Dagen började mycket bra. Vi hade en undervisning med Riitta, och vi hade med oss en medlem från församlingen. Samtalet började med att Riitta visade oss några av sina favoritställen i Mormons Bok från det hon nyligen läst, jag hade en sådan god känsla inom mig, jag var fylld av tro och hopp, det var som om det var ljus inom mig, jag kan inte förklara det bättre än så.

Riitta hade en fråga ang. fruktan, ”varför står det att vi skall ’frukta’ Gud? Jag känner mig inte rädd för Gud”. Både min kamrat och medlemmen vi hade med oss (som är finländare) pratade lite om ordet som sådant och att det snarare betyder frukta som i ”att visa respekt för” än ”att vara rädd för”. Jag delade också med mig av tanken att det kan betyda att vi inte tänker så mycket på vad andra människor tycker om oss att vi sätter vår relation till Gud och Hans bud i andra hand.

Hon valde själv ut och läste för oss ett av mina favorit-skriftställen i Alma 34:14-16

Och se, detta är lagens hela innebörd, och varje liten del pekar på detta stora och sista offer. Och detta stora och sista offer kommer att vara Guds Son, ja, oändligt och evigt.

Och på så sätt skall han bringa frälsning till alla dem som tror på hans namn. Och detta är avsikten med detta sista offer: att frambringa den innerliga barmhärtighet som övervinner rättvisan och åt människorna frambringar medel varigenom de kan ha tro till omvändelse.

Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar, medan den som inte utövar tro till omvändelse är utsatt för de rättvisans krav som hela lagen ställer. Därför är det endast för den som har tro till omvändelse som den stora och eviga återlösningsplanen förverkligas.

Hon sade att ”jag känner redan som att jag är ”omsluten i trygghetens armar”.

Jag ville att hon skulle ta emot inbjudan att bli döpt. Jag försökte leda samtalet in på ämnet och även om hon svarade ”rätt” på alla frågor så fortsatte hon alltid att prata och spinna vidare så jag fick/tog aldrig riktigt tillfället att fråga om hon ville bli döpt. Jag frågade bl a om hon tror på Mormons Bok, och om hon tror att Joseph Smith var en profet och hon svarade ja på båda frågorna. Vi läste lite från Alma 32:28 ang. ”svällningsrörelserna” i själen då man läser Guds ord

Nu skall vi jämföra ordet med ett frö. Om ni ger plats så att ett frö kan sås i ert hjärta, se, om det är ett verkligt frö eller ett gott frö, och om ni inte kastar ut det genom er otro, så att ni motsätter er Herrens Ande, se, då skall det börja svälla i ert bröst. Och när ni känner dessa svällningsrörelser skall ni börja säga inom er själva: Det måste så vara att detta är ett gott frö, eller att ordet är gott, ty det börjar utvidga min själ. Ja, det börjar upplysa mitt förstånd, ja, det börjar bli välbehagligt för mig.

På eget initiativ berättade hon att precis så känner hon då hon läser. Till slut slog jag upp Mosiah 18:8-10 och sade att jag ville läsa det med henne. Då min kamrat såg vilket skriftställe det var kände jag hans tankar ”nu händer det, han kommer ställa frågan”

Och det hände sig att han sade till dem: Se här är Mormons vatten (ty så kallades de), och eftersom ni nu önskar komma in i Guds fålla och kallas hans folk och är villiga att bära varandras bördor så att de kan bli lätta,

ja, och är villiga att sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst och stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt där ni må befinna er, ända intill döden, så att ni kan återlösas av Gud och räknas bland dem som hör till den första uppståndelsen så att ni kan få evigt liv —

säger jag nu till er: Om detta är ert hjärtas önskan, vad har ni då emot att döpas i Herrens namn som ett bevis inför honom på att ni har slutit förbund med honom om att ni skall tjäna honom och hålla hans bud, så att han än rikligare kan utgjuta sin Ande över er?

Efter att jag läst verserna högt kände jag mig fylld av tro, och frågade henne ”vill du bli döpt och ingå förbund med Gud?”

Hon läste skriftstället tyst för sig själv, och svarade sedan lite undvikande att ”jag har redan blivit döpt, och gjort förbund då jag var liten…”. Jag visste att hon skulle ta emot inbjudan, men inte hur. Jag visste att jag gjort allt jag kunde, så lutade mig i princip tillbaka och tänkte ”ska bli spännande att se hur Gud skall lösa det här”.

Efter en kort stunds tystnad började Riitta ställa frågor om ”hur går det till hos er då [i er kyrka, när man döps]” och hon började uppenbarligen bekanta sig med tanken som trots allt kanske varit lite främmande fram till nu.

