På morgonen knackade vi dörr i Freddys område för vi skulle besöka dem idag. Vi såg på kyrkans film ”Finding faith in Christ” tillsammans. Sedan lekte vi lite med Saso som avr gladare än vanligt idag. Jag insåg hur mycket jobb det är med små barn, särskilt om det strular med sömn och mat. De visade oss sitt bröllopsalbum också.

Senare åt vi med syster Johnson, tog lite bilder (vi sätter ihop något från en heldag för att skicka hem). Efter maten gick vi och knackade dörr i Östanpå i fyra timmar. Det gick rätt bra, först hade vi en lektion hos en äldre man, han var med på noterna hela vägen genom berättelsen om Kristi ursprungliga kyrkas fall, men när vi kom till återställelsen tappade vi honom. Det händer ofta här, vet inte om det är ett så annorlunda koncept mot vad de lärt inom kristendom tidigare. Vi beslutade att under våra ”companionship study” ¹Varje morgon studerar vi missionärer hemma i lägenheten innan vi går ut och arbetar. Vi studerar bibeln och mormons bok enskilt, sedan har vi en stund då vi studerar någonting tillsammans, det kan vara olika ämnen i evangeliet och skrifterna som vi fördjupar oss inom, eller andra saker som rör vårt arbete som missionärer. Vi kan planera kommande undervisningar, budskap vi skall ha hemma hos medlemmar etc. Förbereda oss på att möta de andliga behov vi tror oss komma att möta under dagen helt enkelt. Vanligtvis är companionship study en timme, och enskilda studier 1½ timme. Dessutom studerar jag som inte är från Finland språket varje morgon, och så äter vi och gör oss i ordning så runt halv elva brukar vi gå ut och börja jobba. planera för ett mer anpassat sätt att undervisa det. Den andra undervisningen vi hade var ett äldre par, det var en lite annorlunda upplevelse för de sade nästan ingenting under hela lektionen, så när vi efter ca. 30 minuter gav dem Mormons bok hade vi inget jättestort hopp om att de skulle läsa i den, men vi får se vad som hänt nästa gång vi är i området. De hade träffat missionärerna tidigare, men jag är osäker på hur mycket.

Idag hade jag ännu en sån där stund av beundran över ingenting – jag såg frön från vass segla omkring i luften och stod och begrundade det storslagna i naturen en stund.

Jag hade planerat att skriva ett brev ikväll, men när jag satte mig med min lista på punkter jag hade tänkt ta upp manades jag att skriva ett annat brev istället, till Äldste Smith, så det gjorde jag. Senare då jag hade min aftonbön berättade Herren för mig varför jag inte skulle skrive det brev jag tänkt – allt det jag hade stolpat upp för att skriva i det första brevet var förvisso bra saker, och en del andliga punkter också, men det var inte vad hon behövde höra just nu. Jag hade glömt att fråga Herren vad hon behövde höra, vad som kunde ge henne stöd och tröst i denna tid.

Jag hade en annan andlig tanke imorse angående prövningar, att när man ställs inför en sådan till synes hopplös situation där allt och alla, även rättvisan, tycks vara emot en, och man bara känner ”nej, inte igen, jag orkar inte” då vet man att en prövning ligger framför en, och enda sättet att få det berget som ligger i vår väg att verka mindre är att blicka upp mot toppen där frälsaren står med utsträckta armar. Var prövning i vårt liv är en inbjudan från Honom att ta ett steg närmre honom, att stiga upp lite högre.

En annan insikt jag fick i morse var medan jag satt och fyllde i JST i min svenska bibel ²I de biblar man kan köpa från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga finns fotnoter med kommentarer av Joseph Smith, rättelser till en del skriftställen där översättningen tappat den ursprungliga innebörden i texten. JST står för ”Joseph Smith Translation” och är en översättning, eller rättelser, som han gjort med hjälp av Guds inspiration på samma sätt som han översatte Mormons bok från forntida skriftspråk. Jag tycker att det är smidigt att ha de kommentarerna även i min svenska bibel, och eftersom kyrkan inte publicerar någon bibel på svenska (men uppmuntrar till att använda översättningen ”Svenska folkbibeln”) får jag fylla i dessa extra fotnoter själv. Samtidigt som jag gör det lär jag mig ju massor.. Jag läste i Matteus 4 då Jesus frestas. En betydande skillnad mellan texten i Josephs översättning är orsaken till att han var i öknen. Han gick inte ut i öknen för att möta Satan och prata med honom, utan han var ute i öknen för att tala med Gud, då Satan kom för att störa. Anden tog Jesus upp på ”ett högt berg” där han såg alla jordens riken och all deras härlighet (precis som den upplevelse Moses hade, beskriven i Moses bok 1 i kostbara pärlan), då kom Satan inför honom och frestade honom och sade att ”allt detta kan bli ditt”. Jag tror inte att Satan kom i öppen gestalt framför Frälsaren och sade ”hej, jag är Satan, din och alla människors ärkefiende, vill du att jag ger dig alla dessa rikedomar?” utan jag tror att Kristus frestades på precis samma sätt som vi alla, för det första säger Satan ”jag är ingen djävul, för det finns ingen” han vill med andra ord få oss att tro att det han frestar oss med inte kommer från honom utan från oss själva. Precis som Satan ofta frestar oss att tänka ”vad bra jag är” då någonting går väl pga Herrens välsignelse, tror jag tanken skickades till Kristus ”Allt detta kan ju bli mitt om jag bara vill”, men vis och rättfärdig som han är förstod han var den tanken kom ifrån, och befallde Satan att lämna honom i fred.

