tillät det inte. Det fanns dock i landet inget friskare eller lyckligare folk än det som lämnat allt för att bo med sina familjer vid den nya friska floden.

Solskyddsfaktor

Idag var däcket på min cykel lufttomt igen på morgonen. Teorin är att en glasbit eller något sitter fast i ytterdäcket, så trots att man lagar punkan så blir det nya hål. Får väl byta hela rasket framöver.

Vi tog oss till fots ner till Kyrkby för att knacka dörr, och titta förbi familjen Rak (de som hade många bekanta i kyrkan, som träffat missionärerna förut, och som vi besökte för några veckor sedan). Det blev en diskussion över förväntan, vi pratade om eviga familjer och mycket annat. Åter igen försökte vi bjuda in dem till kyrkan, men de kände sig inte så bekväma med det. Vi skall försöka få någon medlemsfamilj som de känner att bjuda med dem istället, nog lättare för dem att komma då.

Vi åt lunch hemma hos Johan och Camilla, och Johan hjälpte mig med en CD med bilder att skicka hem. Vårt andliga budskap handlade om solskyddskräm, och hur Guds bud är som en skyddande kräm vi tar på. Den fungerar på samma sätt då vi först måste lära oss att leva efter buden, sedan skyddar de oss. Man kan ju inte gå ut i solen och sedan efteråt ta på sig solskyddsfaktor… Vi sade också att med solen är det ju så att man ofta inte märker förrän efteråt att man blivit bränd, under tiden man ligger där i solen kan det till och med vara skönt. På samma sätt är det ibland med synd – mitt i det kan det kännas ”bra”, först efteråt kommer konsekvenserna…

Vi hade volleyboll planerat ikväll, som vanligt, men det skulle visst bli regn så vi ställde in det. Vi gick runt och knackade dörr istället. Det blev dock fint väder som tur var.

Då vi vandrade hemåt genom stan ikväll hände något annorlunda – jag kontaktade en familj som först inte verkade vara så intresserade, de var som de allra flesta som med kommentarer som ”jag har mitt på klart” osv. avvisar oss rätt tidigt, men då jag fortsatte prata lite för att berätta mera om vad vi står för, stannade de upp, och det resulterade i en kvarts vänskaplig diskusison, varefter vi fick deras adress, tyvärr bor de långt härifrån.

Efteråt frångade Äldste Ahonen ”Hur gjorde du?! De verkade som att de bara skulle gå vidare helt ointresserat, sedan stannade de och lyssnade på dig!” och jag var tvungen att svara att ”jag gjorde ingenting, jag var också säker på att de bara skulle gå”.