Vi förklarade (igen) vad dopet innebär, och berättade om den Helige Anden som utlovas i rikligare mått efter dopet. Vi pratade (igen) om myndighet från Gud att förrätta dop, och tog som exempel att alla döptes på nytt då myndigheten – prästadömet – gavs till Joseph Smith, trots att de blivit döpta som kristna i sina olika kyrkor tidigare. Medlemmen som vi hade med oss berättade kort om sitt och sin familjs dop då de också kom från en luthersk bakgrund när de blev medlemmar i Jesu Kristi Kyrka.

Hon vill döpa sig! Vi bestämde 31 juli som ett realistiskt datum eftersom hon kommer vara bortrest de kommande veckorna och vi behöver tid att undervisa henne resten av missionärslektion (4 till) så att vi täckt in allt material innan hon kan bli döpt.

Jag vet inte hur man fortsätter ett inlägg efter en sådan upplevelse… men resten av dagen i korta drag: vi förberedde oss inför den lektion vi skall ha i söndagsskolan, stannade till hos Elina som som vanligt var på väg ut då vi kom, åkte sedan till kyrkan runt 13-tiden. Vi hade vårt avstämningsmöte med biskopen och församlingens missionsledare, delade bl a med oss av de glada nyheterna från morgonens undervisning. Riitta har hittills varit mycket strikt med sin dotters middagslur, att den behöver vara just på rutinen, och det råkar vara då vår församling har möten i kyrkan, så hon har inte varit i kyrkan ännu, vi jobbar på den biten.

Systrarna och assistenterna till missionspresidenten besökte våra möten idag pga att de hade två undersökare (Australiensaren som Wensel undervisade och hans fru) som kom till våra möten. Det var ett vittnesbördsmöte och jag kände mig manad att gå upp, jag delade med mig av bönens kraft och hur skrifterna talade till mig rakt i hjärtat här om dagen (L&F 108). Många härliga vittnesbörd bars¹Att bära vittnesbörd är som att hålla ett kort tal. Under vittnesbördsmöten får den som vill gå fram och dela med sig av sin tro och sina känslor för Jesus Kristus eller någon del av hans evangelium och lära. När vi i kyrkan sägar att vi ”bär vårt vittnesbörd” betyder det att vi berättar om vår tro eller det som vi fått som bevis på vår tro. under mötet och då vi sjöng avslutningspsalmen ”Rakkaus tuo” blev jag tårögd.

Under vår lektion i söndagsskolan ansträngde jag mig för att mera fullt göra det som vi pratade om på missionsrådet här om dagen, att låta varje mening bli ett vittnesbörd, att säga det som ett sådant. Jag satte även en aningen ny twist på inledningen av lektionen:

Då Gud skapat Adam och Eva undervisade han dem också om livets mening, hur de och deras barn kunde leva lyckligt. Han gav dem bud och undervisade evangeliet. Människor har tyvärr haft som tendens genom hela historien att efter en tid vända sig bort från Gud, ändra vad han talat genom sina profeter och således leda folket vilse i större eller mindre grad. Gud har alltid gjort allt i sin makt – utan att tvinga någon – för att leda människor tillbaka till Honom. Då Adams barn inte längre lydde evangeliet kallade Gud Noah, en tid efter Noah kallade han Abraham osv.

Det var den nya nyansen på det hela, sedan fortsatte vi i vanlig ordning och berättade om resten av profeterna, om Kristus, om kyrkan som hans apostlar upprättade och om avfallet från densamma, om återställelsen genom profeten Joseph Smith i början av 1800-talet, om Mormons bok och hur den ursprungliga kyrkan upprättades på nytt, och den ursprungliga myndigheten – prästadömet – som fanns redan på Adams tid.

Efter kyrkan fick vi middag hemma hos Nikkes familj. De hade båda glömt det men som tur var frågade jag i kyrkan om det fortfarande passar att vi kommer ikväll. När jag märkte att ingen av dem kom ihåg att de satt upp sig på det sade jag ”nej vi kommer gärna en annan gång istället om det inte passar” men de sade att ”kom ändå, annars är risken att det dröjer.” sedan sade han skämtsamt ”The road to hell is paved with good intentions” (ung. ”vägen till helvetet är kantad av goda avsikter” dvs det hjälper inte att man menar att göra gott om man aldrig kommer till skott och faktiskt gör det).

Efter middagen hade vi split med Black och Guerts, och jag och Black träffade en svensktalande kvinna i deras område. Vi stod vid dörren och talade en lång stund, men kontentan av det hela var att hon har inställningen ”bibeln räcker för mig”.

Nu har jag 4 veckor kvar i Finland och jag har i princip gjort min greenie till ”seniorkamrat” dvs jag vill att han tar alla beslut om vart vi skall åka, vem vi skall undervisa etc. så tar jag rollen av hans mentor den här sista tiden för att om möjligt hjälpa honom mer att växa in i rollen.