Fram till lunch flöt dagen på som vanligt, knackade dörr utan större resultat.

Efter lunch hände det – Jockes dop. Det gick jättebra. Det kändes underbart att stå där i vattnet med honom. Det porlade ganska ordentligt i badhusets pool, jag var lite orolig att dopsbönen inte skulle höras, men så snart jag böjde huvudet blev det näst intill helt tyst i hallen.

”-Jocke Kokkonen, med fullmakt av Jesus Kristus döper jag dig i Faderns, och i Sonens, och i den Helige Andens namn. Amen”

Jag sänkte ner honom i vattnet, förde upp honom igen, och vi gick vördnadsfullt upp ur basängen och mot omklädningsrummet. Jag hjälpte honom knyta slipsen och det kändes fantastiskt att se honom i kostym. Det var Äldste Smiths gamla som han gav till Jocke eftersom han åker hem från sin mission om två veckor, och Jocke inte hade någon.

”-Jag ser bra ut i den här” sa Jocke. Skönt, för vi hade varit lite oroliga över att han skulle opponera sig mot kyrkans ”klädnormer” och undra varför han skulle behöva ha skjorta/kostym på sig på mötena. Det är ju inget krav, men det är det alla har, det är liksom normen att man klär sig i sitt bästa och finaste när man samlas för att dyrka Gud.

Det sken om Jocke, han var så lycklig och såg ut att känna sig så fri. Befriad från sitt förflutna. Några av hans släktingar var där för mötet i kyrkan efter dopet, men viktigast av allt, Ari var där. Jocke är ju Mirjas son men Ari är ju inte hans pappa utan kom in i bilden senare, och det där är ju alltid lite svårt, vet jag av egen erfarenhet. Ari och Jocke har dock haft bra mycket större fejder och bråk än vad som fanns i mitt hem innan jag åkte på mission. Men jag förstår problematiken ändå.

”-Gratulerar” Ari kom fram till Jocke med ett fast handslag och ett leende. Det såg ut som att Ari litade på att Jocke var uppriktig i sin föresats att ändra sitt liv den här gången. Jag menar, vi har alla fullt förtroende för det, men jag kan se hur Ari kunde ha anledning att tvivla baserat på tidigare erfarenheter.

Äldste Smith sade till Ari:

”-Du är nästa biskop här” och tillade sedan ”och stavspresident. Och missionspresident.”

”-Förhoppningsvis” svarade Ari med ett leende. Äldste Smith har haft de varmaste av känslor för Ari ända sedan jag kom hit, och tror fast på att han skall bli medlem i kyrkan en dag. Han vore minst sagt ett välkommet tillskott. Och han skulle bli en mycket bra ledare.

Resten av dagen knackade vi dörrar men inget intressant hände. En dag som den här gör det inget.

På kvällen studerade vi tillsammans, vi slog upp div. skriftställen. Jocke hade ställt en fråga idag som jag ville svara på med ett skriftställe från Johannes uppenbarelse, men jag hittade det inte då. Jocke hade frågat ”Kommer vi inte att vara ledsna i himlen om det är så att några av våra nära och kära inte är med oss, om de valt en annan väg och levt enligt Satans plan hela sina liv?”¹Nu lär Jesu Kristi Kyrka att det inte bara finns en himmel och ett helvete efter det här livet, utan att det finns många härlighetsriken eller grader i himlen (”I min faders hus finns många rum” Joh 14:2), och att var och en kommer att uppstå till en härlighet och till ett rike där de kan trivas och vara lyckliga. Så Jockes fråga var inte så mycket ”om någon av mina släktingar kommer till helvetet” utan snarare ”om jag söker leva med Gud, i det rike han befinner sig, och någon av mina släktingar lever ett gott liv men är ointresserade av att känna Gud, kommer jag inte att sakna dem något fruktansvärt då?”

Jag ville svara honom med Upp:21:3-4

Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ”Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.

Det står att Gud skall torka våra tårar, så det kommer uppenbarligen att finnas tårar, vi kommer att ha anledning att vara ledsna… Dock tror jag att vår sorg är mycket över andra saker, såsom våra egna synder och allt vi underlåtit att göra, människor vi låtit bli att hjälpa, kärlek vi aldrig visat, eller känt… snarare än sorg över andras öden.

Kyrkans lära är att Jesus Kristus i slutändan har makt att frälsa alla som vill. Jag tror att de som till slut inte vill omvända sig, tro och ta emot Hans gåva av nåd är få. Vi tror inte på något sätt att ”Mormoner är de enda som ’kommer till himlen’ och alla andra gråter i helvetet” utan tvärt om att Gud är allas fader, han vill att alla människor skall komma hem till honom, hem till himlen, och genom tempelarbetet och Kristi oändliga försoning är det möjligt.

Och när jag säker det svarar vissa genast kaxigt med ”varför måste jag då vara i ’Er kyrka’, varför går ni runt här och missionerar om min egen kyrka duger?” varpå jag alltid svarar ”Om Guds egen kyrka fanns på jorden, varför skulle du som kristen INTE vilja tillhöra den?” Jag tror knappast att Gud upprättat sin kyrka på jorden för sin egen skull, tvärt om för vår skull. För min skull. För mig är det en ynnest att få tillhöra den, och att få lyssna till en levande profet. En möjlighet för alla människor, inte ett krav från en barsk Gud.

Men för att återgå till skriftstället i uppenbarelseboken – Jag tror att då vi kommer tillbaka till Gud, till vårt himmelska hem, då känner vi tröst, och lägger allt det jobbiga, svåra och hemska från denna värld bakom oss. Därför är det viktigt att vi inte binder oss för hårt till denna värld, utan till Gud och till det som är av evigt och bestående värde. Det är ju det livet handlar om, det är mellan individen och Gud.

Och hur tjänar vi Gud?

Och se, jag säger er detta för att ni skall kunna lära visdom, för att ni skall kunna förstå att när ni är i era medmänniskors tjänst, är ni endast i er Guds tjänst.

–Mosiah 2:17