Då Satan har skickat dessa pilar mot mig har jag ofta tänkt ”usch som jag tänker” eller ”vilket dåligt sätt jag bemötte den här situationen på” eller ”oj nu har jag visst tagit ett steg tillbaka i min andliga utveckling” då det i själva verket är Satan som sitter och matar sina brinnande pilar mot mig. Istället för att be om styrka och låta ”såret” efter pilen läka fort, vad gör man? Gräver ner sig i dåligt samvete, precis vad Satan vill. Kanske det är därför det kallas i skrifterna att Satan skjuter ”brinnande” pilar, för att när de träffar oss blir det inte bara ett andligt sår, utan det startar en sådan eld genom vårt eget samvete, vi känner oss ovärdiga och orena pga det vi tänkt, som egentligen inte ens var vi utan Satans angrepp. Det handlar inte om att jag är ”bättre” eller ”sämre” utan det handlar om hur väl jag försvarar mig mot Satans angrepp – huruvida jag ger efter eller står emot dem genom bön (L&F 10:5) och följer frälsarens uppmaning i L&F 6 vers 36:

”Vänd er till mig i varje tanke, tvivla inte, frukta inte.”

De sista dagarna har jag fått en större förståelse för hur verklig Satan är, och hur stor hans makt är.

Ikväll samtalade jag och min kamrat också om en andlig tanke som han hade, angående att prioritera Gud. Många som vi möter säger att de ber till Gud ibland, bara när de har det riktigt svårt. De litar först till världen, sina vänner, samhället etc. och vänder sig till Gud som en sista utväg, då de tömt ut alla andra resurser och inte har någon annan stans att ta vägen i sin nöd. Då de då får Hans hjälp ut ur prövningen börjar de hastigt att klättra på ”listan” igen, upp genom de världsliga tilliten, och är snart tillbaka uppe på en nivå där de inte behöver eller vill veta av något om Gud, och raskt glömmer honom. Jag tänker på en vers i Mormons bok, Alma 11:24, ”du vet att det finns en Gud, men du älskar [djävulen, eller i detta fall världen] mer än du älskar Gud. Det är ungefär som högmodets kretslopp i Mormons bok, fast på ett individuellt plan. Helaman 12 vers 2:

”Ja, och vi kan se att just då han ger sitt folk framgång, ja, genom att föröka deras åkrar, deras flockar och deras hjordar och guld och silver och alla sorters dyrbarheter av varje slag och art, genom att skona deras liv och befria dem ur deras fienders händer, genom att uppmjuka deras fienders hjärtan så att de inte förklarar krig mot dem, ja, kort sagt, genom att göra allt för sitt folks välfärd och lycka, ja, det är just då som de förhärdar sina hjärtan och glömmer Herren sin Gud och trampar den Helige under sina fötter — ja, och detta till följd av deras bekvämlighet och mycket stora framgång.”

Det som är skrämmande är att detta nästan gäller oss alla i någon grad. Jag tror inte många av oss är snabba till att förlita oss på Gud. I vissa fall är det bra att vi gör allt vi kan själva, jag tror det alltid är villkoret för att få himmelsk hjälp – att först göra allt man kan själv, sedan kan en ängel, himmelsk eller jordisk, träda in och hjälpa. Men jag tror vi alla kan erkänna att våra böner är mer innerliga då vi upplever att vi verkligen behöver något från Gud. Jag är mera intresserad av vad Gud kräver eller vill ha av mig då det finns något särskilt som jag vill ha från Honom.