På morgonen studerade jag Läran och Förbunden. En sak i kapitel 53 gick till hjärtat, då en av de nya medlemmarna i kyrkan frågar profeten Joseph Smith vad han skall göra (L&F 53:2):

Se jag, Herren, som blev korsfäst för världens synder, ger dig en befallning att du skall överge världen.

Lägg bort världen… den är inte värd att vara bunden till utom för en kort stund…

Idag hade vi utbyte med Black och Geurts. Jag och Black knackade dörr i Olari men det gick inget vidare. Vi gick igenom tre höga lägenhetesbyggnader och fick kanske prata med 5 personer. Efter det kollade vi några ”comebacks” men ingen lycka där heller.

Till lunch åt vi på kinarestaurang hela distriktet utom Conovers.

Efter lunchen gick jag och Geurts. Under kvällen fick vi några kontakter där vi kunde undervisa vid dörren, bl a en tysk som tyckte att kyrkan var en pengamaskin. Vi var båda väldigt överraskade att höra henne säga det eftersom jag precis haft en av mina kraftfullaste Joseph Smith-presentationer (enligt vad vi två kände iaf).

Väl hemma på kvällen hade jag ett brev som låg och väntade från en av mina vänner där hemma, en vän vars brev givit mig mycket styrka under dessa snart två år. Det fanns även med en bild av oss två från stranden den där ”sista kvällen med gänget” som jag hade innan jag åkte iväg på mission.

Igår kväll hade jag en lång tårfylld bön (känns som att jag inleder alla inlägg med det nu för tiden…). Jag visste aldrig hur mycket jag älskade Finland och min mission, och alla människor här tills det blev dags att lämna det hela. Jag satt i studierummet med svagt ljus på. Min kamrat sov redan som vanligt. Jag sjöng tyst för mig själv några psalmer på finska.  Då jag sjöng ”Finlandia Hymni” var det ett antal meningar som gick rakt in i hjärtat, allra mest att ”finland är födslolandet” (landet där jag fötts). För jag hade verkligen min andliga födsel här.

På morgonen läste jag i Johannes 17 om Kristi försoning, och då jag läste ”for their sakes I sanctify myself” (sv. ”för deras skull helgar jag mig själv”) noterade jag att Kristus offrade sig för att helga sig själv. Likaså måste vi, för att bli heliga och rena, offra oss med allt vi har, även vår tid, i andras tjänst.

På morgonen hade vi distriktsmöte. Natten innan hade jag bett att vi skulle ha en stark känsla, att vi skulle få uppleva ett utgjutande av den Helige Anden. Vi hade ett fint möte, och särskilt i slutet hade vi en god diskussion om Ammon.

Efter mötet knackade vi dörr i Kirkkonummi. Vi kom in hos ett kristet par. De såg givetvis annorlunda på en hel del saker och det är så svårt att inte besvara frågor när man vet ett svar, tyvärr leder det ju bara till ”bible-bashing”. Min kamrat fick sig en lektion i vad ”bashing” är, och hur man inte bör spendera 30 minuter av sin mission, för det var totalt tids-slöseri. Tyvärr hade jag inte självkontrollen att gå därifrån, man tycker själv att ens svar är så tydliga och ens argument så vassa… men de tyckte säkert likadant å sin sida. Hela diskussionen var dessutom på engelska.

Vi åkte hem för lunch, och hade fått post från missionspresidenten. Vi skriver brev till honom varje vecka och ibland skickar han tillbaka dem med en kommentar. Vi hade båda fått våra tillbaka med kommentar. Jag hade berättat om sista zonkonferensen och mina känslor inför att lämna missionen. President Hoyt hade bl a skrivit ”You are a real champ Elder. You have been such a blessing to this mission, I love you!” Champ är alltså lite av missions-slang för ”Champion”. President Hoyt har plockat upp de flesta slangord vi yngre använder. Jag fylldes av tacksamhet och hopp då jag läste hans brev.

Efter lunch träffade vi den judiska kvinnan från Amerika, Dana. Ska försöka föra ihop henne och Syster Mudrick (som också är judinna, genetiskt) på fredag.

Efter det var jag med Folley och vi åkte förbi Tina, men hon var inte hemma. Folley hade också radat upp ett gäng kinesiska ”comebacks” till oss, han vet att jag har en speciell kärlek eller känsla för kinesiska människor. Jag vet inte varför men det har alltid varit så. Vi fick pratat med en kinesisk kvinna. Hon hade lite musik på i bakgrunden, och hennes vän talade bara kinesiska med henne. Jag rördes i hjärtat, och jag vet inte varför! Varför älskar jag just Kina så mycket? Kanske för att alla kineser jag mött här har varit så fantastiskt fina människor.

På kvällen hade vi som vanligt sportkväll med församlingen, och systermissionärerna hade dragit med sig två killar som de träffat på vägen dit. Det händer bara för systermissionärer.

På morgonen skrev jag om mitt tal två gånger. Jag hade en lång och tårfylld bön, jag kunde inte koncentrera mig alls. Jag sjöng för mig själv en av mina favoritpsalmer (”Abide wth me” heter den på engelska, men vi har ända sedan MTC kallat den för ”satayksi” för det var den som Holiday alltid ville sjunga, satayksi betyder 101, det är numret den har i psalmboken). Jag förundrades över hur mycket ansträngning det kan krävas för att komma tillbaka in under den Helige Andens inflytande efter en natts sömn. Jag gick till sängs med Anden med mig, och vaknade ”naken” så att säga. Tänkte på Johannes kap 15 där han tydligt lär att vi behöver förbli i honom för att kunna ”bära frukt”, vara nyttiga tjänare.

Vi gick ut för att arbeta, knackade dörr några timmar. Stannade till hos Halmes och de var glada att se oss, de bjöd dit oss på söndag. Efter det åkte vi till kyrkan. Min kamrats familj överraskade med att komma till kyrkan! Vanligtvis möter man ju inte sin familj under sin mission, men de bor ju bara några timmar bort.

Jag hade alltså mitt tal om lycka, och om att hålla Guds bud. Det kändes tyvärr inte alls bra, trots att jag förberett mig så länge och trots (eller kanske just pga av) att jag skrivit om det flera gånger. Nåväl, jag har aldrig haft ”talets gåva.”

Jag hade en tanke under lektionen på prästadömsmötet. Om vi alla skall ”bli ett” i slutet, ”ett med Gud och ett med Kristus”, och därmed med varandra, borde vi verkligen glädjas i varandras styrkor och framgångar, för min grannes styrka är i slutändan min egen, och min är hans. Och tack vare att vi har svagheter och har olika styrkor blir vi unika och användbara, och behöver varandra.

Efter kyrkan åt vi med hans familj. Hans äldre bror grillade honom lite gällande vad han lärt sig utantill hittills osv. Jag frågade om han hade något råd för mig till efter mission, men han log bara och sade ”I think you know” (sv. jag tror du vet, antydande ”finn en god hustru”).

På kvällen knackade vi dörr, undervisade en man. Stämningen var avslappnad och jag visste att den Helige Anden var med oss för jag hamnade i det där läget att jag inte ens behövde tänka hur jag skulle säga saker, orden bara flödade till mig fritt.