På förmiddagen knackade vi dörr i östra delen av staden, det hände inte så mycket spännande. Vi hade dock några diskussioner med varandra ang. Evangeliet. Det har börjat bli kallt, använder rock och handskar, stundvis även mössa när vinden är stark. Jag upplevde något intressant idag, vi var alldeles slut både på fysisk styrka och på entusiasm. Vi vände hemåt för en paus men knackade ändå dörr längs vägen. Efter att vi känt att “nej nu går vi hem” men ändå kämpade vår väg fram genom att försöka göra lite nytta återvände entusiasmen och styrkan, och vi arbetade ännu en timme. Lunchdags, vi lagade kycklingwok.

Därefter var jag så trött på att bestämma vilka gator vi skulle gå till etc. så vi gick till västra delen av stan, där han har uppteckningarna över vilka som sagt nej, vilka som bett oss komma tillbaka etc. och jag sade bara “ditt område, du är chef”. Vi började med att titta tillbaka till en trevlig man vi träffade på för ett tag sedan, och vi hade en trevlig diskussion där. Han påminner lite om Eero Määttä från Kajaani, en mycket fin person. Han talade mycket om kyrkohistoria idag, från katolsk/ortodoxisk tid, så berättelsen om det stora av/frånfallet från Kristi ursprungliga kyrka var han helt med på. Vi presenterade Mormons bok, och han tog villigt emot den och lovade att läsa tills nästa vecka. Det kändes mycket bra.

Vi knackade lite mera dörr i området, sedan spelade vi pingis med några medlemmar i kapellet. Medan jag väntade på min tur mellan varven översatte jag två favoritpsalmer från finska till svenska, och läste även ett papper ang. Självförtroende. Det var flera saker där som kändes träffande för mig, bland annat att sänka kraven på mig själv. Jag vill alltid göra allt perfekt, det finns liksom ofta inga grader mellan totalt framgångsrik eller totalt misslyckande i mitt huvud, jag skulle nog må bättre av att inte vara så hård mot mig själv, och vara nöjd även då jag inte når upp till mina egna orealistiska förväntningar. Syster Johnsons valspråk “Tomorrow not today, lazy people always say” tar jag kanske på allt för stort allvar ibland.

En liknelse som jag kom på under dagen (ja, man får ju rätt mycket tid att tänka och fundera när man inte hittar folk att undervisa):

Människan bor vid foten av ett högt berg, och på toppen av berget finns det rena vattnets – livets vattens – källa. Därifrån rinner det ner och vidare ut i dalen där människorna bor, och till slut mynnar det i en sjö av orenhet (världen i stort). Var och en som dricker stillastående vatten ur sjön lider döden. Det enda sättet att få rent vatten är att ta det innan det rinner ut i sjön och blandas med det orena vattnet, som kommit från andra orena källor. Från början fanns det en enda flod där människan tog rent, friskt vatten, men denna flod grenade snart ut sig och skapade med tiden ett delta. Vattnet blev allt smutsigare, och varje flod blev mindre och mindre i takt med att utgreningen förökade sig. Ju mindre varje flod blev, desto större andel utgjorde den smuts som blandas i. Människorna som bodde vid deltat visste inte vilken flod som var bäst att dra vatten från, vilken gav det renaste vattnet? En dag rasade en mängd sten och jord uppe på bergssluttningen, och en helt ny fåra bildades helt utan människohänders hjälp. Den nya fårans vatten var rent och fritt från föroreningar, problemet var att den rann lite vid sidan av bosättningarna, de som ville ta del av dess vatten blev tvungna att flytta från sin gamla bosättning. De allra flesta stannade, med motivationen att “vi trivs bättre här” eller “min släkt har alltid bott på dessa flodbäddar” eller “jag vill inte flytta bort från mina vänner.” Många påstod dessutom att vattnet i den nya floden inte alls var något bättre än det vatten de drack. Alla som dock flyttade, och började leva av det nya vattnet, kom vid något tillfälle tillbaka för att övertala sina vänner och släktingar att också flytta, att prova det nya vattnet som var godare och hälsosammare. Många hade till och med smakprov med sig från den nya floden som de försökte ge till sin familj och vänner så att dessa själva kunde smaka och uppleva, men de flesta ville inte ta det. Ett mycket litet antal lät sig övertygas, smakade, och flyttade sedan med. De allra flesta smakade dock ens aldrig. En del som vågade smutta lite erkände aldrig att det var bättre än deras eget vatten. Deras stolthet, envishet eller bekvämlighet tillät det inte. Det fanns dock i landet inget friskare eller lyckligare folk än det som lämnat allt för att bo med sina familjer vid den nya friska floden.