Vi gick upp tidigt på morgonen och skjutsade de andra till flygplatsen, deras flyg gick tidigt. Själv hade jag min avgång senare på eftermiddagen, och jag hade bett att få vara med Corbett & Lindley under dagen så att jag fick arbeta istället för att bara sitta av tiden. Jag var dock väldigt trött, sov ca 3 timmar i natt. Vi åt frukost, sedan knackade vi dörr i tre stora hyreshus. Efter det åkte vi in till centrum och kontaktade folk på gatorna ett tag.

Vid halv tre mötte jag upp med assistenterna som skjutsade mig till flygplatsen. Då jag satt i min gate kom en liten liknelse till mig. Först satt vi i den stora salen tillsammans och väntade, sedan gick vi till olika gates, och slutligen till olika platser i flygplanet. Jag tänkte på hur vi till att börja med var tillsammans i himlen, för att sedan organiseras (se abr 3) i vilka tidsåldrar vi skulle komma till jorden, vilket geografiskt område och vilken familj.

Resan till Stockholm gick bra, den var mycket snabb. Jag fylldes av tacksamhet till min himmelske fader över det vackra land vi flög över, hur väl han ordnat allt i naturen… tacksamhet över den mission jag fått göra… då vi lämnade Finlands kust bakom oss grät jag inombords. En liten stund senare nådde vi Svenska skärgården… hemma…

När jag satt där uppe, säkert en mil över havet, begrundade jag allvarligt min tid som missionär. Jag kände att ”nu är det slut”, och jag kan inte ändra på någonting av det jag gjort. Jag kan inte lägga till något som jag önskar att jag hade gjort annorlunda. Jag kan inte förbättra någonting. Det som är, det står, det förblir.

Och osökt ställde jag mig själv frågan ”är mitt offer tillräckligt? Är det godtagbart?” Har jag verkligen gjort allt jag kunnat för att lyda och behaga Herren, varje stund av min mission? Är Herren nöjd? Efter en stund av bitter självrannsakan kände jag den Helige Andens frid, och jag kände att det här är en liknelse för den dag vi lämnar livet på jorden. Genom Kristi nåd är mina ofullkomliga ansträngningar tillräckliga, och mitt offer godtagbart.

Jag hoppas att det på samma sätt kommer att vara godtagbart den dag då jag lämnar detta liv. Jag hoppas kunna säga liksom Paulus (2 Tim 4:6-8):

…tiden för mitt uppbrott är inne. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst.

Jag vaknade efter en dröm som gjorde starkt intryck på mig. Jag mötte Anna i en butik (inte helt ovanligt…), vi pratade en stund, sedan skakade vi hand och gick åt varsitt håll. När jag vaknade visste jag att det betydde adjö, vi ses inte mer.

Vi var på Espoo 1:a församlings möten idag, för det var den tiden som passade vår undersökare Riitta bäst att var i kyrkan, och det var ett bra vittnesbördsmöte. Efter mötet besökte vi fam Halme. Vi har ju haft några undervisningar hos dem, men idag förklarade hon varför hon fortsätter vara Lutheran. Han däremot hade en mer öppen hållning och berättade att han hade bett mycket ang. att få veta om Lutherska kyrkan var ”den rätta” men aldrig fått någon indikation på att den skulle vara det. Han kanske fortfarande är lite av en sökare.

Vi pratade mycket om Mormons Bok, och jag uppmanade honom att läsa den, oavsett hur lång tid det tar honom, och att be då och då och fråga Gud om den är sann. Han tog emot den uppmaningen och det kändes mycket bra. Jag berättade om hur Mormons Bok förändrat mitt liv, och om hur den fört in Guds kraft och kärlek i mitt liv.

Efter det åkte vi till vår egen församling (Espoo 2a) möten i kyrkan. Det kändes sorgligt att se alla för sista gången. Jag fick en present av en av systrarna i församlingen, hon uttryckte tacksamhet för att jag varit ett så gott exempel för ungdomarna i församlingen. Under söndagsskolan ställdes frågan ”tror du att skrifterna är inspirerade av Gud?” och jag svarade ”Nej” (konstpaus) ”Jag vet att de är det”. Och i samma stund slog det mig hur hundraprocentigt jag kan vittna om skriftstudier och seminariet (kyrkans program för ungdomarna att studera evangeliet), medan jag kanske inte har ett lika starkt vittnesbörd om en del andra principer som kyrkan lär. Hela mitt vittnesbörd, inklusive min tro på Frälsaren, är förankrad i skrifterna.

När jag var på MTC (missionärsskolan) för snart två år sedan fick vi skriva ett ”mission statement” (alltså ett mål för vår mission). Nu har jag skrivit ett sådant för då jag kommer hem. Vad jag vill åstadkomma, och vad jag vill vara (jag avslöjar det dock inte).

På kvällen besökte vi förresten en familj, sonen har varit på mission i Sverige och han hade många roliga historier.