På morgonen knackade vi dörr i centrum, sedan åt vi lunch, vilade och förberedde en ny gatuuppteckning (där vi kryssar av dem som sagt nej tack, och antecknar när någon vill ha oss tillbaka). Efter det gick vi till västra delen av staden, fortsatte dörrknackandet. Vi hade en avtalad tid med en medlemsfamilj, men de ringde och avbokade i sista stund. Så vi gick och knackade dörr lite till. Trötta på det? Jo tack ganska… det varje missionär vill göra är ju att undervisa, att dela med sig av det fantastiska budskapet som är evangeliet… att finna människorna som vill lyssna är bara ett nödvändigt ont, ett nödvändigt slit för att nå målet. Det slutade med att vi satt ner i centrum i över en timme och pratade, mest om min omvändelse till Kristus, och mina tidiga dagar i kyrkan. Det var precis vad jag behövde för jag började tappa modet lite. Det kanske var inspirerat av honom att ställa frågorna, för det stärkte mig då jag tänkte tillbaka på allt. L&F 6 vers 22 och 23:

Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om du önskar ytterligare vittnesbörd så kom ihåg natten då du ropade till mig i ditt hjärta, för att du skulle kunna få veta sanningen om dessa ting. Talade jag inte frid till ditt sinne om detta? Vilket större vittnesbörd kan du få än det som kommer från Gud?

Att tänka tillbaka på då svaret kom för första gången. Min kamrat lyssnade uppmärksamt på hela min story och efteråt sade han något som värmde (och jag är medveten om att det kanske inte var menat som en komplimang då det kom från honom, men jag tog det ändå som en), han sade “du är nog den lydigaste person jag känner.”

När vi satt där på gågatan och talade som bäst om hur mina vänner reagerade på Mormons bok och allt, kom Freddy från kebabgrillen och efter att vi pratat en liten stund gav han oss pengar att själva köpa kebab för. Han är såå snäll och givmild. Man blir glad av att umgås med honom, såå synd att han inte vill vara aktiv i kyrkan. Den sista timmen kändes dock väl spenderad trots att vi inte pratade med någon annan än varandra och Freddy, och kebaben var god!

ikväll ringde Äldste Phelps, det gjorde mig väldigt glad. Vi talade lite om kniven som jag köpt för att ge till pappa, och vi pratade om Jakobstad och hur arbetet går här. Min nuvarande kamrat är väldigt bra, men jag saknar verkligen Äldste Phelps.